Ny recension idag. En fin bok som jag verkligen vill rekommendera!
Jag och alla är en bok jag blir glad av att läsa. På ett fint sätt beskriver den det sällsamma samspelet mellan där vi är, det vi gör, det vi ser och vart våra tankar om detta för oss. Det är mäktigt och viktigt.
I berättelsen möter vi tio barn. Vi får veta vad de tänker samtidigt som de gör vanliga saker i livet. Situationerna som barnen befinner sig i är fristående från varandra. Men alla sidor avslutas med en tanke som leder över till nästa sida och det barnets funderingar.
Olivia sitter med kinden mot sin mammas rygg och tänker.
”Frans föräldrar häpnar och tycker att Tanten är lite för mycket, men tar emot de sittplatser hon erbjuder. Men Frans, som sitter och talar med Tanten i en annan kupé eftersom hon markerat flera platser med sina stora hattar, blir intresserad.
… Frans begrep att han inte tänkt tillräckligt djupt på saker och ting. Han kände sig ytlig men samtidigt – till sin stora förvåning – absolut redo att för en gångs skull lära av en annan människa.
Fröken Andersson, också kallad Tanten, är annorlunda och skulle betraktas som det även idag och inte bara enligt 70-talets tant- och kvinnonorm. Jag tycker att hon är som den där friska fläkten jag kan längta efter i många av livets sammanhang. Hon vågar och gör fast hon vet att det kan bli obekvämt, hon ser och förstår vad som ligger bakom karaktärernas olika beteenden och hur hon kan göra för att rucka på givna och tagna roller. Det kanske inte alltid ser … ”
”Så klart jag tyckte en bok med den här titeln var något jag ville köpa till mina barnbarn! Även om jag är farmor också. Det här är en saga med överraskande vändningar. Den är full av symbolik och mystik samt en smula spänning med faror som lurar. Och därtill har den en hel del socialrealustiskt innehåll. Boken har både fina och roliga bilder och några intressanta karaktärer.”
Läs hela min recension av Vägen till mormorsvägen på Barnboksprat
Barnboksprats söndagstrea:Drakar. Drakarna förvandlar eller förvandlas. Det är skön magi.
Varje söndag tipsar vi om 3 barn- och ungdomsböcker på ett speciellt tema. ”Drakarna förvandlar eller förvandlas. Det är skön magi. Drakarna hjälper barnen.
Det är som att drakarna gör livet lite bättre. De hjälper barnen att förverkliga det de drömmer oöm att kunna göra. Med drakens hjälp kan barnen genomföra sin vilja eller ändra det som är tråkigt, svårt, läskigt eller ge sig hän åt lek och äventyrslusta. Och drakarna strider tillsammans med barnen för det goda, mot det onda.
”Det här är vi”
En säl, en mås och en krabba som visar var de bor och vad och vilka som finns att se där.
Med få ord och enkla men innehållsrika bilder får vi se havet, några fåglar på stranden och några i vattnet. I havet och på stranden bor inte bara enskilda fiskar och fisk i grupp utan också mindre djur och riktigt stora.
De få orden i kombination med de fantasifulla och verklighetstrogna bilderna levererar fakta och personporträtt som gör alla bokens karaktärer till individer. Det är Sälen som …
#Blogg100 #15 Tre böcker och en syster. Berättelser om Afrika, Amerika och Europa vid skilda tidpunkter under 1900-talet.
Har läst ett par böcker och är i färd med att läsa den tredje.
De skiljer sig åt från varandra de här böckerna. En tunn, en tjock och en mellan. En röd, en gul och en svartvit – fast med röd rubriktext. En handlar om Afrika, en om Amerika och den tredje om Europa. De är underhållande förstås, även om ingen av dem kommer i närheten av komedi eller feelgood.
Författarna underhåller med sina sätt att skriva 🙂
Först läste jag En halv gul sol. Jag fick den rekommenderad av en av mina systrar. Den handlar om några väldigt fint, ingående och engagerat beskrivna personer före, under och efter inbördeskriget i Nigeria som ledde till Biafras uppgång och fall. Ett par tvillingsystrar är centrala i berättelsen. Fantastiskt skildrat. Kärlek blandat med fasa. Enskilda intressanta ambitioner och val sammanvävda med politik, ekonomi, skolning, klass och krass överlevnad. Boken är lång och det hinns därför med många relationer mellan de som tillhör kärnan och deras familjer, vänner och bekanta. Hur och om deras vägar korsas och vad som ledde till det och hur det påverkar den enskilde och situationerna beskrivs, men ofta med öppning för vad, varför och hur det som skedde skedde. Omvärldens förehavanden ger också energi och ytterligare dimensioner till berättelsen. Boken med sina fint utmejslade personer ger mig också både en kulturell inblick och en historiebeskrivning (-lektion).
Det är alltid med en viss sorg en god bok måste överges för att den är slut. Ibland har jag svårt att ge plats för en ny, men semester främjar förmågan att ta sig an böcker och nya böcker.
Den andra jag läste är (nog) nygammal. Den borde vara läst under skoltiden. ”The Catcher in the Rye” Kunde inte säga att jag mindes den och ville ha en bok med skriven Engelska som inte översteg min läsförståelse. Därför passade denna ganska perfekt. Och den fanns i bokhyllan, en mycket äldre version än den som länken leder till. Läser om boken att den först kom ut i delar, som serie, 1945-46 och som bok först 1951. Den här boken är som en fors av ord och det gäller bara att hänga med. Att boken är skriven före 1950 skymtar endast vid några få tillfällen, och jag tycker inte att de ruckar på berättelsens suveränitet eller aktualitet. Ett sätt att försöka beskriva den är att det återger den mängd tankar man har i stort sett hela tiden, och det fenomen som man ibland reflekterar över, hur så många ord och tankar kan hinnas med under den korta tidsrymd (som en enskild händelse existerar) de inbegrips i. Det handlar om en pojke med mycket känslor som dock inte alltid känns rätt anpassade till sammanhanget, därför kan det kan uppfattas som att hans känslor saknas. Trots allt förklarar han det mesta på ett sätt så jag kan förstå hur han menar och reagerar. Tror jag. Och till charmen kan läggas att till stora delar utspelar sig berättelsen sig New York.
Den tredje som jag håller på att läsa nu har vunnit mitt intresse trots att jag inte hunnit mer än 20-30 sidor. Ämnet och tiden kan skildras tungt och grått (och rått) och utspelar sig oftast i svart-vitt. Det är Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Den vann Augustpriset 2012. Den överraskar som sagt med att fånga mig på första sidan. Jag blir nyfiken och det känns lustfyllt att få följa med personerna på resan med uppehåll eller hur det nu kommer att visa sig vara. Det finns värme och allvar och en ödmjukhet som gör mig avväpnad och intresserad. Författaren skriver om sin far. Jag uppfattar något respektfullt i tonen som bara är positivt, trots ordets missbrukade och slitna betydelse och användning. Det känns bra att ha den kvar att läsa.
