Skrivtid och dagtid #Blogg100 9

Det kostar att ligga på topp, är ett populärt uttryck. Det signalerar att man förtjänar att pusta ut och ta en paus.

Egentligen säger det ingenting om vad man ägnat sig åt under tiden på toppen. Mellan raderna betyder det troligen att man arbetat hårt och gjort bra ifrån sig. – Vilket underligt uttryck, det är lätt att associationerna halkar vid sidan av spåret.

Jag har tagit en sorts paus och är åter i arbete men har ännu inte jobbat länge och inte i stor omfattning vad gäller tid per dygn. Hjärnan har fått återgå i tankearbete som styrs av uppgifter att lösa och nya områden att förstå och formulera mig om. Det är underbart och jag njuter av stimulansen och utmaningarna som bidrar med energi och ger glädje.

Att skriva ett inlägg om dagen förhöjer tillfredsställelsen av att få tänka, planera och uttrycka mig ännu mera. Skrivlustens trolska aura har givit åtråvärda stunder av skapande harmoni som dock inte låter sig styras.

Kanske är de stunderna som vanemänniskor eller så behöver de en specifik ställtid för att fungera. I vilket fall som helst har de väntat med att skapa kontakt till någon timme före midnatt. Då blir det sent.

Idag har jag för avsikt att bryta trolldomen.

Det kostar att ligga på topp och jag behöver pusta ut och ta en paus från nattjobbet.

Jag behöver använda hjärnan på dagtid också.

 

 

 

 

 

 

En strimma av Nice 160526

Det är kul bara att titta på människor.
Havet var lika vackert som jag ville. Det blåser. Skrivinspirationen infinner sig inte riktigt. Men om jag börjar kanske det kommer mera.
Hon uttryckte det så fint ”att vara i språket”, vilken lycka och njutning för oss som tycker om ord.

Ett litet gäng duvor tittar förbi. Kan hända de tror jag har något kvar efter kaffet och glassen. Jag vill inte bjuda dem mitt skräp. Dessutom är den lilla pappmuggen och glassbägaren ihopklämda tillsammans med spade och sked mellan två ribbor i bänken. Jag sitter på en bred bänk utan ryggstöd, det är inte bekvämt när man vill sitta länge. Det vill jag. Solen är varm, här blåser det inte lika mycket som vid havet; nere vid Promenade Anglais precis ovanför La plage, den vackra stenstranden nedanför promenaden.

Kortbyxor, minikjolar, linnen med vidd och slimmade tonårskreationer, utsvängda gabardin- och linnebyxor, fotbollsbyxor, sandaler, boots och galna högklackade skor. Mitt i den oberäkneliga fontänen leker två småflickor som studsar fram på sina starkt rosa gympaskor.

Franskan är vacker. Italienarna som satt här gick. Skönt att få höra franskan porlande fram och slippa hans masserade av henne. De trivdes nog i varandras närhet, men jag satt bredvid och undrade om jag störde eller var uppskattad publik. Många barnvagnar och många hundar. En del med kjol, hundar alltså. Borde fotograferat. För sent kom jag på det.
– Sorlet från de passerande promenerande och bilarna, spårvagnarna, fotstegen, klackarna och rösterna som bryter igenom. Sorlet påminner om havet med vågornas rullande form.

Förtjusta röster tjoar när fontänen kastar ur sig spridda vattenkaskader rätt uppåt, utan skönjbart mönster. Mest hör jag barnens röster.
Hunden med kjol passerade för tredje gången. Den här gången slängde jag upp mobilkameran och brände av tre-fyra bilder. Kameran fångade dem efter att de passerat min bänk och alltså bakifrån. Inte perfekt men det rosa tyllet syns. Tydligen promenerar man fram och tillbaka i denna trädgårdspark.

Tre segways glider förbi. På åkarnas jackor står: Brigades des parcs et jardins. Storvulet eller uttrycksfullt att ha en parkbrigad. Jag charmas av det.

Kyrkklockan slår fem slag. Klockan är 17. Den yngre kvinnan som åt en stor baguette och talade så vackert bredvid mig, efter att Italienarna gått, är inte kvar. Hon talade om osten och ätandet av baguetten. Jag saknar hennes ord, de var särskilt fina att höra i sorlet, och att lyssna till språket. Nu sprutar fontänen ihärdigt och lägger en stresston till ljudflödet. På bänken till höger talas något arabiskklingande språk som spär på den höjda tonen. När vattnet stannar av återkommer den lugnare tonen. Enstaka små fötter i skor plaskar distinkt i vattnet som dröjer sig kvar en kort stund på den platta stenlagda marken.

– En kamouflagemönsterklädd herre i kängor med någon typ av rapmusik strömmande ur sin ryggsäck i kamouflagetyg. Tror faktiskt att jag mötte honom tidigare när jag var på väg hit, nerifrån havet, på jakt efter glass och kaffe. Kaffet var en fullträff medan glassen dög och hamnar på en femma. Även han går alltså fram och tillbaka. Det kanske är så man ska göra här. Man vet ju aldrig vad som kan vara uppenbart för en lokalbefolkning och som en besökare inte vet eller begriper.

Gud vad det är skönt med solen som värmer min kind! Solen värmer allt och oss alla men särskilt skiner den och väcker ljuva kroppsminnen till liv genom huden på min kind.
Duvorna har kommit förbi några gånger till. De ägnar mig inte så stort intresse utan pickar och vickar omkring förstrött i närheten bara.

Ahh! Tre cyklande poliser, och jag missar de igen. Ser dem för sent och hinner inte få fart på kamerafunktionen förrän de är för långt bort för att göra sig på bild. De rör sig också i båda riktningarna. Det var andra gången jag såg de på väg ned mot havet, fastän förra gången var det i en del av parken där det finns en stor skulptur av en båge. Arc någonting … Platsen hade namn efter Albert den förste. Jag förstod inte plaketten vid skulpturen. Arcen var bara presenterad på franska.

Det glesnar, mest på bänkarna, kan hända även bland de promenerande. Solglasögon är vanliga, det är nog det mest gemensamma attributet. I övrigt representeras så många plagg, stilar och attityder att de inte är möjliga att återge, eller ens spegla. Nu har jag vridit mig åt sidan och vänt mig mot solen för att behålla känslan i huden. Glada barnskrik och vattnet sprutar. Ett par slöjbeklädda personer i medelhavsblå färger fotograferas framför vattenkaskaderna av en tredje, klädd och beslöjad i starkt turkos.

Om jag inte misstar mig ser jag ytterligare fler individer för andra och tredje gången. Kanske är det inte konstigare än att de vill vara här i parken precis som jag och det franska paret bredvid mig. Den unga flickan har kommit tillbaka, men hon talar inte så mycket och hon äter inte. Vi hat suttit länge och trivts på vår breda bänk, trots att den saknar ryggstöd. Vi har lett i samförstånd ett par gånger. Jag skriver i mobilen och mamman läser, eller kanske skriver hon också, något i sin mobil.
De andra, de som går av och an, kanske har svårt att sitta still.

En hel grupp med segways flyter förbi med en ”Follow me” i täten. De tar sig med en sväng till mitten av parkens bredd och ledaren gestikulerar och pekar mot omgivningen. Undrar vad han beskriver. De glider vidare efter ett kort vaggande stopp.
Klockan är över 18. Jag bestämmer mig för att lämna min plats. Det är dags att gå.

#Författarkursinice #promenadedupaillon

#37 Vems är tiden och varför #Blogg100

Vilken härlig dag! En långhelg är till ända och den har berikat. Familjen, möten, god mat och medveten närvaro. Så pass att jag spontant gått till gymmet två gånger och som bonus under födelsedagsfirandet här hemma idag gick vi på en härlig vårpromenad.

wpid-20150406_132221.jpg

Men …
Så här på söndagen, som visserligen är en måndag, men fungerar som en söndag i mitt fall funderar jag över tiden. Vems är tiden och varför?

Jag ska upp och jobba i morgon.

Jobb är jobb och kan vara stimulerande, tillfredsställande och utmanande i olika grader, men det är inte det som bryr mitt huvud och upptar mina tankar och känslor idag.

Varför måste arbetet utföras mellan 8 och 17? Vilket är det vanliga för en stor majoritet av befolkningen.

Det är då man kan få ljus och luft och med lite tur så här års en gnutta värme. Med andra ord allt det som jag längtar efter och mår bra av, det som definitivt är bristvaror, särskilt så här års. Bara en smula av det skulle göra stor skillnad för välmåendet, och därmed den eftersträvansvärda hälsan samhället pläderar för och var och en strävar efter att ha.

Arbetsgivaren ska ha din tid emot betalning (och förstås någon insats 🙂 ). Det är en självklarhet, jobb är jobb och det ska utföras. Men synen på när tiden ska levereras verkar ha fastnat i kvarlevor från industrialismens framväxt och verkar liksom besläktat med löpande band principen.

I vårt välutvecklade land (liksom i många andra delar av världen) ser jag en uppsjö alternativa lösningar. Med möjlighet att utföra arbetet, eller kanske mer rimligt delar av arbetet, på andra tider eller platser än ett anvisat utrymme med petiga tidsramar. Naturligtvis styr samverkan med andra och arbetsuppgifternas karaktär delvis när och var jag som arbetstagare behöver arbeta, och det är också en självklarhet.

Det krävs förstås styrning, mod och modernitet av arbetsgivaren för att våga släppa på kontrollen och ge mig förtroende och lita på att jag utför mitt arbete med ansvar.

Jag tror det vore hälsosamt och lönsamt för alla parter om arbetsgivaren tog sig en funderare och omprövade en gammal värdering och vana. Flexibilitet har ju efterfrågats i sådan utsträckning att själva ordet i det närmaste förlorat sin mening. Men här passar det och det du förväntar dig av andra bör du väl förvänta dig även av dig själv?

Denna måndags söndagsoro handlar om obehag inför att känna mig instängd. Utestängd, bland annat från ljuset, och tveksam till om jag kan må väl och leverera bra.

Så vad har vi att förlora vi två? Jag menar: ”It takes two to tango”.

#28 Visselblåsare #Blogg100

#28 Visselblåsare #Blogg100 #BloggSwe
En Folkefiende – en pjäs skriven av Ibsen 1882. Inte är vi bättre nu än vi var då i det här sammanhanget …

wpid-20150328_213729.jpg

Ikväll har jag varit på stadsteatern och tittat och lyssnat på en uppsättning av En folkefiende. Kulisser och statister skapades under pjäsens gång och på liknande sätt växlade skådespelarna perspektiv och gled smidigt mellan dimensioner av sig själva och sina rollfigurer. Definitivt en gestaltning av nutid. Ett ganska imponerande och tilltalande framförande, tycker jag, med en hel del komiska inslag och livemusik.  Det är ett drama som får mig att engageras och sucka uppgivet i så gott som samma andetag.
Det handlar om demokarati -(begreppet) liksom om mellanmänskligt och politiskt (task-) spel med vändningar av åsikter och ställningstaganden som inte utgår från vad som hänt eller sagts och gjorts utan till sist visar sig vara styrt av att få personlig vinning och eventuella andra egoistiska bevekelsegrunder. Oheliga allianser i förväxlingskomedianda och omfattning. Pjäsen skrev Ibsen 1882. Trots utveckling, ombildning och nyordning … av många olika slag har inte vissa saker förändrats i grunden. Inte alls. Därav sucken.

wpid-20150328_213641.jpg

Hur var det de uttryckte sig i början, skådisarna. ”Inget av det som händer i pjäsen handlar ju om någon av oss som är här …”
Men ska man agera visselblåsare är det nog nödvändigt att planera sin strategi noga och absolut ta hjälp av en kommunikationsexpert 🙂

DN-recension från december 2014 av uppsättningen.

#26 jodåsåatte #Blogg100

Plan b plan c och plan d, fastän plan a egentligen inte är giltig. Ni förstår att det är ingen plan utan ett läge som kräver omstrukturering. Utgångsläge. En stilla omfördelning kan också fungera.

wpid-2015-03-26-22.25.04.jpg.jpeg

Ord har en stor betydelse i sammanhanget. Ord att säga, ord att göra, ord att höra och ord att skriva. Jag behöver lyssna nogsamt för att höra de ord som jag behöver. Tala för det som är rätt och riktigt så klart, och som ger mer av det där som finns i plan b, c och d.

Beskrivande adjektiv ger nyanser, toner, dimensioner och volym. De målar upp och skapar världar att ta plats i. Jag behöver inte säga så mycket om sakerna, det räcker med att de finns, substantiven. Sakerna måste hanteras med försiktighet, både i antal och karaktär, och av utrymmesskäl. De blir ett gissel om de gör att det blir trångt. Verben är nog de som behöver modelleras och anpassas mest för att vara till hjälp. Verben är oumbärliga, det säger sig självt att inte mycket blir av utan dem. Men deras kraft kan orsaka styrkedemonstrationer, eller så agerar de som små illbattingar. Sådana vill jag inte ha. Dynamik känns däremot rätt och riktigt. Alltså – modellering.

Ja, kära vänner, jag fortsätter att traggla på framåt med minst 100 bloggposter på 100 dagar och passar på att pröva olika vägar att få bygga upp och måla världar och skapa värden. Det handlar om att hitta en plats och att ta plats, alltså inte nödvändigtvis en plats. Än så länge rullar det nya in som vågor. Vågor är den naturligaste sak i världen, det gäller bara att lägga märke till att de är där. Just då. Då kan man ta emot eller hoppa på innan de drar sig tillbaka och och inte längre syns i det stora vattnet.

Olika platser och typer av platser är kalasbra, som att få vara på fest lite här och lite där. För än så länge är skapandet själva festen och det som har och ger mest värde, skulle det leda till ett mål eller någon form av resultat hör det nog bäst hemma i plan e … eller o kanske? O som i ord.

#19 Blå #Blogg100

#Blogg100 #19
I’m not blue, but I miss the blue. And now I’ve sealed it in my memory.

wpid-2015-03-19-23.05.08.jpg.jpeg

I’m not blue. But I miss the blue.

Vad gör de därborta i Västindien när inte jag är där. De har förstås en vardag men turister som dussinvara i kvadrat. Ändå så välkomnande och varma i sitt sätt.

wpid-2015-03-19-22.16.39.jpg.jpeg

Några fiskar förstås. Ut tidigt i den ljumma morgonen. Ut och jobba för att fånga fisk och skaldjur. Undrar var det skedde. Vi såg dem aldrig i arbete. kanske var de så långt ut att tankersarna, som vi trodde var öar vi inte visste fanns den första natten, skymmer de små. Eller höll de sig där inga stränder finns,  eller gav de sig ut så tidigt att inte ens skymningen vaknat. Då är det mörkt, riktigt genommörkt. Guppande små enträgna fiskare språkandes Papiamento, ute på det stora havet. Det blå.

wpid-2015-03-19-22.23.39.jpg.jpeg

Eller på nöjessegling i dyra fina båtar. ”Säkert turister” säger hon näsvist, hon som är turist hon också. Långväga Nordbo. Kanske exotisk fast baklänges, lustigt folk tänker de. De som glassar fram och intresserar sig föga för lokalbefolkningen. De äger. Åker All-inclusive och snorklar, dyker, åker u-båt och tillbringar den tid solen inte är uppe på Casino. Något av den minimala öns 14 Casinos.

wpid-2015-03-19-22.28.49.jpg.jpeg

En liten ö med massor av turister och 100 000 fast boende. Och ändå så mycket plats. På hav och på land och för hjärtlighet. Man är kung. Kungen av Karibien.

wpid-2015-03-19-22.41.23.jpg.jpeg

Det mesta är välordnat. Utanför strandstråken, alltså kusten snett mot Venezuela. Det borde vara den sydvästra kusten. Typ. Där är det mindre välordnat, utan upplevelse av elände på något vis. Man har det bekvämt. Dygnet runt. Insekterna blåser bort, vattnet är varmt och inte för stökigt och på nätterna sjunker temperaturen till 20-25 grader och vet ni; kranvattnet går att dricka och är gott. Men vem kan motstå den vackra blå flaskan?

wpid-2015-03-19-22.35.40.jpg.jpeg

Som skydd för solen kan man annektera en parasollplats och när man svältfödd på sand, hav och strandliv legat och fingrat i sanden tills man vant sig, tar det för givet att det finns solsken, stora rena mjuka sandstränder och obegränsat med turkosblåskiftande hav och svala pooler, då tar man sig varisn ställbar solstol och sin serverade strandhandduk och vilar i skuggan. Under palmbladsparasollen med trädstammar som fötter. Man kan till och med ge sig tid att läsa, för allt man vill ha finns runt omkring, utan brådska och andra krav.

wpid-2015-03-19-22.58.07.jpg.jpeg

Detta makalösa blå som glimtar, breder ut sig, inbjuder, rullar in och stannar kvar till din tjänst. Överallt. Det är så vackert att man rycker till när det visar upp sin skönhet. Man rycker till och trevar efter kameran, som ofta är mobilen. Man vill fånga det. Men det låter sig inte riktigt fångas. Det håller på sin integritet och är väl medvetet om var det hör hemma. Man får en avbild som är enastående och intagande, men ändå bara några nyanser av det egentliga spektrat. Av allt det blåa som varsamt sparas i mitt minne.