Klassisk kinesisk lyckokaka?

Det var länge sedan jag öppnade en kinesisk lyckokaka. Det känns som att de har varit försvunna, glömda. Eller så har de levt ett tillbakadraget liv. Jag vet inte. Har inte tänkt så mycket närmare på saken, egentligen.

Att jag sällan går på kinakrog är förstås en anledning till deras frånvaro. Och jag tror inte krogarna har förstått charmen med att bjuda på de små, söta, knapriga ordgömmorna som är inslagna i blänkande, prassligt guldpapper med sirliga kinesiska tecken i rött. 

Jag blev alldeles barnsligt förtjust när kyparen överräckte fatet, tillsammans med notan. Väl hemma knaprade jag och min tonåring i oss varsin kaka och pillade ut vad ödet hade att säga. Jag hade glömt hur kakan smakade, den var lika god som visdomsorden.

Det var i Sundbyberg. I Sumpan är det otroligt och ovanligt restaurangtätt, med bland annat flera traditionella Kinakrogar. Klassiska och på många sätt gedigna,  för att de alltid har funnits där.

På kinakrogarna i Sundbyberg – där kan de!

(Ja, jag vet, det är sant. Lyckokakor är en amerikansk uppfinning 🙂)

Huset #Blogg100 73

Det är äldre men inte gammalt. Motståndskraften gör det välbevarat. Gediget grundat, stadigt och välbyggt helt enkelt.
Omgivningarna är populära och det är snart inbäddat i grönska,
Där står det till synes rakt, grått och slitet.
Hållningen är hög och stolt. Det är både prisat och märkt för sin historia.
När solen kommer når den in i varje vrå och gör det hopplöst, väntande och romantiskt.
Då ser man inte det stela, som ser tomt, låst och övergivet ut.
Där inne finns det massor av liv, fastän där är stilla och skyddat.
En utpost för de som så önskar.
Utsikten är smal eller bred. Det ser allt: från detaljer till panorama.
Här finns en fristad eller fredad zon för de invigda.
Och tänk, här bor jag. Tillsammans med några andra.

12 Böckernas värld #Blogg100 69

Han hade suttit så länge på bänken under vildvinet att han hade bråttom nu. Upp och iväg, inget annat att göra.

Planeringen och tänkandet hade väl gått sådär, tyckte han. En av de saker som hamnat högt på prioriteringslistan var hans längtan efter att läsa. Han skulle återuppta sitt bokslukande. Det var så många böcker han tittat på, läst om och ibland hållit i, som intresserade honom. En bok passade alltid. I vila, på språng, en kort stund eller en lång stund. Det skulle nog gå att få tag i böcker under tiden han var på uppdrag, hoppades han.

En annan ofrånkomlig punkt på listan var trädgården. Han måste undersöka den mer. Ta reda på mer för att förstå vad den ville honom och vad han ville med den. Henne, hon som fanns där, var också en av de företeelser som han hade ägnat tanketid åt. Det var inte helt säkert att det var just hon som var viktig i sammanhanget och han kunde inte formulera vad hon stod för i ord, det var mer en känsla.

Han drog iväg. ut genom grinden på motsatt sida från den han kom in i parken igenom. Högersväng ut på den anonyma gatan som grinden ledde ut till, och sedan uppför backen. Han närmade sig en annan park och den skulle han runda. På andra sidan var stämningen en helt annan. Den stora gatan var trafikerad med både gående, cyklar och andra fordon. Här var personerna kanske mer anonyma, men gatan var det inte.

En kort bit, några kvarter till vänster och sedan gällde att hitta rätt byggnad. Han slank in på hörnet och ner för trapporna. Han kände kylan från underjorden och tyckte det var skönt att slippa gå ända ned och trängas så att tankarna stelnade. Det var lätt att hitta den lokal han sökte. Rutinerat gick han in. Sökte och fann, om och om igen som han brukade och förväntades göra.

Svaren plockade han fram med lätthet, men utan tillfredsställelse. En viss tillfredsställelse kände han förstås över att veta vad han skulle göra och göra det bra. Men inte var det några svar som gjorde någon skillnad. Inget han imponerades över. Förundran kunde han känna. Hur kunde människor vara så förutsägbara och självupptagna. Ingen lade märke till honom trots att han var mer oförsiktig än vanligt. Han tillät sig att vara annorlunda. Idag var han tydlig med att han var där och glänste med sin kompetens. Svaren var ändå desamma. Oengagerande och svaga.

Nu var han färdig för idag. Några böcker hade han samlat på sig i förbifarten. Han såg fram emot att ta sig tillbaka hem och välja en av dem att börja med. I skydd från blåst och spring skulle han läsa och njuta innan han behövde vila för att samla kraft inför morgondagen. Han hade ännu inte funnit svaret och visste att han måste anta nya uppdrag för att fortsätta sökandet i morgon. Kanske fick han möjlighet att besöka någon ny plats i morgon.

 

Olöst #Blogg100 66

”Det som går lätt är vad du ska göra”, sade han.
”Det är inte lätt”, sade hon. ”Valet är inte ditt.”
”Jo, valet är ditt”, sade han. ”Det är inte fritt.”
”Det är ett som är säkert”, sade hon.
”Säkert är det inte”, sade han. ”Osäkra boliner håller inte, de är lösa.”
”Löst är inte detsamma som fritt”, sade han
”Löst sitter vi alla”, sade hon.

Kalas #Blogg100 48

Äggen är funna! Alla var glada, vi hade en kalasdag idag. En brunch som passade stora och små, vegetarianer, ickevegetarianer och andra smak- och intoleransriktningar.

Äggen var gömda, bordet dukat, maten förberedd och tuppkamsservetter i gult. Sedan kom de en efter en och hemmet fylldes av lek och prat och goda saker.

Våren tittade fram mellan snöbyarna. På balkongen infann sig värmen stundtals under solen. De solvärmda nötterna och nougaten från främmande land pilade sitt skimmer av solsken och äventyr in i våra vårlängtande kroppar.

Idag hade vi vår påskafton, för det är då vi brukar ses och äta gott, och leta ägg, och välkomna våren. Men man får laga efter läge och det brukar gå så bra så. Våren kommer troget även om den får kämpa ibland. Vi är glada att vi kan ordna påskkalas och hjälpa den framåt, med ljus gemenskap, värme, lek och förväntan.

 

Parad #Blogg100 41

Parad #Blogg100 41 #BloggSwe

De slår på trummor, spelar och marscherar. Oerhört långsamt. Troligen är det inte entonigt men för lyssnaren är det enformigt. Märkliga förklädnader och manér passerar. De förefaller gå runt och i sick-sack på stadens allra innersta gator. Ibland kommer man inte fram dit man vill på grund av folkmassan, inte ens hem. Poliser, gendarmer och lokala väktare kryllar det av i myllret. De har byggt passager där de kan släppa på och hålla tillbaka de folkströmmar som vandrar i egna banor. Åter till tåget, processionen, karnevalen … vet inte vad företeelsen kallas lokalt. Samlingen som vandrar runt och enformigt består av figurer med smala långa strutar i rött, lila och svart, uniformer och prästliknande klädnader – och gigantiska bärstolar. Vagnar burna på många axlar med en mansfigur i den ena och en kvinnofigur i den andra. Silver och guld. Gissa vem i vilken?

Applåder kommer som på givna signaler. För dem som förstår. 

Kyparen beskrev att det var påsk, att det var förnamn, att man firade deras (figurernas) namnsdagar. Man firade och det var fest!

Vid 16-tiden hörde vi de första ljuden och de hade inte tystnat en timme efter midnatt. Om det är uthålligt och tålmodigt beroende på perspektivet. 

Babelbubbel och Jantetrubbel #Blogg100 35

Babelbabbel om Jantes vara eller inte vara. För Jante, betydde för kollektivet. Att vara en i mängden, kanske lik någon annan. Mot betydde motsatsen, men vad är det? Alltid vara olik. Allt och alla. Lite som emot mycket. Särskilt allt och alla. Till förmån för mig själv och min olikhet.

Det svänger hit, det svänger dit. Fram och åter, runt och tillbaka. Över och under kan det också gå. Jante hit och Jante dit. För eller emot.

Några tänkvärdheter om att vi människor inte skulle kommit så långt om vi inte stått enade, sett oss som likar och krävt att alla drog sitt strå till stacken. Om alla kör sitt eget race blir inte grundjobbet gjort. Utan grund rasar bygget. Ju högre man bygger desto vanskligare.

Nu behövdes Jante för att stävja svikarna, de som drog iväg på egen hand eller flöt ovanpå.

Lyssnade och funderade. Är det Jantes vara eller inte vara detta gäller. Mycket tal om Jante har det varit, Jante och dess lag har varit i ropet. I början lät det bra, sunt att inte hindra andra, hellre lyfta andra. Inte hindra sig själv, tillåta sig att vara.

Kruxet kom när alla skulle vara bra eller bäst på det de ville, och det enda som stod i vägen var Jante. Inte förmåga, inte hänsyn. Någon betydelse har väl ändå förmågan, och hänsyn kan vara trevligt.

Ropen ekar tomt. Jag tror vi glömt ett ord. Solidaritet. Lyssna, ordet låter obekant. I alla fall oanvänt. Vem har suddat ut det? Trängt ut det så långt åt vänsterkanten att det i det närmaste är onämnbart. En sorts tabu-ord, med effekten att de som hör det slutar att lyssna.

Gammalt och förlegat. Passé. Som något som möjligen får dansa tango med en tant i Sundbyberg eller mata duvorna i stadsparken. Å ordet är säkert över trettio år – Vid trettiotre är man passé.
(fritt efter Hasse och Tage, Blå Stetsonhatt)

Jag röstar för att bjuda in Solidariteten i stället för Jante. Det blir trevligare samvaro, tror jag.  Och vi behöver den <3