Inlägg

Stenarna och skogen #Blogg100 26

Hon gillade att klättra bland stenarna. Skogen var gles med många stigar som korsade varandra. Höga träd växte här, de hade en aktningsvärd ålder och stora kronor som bildade ett tak över stora delar av skogen. Det fanns några platser som var mer öppna. Där var sten på marken, marken bestod av sammanhängande sten, som berg, och därför växte inga stora träd just där.

Om man tog av från vägen kunde man promenera vidare på en smal stig upp på bergskammen, stigen gick först uppåt med täta buskar på vardera sida, sedan kom en sträcka med knotiga rötter som gav en föraning om att skogen närmade sig. När stigen började slutta nedåt hade naturen nötts så mycket av att människor gick där att backen ned hade formats i avsatser, som en trappa. I den backen hade man berg på sin vänstra sidan och trädkronor över huvudet. Stigen fortsatte utmed berget, men tog man av, eller tittade åt höger var där en sådan där öppen plats.

Om man fortsatte stigen framåt, passerade man berget och var inne i skogen. Träden hade höga bruna stammar och mellan dem växte lägre träd med grå stammar, de hade löv när det var årstid för det.  Ganska snart var det möjligt att välja flera vägar att gå. Hon valde en stig som böjde lite åt vänster, så lite att det knappt var märkbart. Det var viktigt att ta rätt stig, så att man inte hamnade fel, för mycket åt vänster och man var på väg ut ur skogen igen.

Stigen var inte helt rak eftersom den väjde för rötter, buskar och stenar. Det blev fler och fler stenar och mer och mer barr på marken. Det var mjukt att gå på. Stenarna blev också större efter hand hon närmade sig sitt mål. Sista biten fick hon gå mellan stenar som var högre än hon själv var. Ibland stannade hon här, det fanns mängder av gömställen. Det var som kojor eller grottor, eftersom flera stenar hade hamnat emot varandra, som man kunde gå in i.

Idag skulle hon till de riktigt stora stenarna. De skulle straxt dyka upp. Plötsligt, som stora mörka varelser, men hon var aldrig rädd för dem. Kanske hade hon känt sig lite liten de första gångerna hon stött på dem, men inte nu, hon kände platserna i skogen så väl. Där framme var de nu, hon klättrade från sten till sten och hoppade mellan dem för att till sist kliva över en spricka mellan en lägre och den högsta stenen.

Den högsta stenen var inte direkt slät, men i alla fall platt upptill och där hade hon bra utsikt över grottorna och de andra stenarna. När hon klivit över sprickan kände hon sig som att hon intog sin tron. Ingen kunde nå henne och knappt se henne, och kom det någon annan var hon trygg med att hon skulle se dem, före de upptäckte henne. Hon slog sig ned och tog fram smörgåspaketet ur fickan. Det här var nästan den bästa stunden på dagen. Att sitta där och äta smörgåsarna, som smakade gudomligt gott, medan hon funderade över vilka klätteräventyr hon skulle ge sig ut på bland stenarna den här dagen.

Enas och se helheten #Blogg100 25

”Vi tycker inte att det här är bra, vi vill inte ha denna organisation, den passar inte oss och hur vi vill ha det. Utan oss fungerar inte verksamheten.”

Nej, förvisso är det så. Men verksamheten fungerar inte utan andra yrkesgrupper heller, vilket har visat sig med all önskvärd tydlighet. Utan att vara önskvärt …

Hur vore det med en diskussion om en bra lösning som fler är nöjda med, en lösning som tar hänsyn till helheten. Bara då kan vi åstadkomma resultat och bra villkor i en verksamhet. Verksamheten ensam har ingen egen identitet. Den består av alla inblandades enskilda och kollektivens identiteter tillsammans, i samverkan och samarbete.

Kan du gissa vad jag talar omför bransch?

Apropå att enas och att se helheten för att nå resultat …

Visste du att Rom tagit initiativ till March for Europe – Gå med!
I Stockholm (och många andra städer i Europa :-)) i morgon, söndag 26 mars klockan 13.45

”Vi (#pulseofeurope) är en partipolitiskt obunden organisation som består av människor med olika bakgrund men där alla delar en gemensam europeisk värdegrund. Vi ser med oro på den senaste utvecklingen av världspolitiken och vill påverka den på ett positivt sätt.

Vi vill visa vårt stöd för ett enat, demokratiskt Europa, som värnar om fred och garanterar grundläggande frihet, demokrati, tolerans, rättvisa och mänskliga rättigheter.

Som övertygade européer vill vi sända ut positiv energi för att motverka de negativa trender som sprider sig på flera håll. Den europeiska pulsen ska kunna kännas i hela Europa.”,

Här kan du läsa mer

 

Vantar av annat slag #Blogg100 24

Idag har jag haft vantar av annat slag. Tunna mjuka skinnhandskar. De var väldigt bekväma. Tunna är de, men de värmde gott i vårkylan. De här handskarna är en ny bekantskap som samtidigt är fyllda av minnen. Säkerligen främst helt och hållet andras minnen, minnen som jag inte behöver och inte känner till. Däremot tror jag att jag finns med i ett eller annat av de minnena, men de är inte mina.

Ur handskarnas perspektiv är jag en bärare, mina händer bärs inte av dem. Jag får bära dem vidare i tillvaron, så länge jag ser till dem, och håller reda på dem. Det kändes bra, som känslan av att börja på något nytt. Det gillar jag. Nya perspektiv, att utveckla, förändra och fortsätta vidare. Det känns konstruktivt, friskt och starkt.

Minnena är ömsint bevarade och tryggt förvarade i handskarnas bank, utan att lägga tyngd i mina händer. Allt det som varit tillhör historien och den har tagit oss hit. Handskarna har gått sin väg och jag har gått min. Även om våra vägar korsats kände vi aldrig varandra. Inga förpliktelser finns. Vi har fria händer att skapa en ny era, mammas bruna, släta skinnhandskar  och jag.

 

Ett möte #Blogg100 23

Här har jag varit en gång förut. Flera gånger vid närmare eftertanke, men nu när jag sitter här är det ett speciellt tillfälle jag tänker på.

En kvinna träffade jag då, som jag hade haft kontakt med i tjänsten. Hon var så nöjd, och tacksam. Och nyfiken, rent av intresserad av vem jag var, tror jag. Hon tillskrev mig fantastiska egenskaper och bedyrade min betydelse för henne som person.

Det blev ett möte, efter vissa tveksamheter från min sida, och ett lyckat möte. Vi samtalade intensivt i lugn och ro. Det flöt på hur bra som helst, det kändes bra och intressant att få träffa henne. Vi talade om konst, hennes livshistoria, Amerika, skrivande, en smula om mig och om vårt älskade Stockholm. Hon skulle höra av sig när det var dags för en utställning om hennes släkting och hans verk. Det kändes okomplicerat och gediget. Vi skildes åt och hon ringde bara någon dag efteråt: Hon hade fått med sig mina vantar hem.

De hade hamnat bland hennes saker och följt med henne hem i hennes väska. Vi behövde ses igen, var det meningen? Hon kunde möta upp mig på hemväg igen, fast utan cafébesök denna gång.

Vi möttes kort och utbytte några vänliga fraser, dock med innehåll. Jag fick tillbaka mina mjuka, varma vantar och vi skiljdes med hälsningar om att återses på något sätt senare under året. Utställningen till sommaren kanske?

Jag tyckte mycket om mina vantar och var glad att ha dem tillbaka. De betydde något för mig. Efter någon månad tappade jag bort dem igen. Jag minns inte hur och var, men borta var de, och känslan av kontakt med kvinnan bleknade och försvann med dem. Vi skulle inte ses som vi pratat om, tänkte jag

Efter den här episoden har jag tänkt på dem ibland, både kvinnan och vantarna. Både var för sig, vid skilda tillfällen, och på dem tillsammans någon gång. De blev på något vis sammankopplade. Det är svårt att låta bli att undra hur deras tillvaro utvecklade sig, och vilken betydelse de hade för varandra i någon sorts gemensam relation till mig och mitt liv.

Idag kollar jag noga att jag har vantarna med mig när jag lämnar caféet. Man vet aldrig vad de kan åstadkomma om de släpps iväg på egen hand.

Sortera bort #Blogg100 22

De ligger där i travar och i slarviga högar, nedstoppade i lådor och kassar. Var har de varit, var började de sin bana och vart ska de ta vägen. Deras åldrar kan vara svåra att avgöra, om de inte tillhör kända historier. De som speglar något som känns bekant, eller något som fastnat i minnet är lättare att hitta hem till, än de som inte talar till oss. Stumhet är svårt, även om det bara är upplevelsen av stumhet. För det är klart att de säger oss något. De talar om det som de är eller var, och det borde säga oss något om hur det var. Det är bara det att vi inte förstår vad de säger och visar för oss. Då är den enklaste lösningen att sortera bort dem, trots att vi inte vet vad vi går miste om.

De som vi inte hör tala kan lära oss mer än det vi redan känner till. De kan berätta historier vi inte hört eller känner släktskap med. Men vi är bekväma, de är ju så många. Även de bekanta tar kraft att möta och fördela, så vi nöjer oss med det.

Vad kostar det oss att låta de som vi inte förstår få följa med. Ett visst utrymme kräver de förstås. Men i övrigt inte mer än tålamod och tillförsikten att de kommer att tillföra oss något utöver det vanliga, något nytt. Om vi bemödar oss om att ställa frågor och söka svar är det en hjälp på traven för att förstå vad de säger och vad de beskriver, eller vilka de är.

Det är inte försent. Det finns fortfarande många fotografier kvar, som kan ge oss intressanta och spännande berättelser. Vi har fortfarande chansen att anstränga oss och lyssna lite extra noga till dem, innan vi sorterar bort dem.

 

En Beskrivning (5) #Blogg100 21

En gammal dam med trumpen uppsyn och nära till avspisande och smygelaka kommentarer. Men det är inte allt hon är, hon är allmänbildad och intresserad och kunnig inom många områden. Tiden är emot henne, eller har blivit. Hon kom av sig efter mer än halva livet, som hon levt engagerat. När hon stannade upp blev saker inte som förr och hon tappade kontakten med levnadsutvecklingen. Det är en smula motsägelsefullt, eftersom hon, för att vara född på 1800-talet, varit en mycket modern människa. Och kvinna.

Hennes väninnor gifte sig och bildade familjer, den gamla damen var aldrig förlovad eller gift, och länge bodde hon tillsammans med sin mamma. Det är lätt att föreställa sig att det inte var lätt att vara ungmö, yrkesarbeta och bo tillsammans med sin mor, utan att någon hade ”synpunkter”, i början av 1900-talet. Hon var modern också på det sättet att hon fotograferade, skrev sångvisor och dikter till vänner och bekanta. Hon åkte på semesterresor till landet, och till fjällen för att åka skidor. Hennes umgänge var kärt och stort, det föreföll glatt och man kan ana en lite pillemarisk spjuver i henne, mellan raderna.

Nu är hon en smula hopsjunken i överkroppen, hennes hår är tunt och grått och visar spår efter att hon har haft huvudet mot kudden när hon sov. Damen är ganska butter, på gränsen till ilsken. Hon sover gärna länge, och det är något som i alla fall flertalet i närheten av hennes egen generation inte uppskattar. De flesta av dem har mycket i sig av att man inte får göra ingenting, då är man lat, och det går inte för sig. Vad det var som hände som fick den kvicka, bildade, sociala yrkesarbetande kvinnan som var född på 1800-talet att komma av sig, det vet man inte säkert. Kanske var det inte någon enskild orsak, utan mer som att luften runt just henne tog slut.

Jag tror inte att någon frågade henne direkt om hennes liv, på ett uppriktigt vis. Det var synd för jag hade gärna velat höra hennes tankar och hennes berättelse.