Inlägg

Vända om #Blogg100 55

Han hade stått där vid husknuten och tittat in bakom huset. Han tittade på de som  arbetade i trädgården, och som nu hade sin kafferast. Klockan var ungefär 11 så det här var förmiddagskaffet. Det brukade de samlas runt varje vardag, året runt. Idag var det vårvärme i luften och kaffet och smörgåsarna kunde avnjutas utomhus. Han var så nära att kliva fram för att verkligen kunna lyssna på samtalen som pågick. Något fick honom att ändra sig.

Hela den här miljön hade lockat honom från drömmen och hit ut. Det var en bit från staden centrum och faktiskt rena landet. Den goda och inbjudande stämningen han känt av fanns kvar. Han hade så gärna velat delta och få klarhet i vem eller vilka som hade berört honom så starkt. Han visste inte hur lång tid det hade gått medan han hade betraktat dem när de arbetade. Nu var tiden ute, det visste han. Det var bara för honom att ge sig av, fast han varit så nära att få svar.

Tankarna och känslorna ville inte lämna trädgården fast han vänt om och börjat bege sig mot de uppdrag som väntade. Alltid dessa uppdrag, som pockade på hans tid och tanke. Han utförde dem, vissa var intressanta och han skulle inte vilja vara helt utan dem, men det skavde. För att hans uppdrag skulle bidra till en mening av lite större art, krävdes att andra uppdrag också blev utförda. Det var där det haltade. Helheten gick i otakt. Ett uppdrag som inte länkade över, eller på något sätt fick näring från ett annat uppdrag tappade den kraft och det tempo som han var mån om att hans egna uppdrag skulle bidra med.

I trädgården hade det jobbats intensivt. Trots det hade tempot varit lugnt och kraften fanns där. Han måste försöka låta bli att tänka på stämningen i trädgården och de bilder han fått med sig därifrån Det gav inte rätt energi att jämföra på det sättet. Men han var något på spåret, även om det handlade om något annat än arbetet. Visst var det lätt att göra kopplingen till att arbeta tillsammans, som en kraft för glädje och meningsfullhet. Men det hade också funnits något annat där. Han beslutade sig för att låta tankarna var och låta huvudet arbeta ifred medan han tog sig an ett av sina uppdrag. Det hoppades han skulle hjälpa honom att komma närmare något av de svar som han ständigt var på jakt efter.

Balkongkutter #Blogg100 54

Idag har jag monterat ned ett fågelbo från min oreganoplanta.

Ett par duvor hade fräckheten att flyga hit upp och sätta sig på balkongräcket och se oberörda ut igår. Jag knackade på fönstret för att de skulle förstå att det var bebott. De flög sin väg.

I morse såg jag en ganska fin siluett av en duva med en kvist i munnen. Påminde om en fredsduva, men inte heller idag ville jag ha den här hos oss. Duvor är inte riktigt som andra fåglar, de liknar mer råttor. Schas iväg.

Blommorna behöver vatten, tänkte jag och svepte med blicken över de relativt nyplanterade växterna som kunde ha verklig nytta av vatten. Till skillnad från de som inte övervintrat med behållning … Oreganoplantan såg tillplattad ut.
– Oj, den behöver verkligen vatten! tänkte jag.

När jag tittade närmare låg det hafsigt snurrade grenar över hela plantan och någon hade uppenbarligen trampat ned den. Jag monterade ner hela anordningen och fluffade och piffade till bladverket så gott det gick. Vattnade och satte ner några blompinnar i jorden. För säkerhets skull även om jag tyckte jag varit tydlig i budskapet när jag tog bort hela boet.

Nästa stund hörde jag duvkutter. Där sitter två duvor mellan krukorna på bordet och kuttrar om någonting. Ut for jag på balkongen igen, rättade till mina pinnar och placerade en vattenkanna som skydd för deras eventuella nya tilltag. Jag satte på operamusik och lämnade dörren öppen.

De höll sig borta tills jag var tvungen att gå hemifrån, jag rapporterade till dottern och bad att hon skulle låta musiken vara på (inte hennes favortival) och gärna titta till oreganon lite.

På väg hem var jag lite spänd, skulle jag behöva ta upp striden med de där två klumpiga råttfåglarna, inget som lockade direkt.

När jag kom hem var det lugnt, inga fler pinnar eller duvor. Men vattenkannan låg mitt i oreganon. Så hade jag väl inte lämna det? Jag skickade meddelande och frågade om dottern flyttat den dit.
Ja då det hade hon behövt, eftersom duvorna kom tillbaka för nya försök.

Nu satte jag ner riktigt stora blompinnar i alla krukor på bordet. Än har de inte varit här igen. Jag hoppas de förstått vinken fast den inte var fin.

Små ljud #Blogg100 53

Det knapras och knasslas och skrapas i buren, Luke ställer sig med tassarna på ett litet träskrank i buren. Han tittar ut över kanten. Ser han oss börjar han tala. Han piper förstås, men höjer och sänker tonen och varierar pipens intensitet och takt. Det måste vara en språkmelodi. Säkert handlar det om mat. – Skulle vi kunna få något gott, lite frukt eller en grönsak?, säger han kanske. Oskar stämmer också in, men han börjar sällan samtalet. Jag tror att de säger – Hej här är vi, vad gör du, ser du mig, kom förbi, titta in … vad som helst, bara du kommer ihåg att vi är här. Jag svarar – Hej på er, hur mår ni, saknar ni något, vad gör ni, har ni tråkigt …? Deras små ögon plirar och söker kontakt, de tystnar och lyssnar. De väntar på svar. När jag svarat, stämmer de upp med sitt tal. Ett salladsblad kan de tycka om att äta direkt ur handen. Det är saftigt och grönt och det låter så förtjusande gott, när de tar emot det jag bjuder dem med små och mycket hastiga tuggor. Det är ok, vi är ok med varandra, men hellre vill de äta själva förstås. De har integritet våra marsvin. De kan lätt hoppa upp, på hyllan eller taket, där jag brukar lägga godbitarna till de små. Där sitter de sedan och plirar och tuggar förnöjt.

Musikerna några trappor ned övar, ett fåtal toner hörs här uppe. De är tillräckligt många för att koppla ihop till ett stycke. Eller en strof, de spelar det gång på gång. Det är så man gör när man övar.

Tågets ljusa, tunga svischande drar förbi. Vissa tåg har komp av tågdunk: Ta-dan, ta-dan, ta-dan, ta-dan … . De kommer i ojämna flöden, ofta flera stycken olika, ganska nära efter varandra, fast i båda riktningarna.

Det är sent, det är natt. Det är tyst runt ljuden som hörs.

Knepigt #Blogg100 52

Svårt att se. Svårt att förstå. Svårt att tala. Svårt att ge råd.
För den som är gammal finns ingen återvändo. När kroppen ger upp och sinnet trappar ner hamnar man i kläm. Man och kvinna. Du och jag. Vi och dem. Människan.

Beroende av främlingar. Känslan går att tänka sig, men den går inte att uppleva vid sidan av. Alla försök att hitta lösningar vänds till kritik eller omöjliga dilemman. Oförstådd. Förrådd och utlämnad.

Ilskan låser in allt ödmjukt och moget. Lugnet flyger sin kos och kvar blir trots och förväntade oförrätter som tas ut i förväg. Det växer inte bort, går inte över med åren. Människan lär sig inte nu. Det är en återvändsgränd.

Det kan vara på annat vis. Gamla kloka människor som hittar sitt sätt. Använder sin visdom till att behålla respekt och ödmjukhet som smittar av sig, och ger detsamma tillbaka. De finns. De borde lära ut sin kompetens och sina metoder. Knepen de använder för att vända en knepig situation. Det är svårt att tro att knepighet saknas när man tappar autonomin man jobbat för att utveckla hela livet. Vad vet väl jag,

Allra mest önskar jag att det var möjligt att förmedla den kunskapen till de ilskna och förrådda. Så att de kan slippa vara bittra, och kan slippa att sluta sina liv inklämda i sitt hörn.

Rörelse #Blogg100 51

Det är en skön känsla när det börjar röra på sig. Som känslan när man kommer loss från något man fastnat i. En taggbuske som huggit tag och nästlat sig in i koftan, hårborsten som inte kommer loss ur okammat hår, knappen som vägra komma in eller ut på rätt sida i knapphålet och så vidare. Som en mindre islossning, i ett dike eller så. Den krispiga tunna isen släpper fram vattnet och plötsligt porlar det vackert och isen försvinner. Av det kan man förstå uttrycket att det flyter. Det är det sköna och samtidigt förunderliga, att lossnar en sak, lossnar ofta en annan, och några fler. De hakar i varandra, utan att fastna.

Idag och de senaste dagarna handlar det inte om några märkvärdiga saker, inget isberg som bryter sig loss. Men det lättar lite och rör sig framåt, åt det håll jag tänkt mig. Och jobbat för. Man håller på och håller på och det känns som inget händer, det står still och man rotar runt. Sedan släpper det, det känns inte så arbetsamt och går inte så trögt längre. Saker kommer på plats, det uttrycket stämmer också konstigt nog, fastän de äntligen lossnat.

Våren har fastnat, vintern har hakat sig fast. Jag längtar till att de ska komma loss och komma på plats. På sina rätta platser. De också. Jag tror på att de är på rätt väg, även om bevisen är skrala. Snart kommer de loss och börjar röra sig i rätt riktning utan att jag behöver hålla på och hålla på och rota runt med dem. Jag kan ägna mig åt annat och få loss lite fler saker. Tänk vilket flyt jag kommer att få.

 

Sällskapsrum #Blogg100 50

Håret i vågor. Smörgåsen i magen. Öronen på skaft. Ett vackert fönster. Katten sover. Skatteverket arbetar.   – Personalliggaren är en katastrof. Straffavgift. De gillade också fikat, ”fantastiskt”.

Utsikten är rar. Möblerna anrika, rent ståtliga. Nya gäster. De talar om spelande. Missbruk och spärr av konton.

Så folk har det denna dag. Bättre för dem andra dagar får man önska. Livets gång i toppar och dalar, bra saker och sämre saker.

Solen skiner på fasaden, fönstret i plåttakets kupa står öppet. Ett litet hus mellan husen. Gammalt och vackert. Charmen är total. Hur var det för dem som bodde där när det var nytt, kan man undra.

Kaffestunden i kaffeserveringen med sällskapsrum är straxt slut. Några ärenden att uträtta. Lite skrivjobb kvar till kvällen. Men här blir inget mer.