Stolta stad

Reflekterar över arkitektur, stadsplanering, båttrafik och takbarer. 

Kikar ut från filten på bergskammen. Kaffe i muggen. 

Allt är så nära i min lilla gröna storstad.

Drömresa #Blogg100 95

Tänk jag drömde en natt att jag hade en lek.
Leken är mild och god och full av skratt.
Den är fantastisk denna lek.

I drömmen reser jag omkring i hela världen och leker.
Om du tänker på hur man lär ut en lek så vet du hur det går till.
Om du tänker på hur du lär dig en lek så förstår du hur det går till.

Leken reser först.
Den har fart och siktet inställt.
Jag leker med – inte också.
Konsten är att locka andra till att leka.

I mörka skogar gör leken det ljumt och skönt.
Den får städerna att mjukna och le.
Djuren tittar på och lystrar.
De trivs och hittar på en egen lek.

Leken känner alla världens platser.
Vår resa är trygg och hittar vägen.
Det är viktigt att nå fram.
Den här leken tar inte slut och därför behöver den inte börja om.
Det är tur för dem som tvekar.

Om jag är vaken eller drömmer spelar ingen roll.
Vart resan går spelar ingen roll.
Det viktigaste är leken och resan.
Jag leker, reser, leker och reser.
Jag ler och lär och ler och läser.
Mest reser jag till New York.

 

 

I huvudet klockan 23 #Blogg100 89

Tolv inlägg kvar till 100 – och elva dagar.

För tidigt att sammanfatta, men svårt att låta bli. Får lov att hålla inne med det ändå.

Ett uppdrag lider mot sitt slut. På onsdag är det finito. Mina delar, filmer och texter framförallt, som jag varit produktionsledare för ska avrapporteras. Det får också anstå.

Hela långhelgen har det varit sommar. Till i morgon kommer temperaturen att sjunka tio grader. På tisdag sjunker det ytterligare några grader och det kommer att regna. Trist för niorna som har sin bal just den dagen. Höga klackar och långa klänningar gör sig inte ihop med regn. Sommaren kommer tillbaka, vi har i alla fall sommaren framför oss.

Hos mig doftar det gott och grönt, fåglarna kvittrar, sjunger och talar vackert. Det känns  och hörs ända in genom den vidöppna balkongdörren. Stadens sus är också hörbart för den som vill lyssna. Marsvinen har fått smaka på sommaren i form gräs, maskrosblad och färska pinnar att gnaga i sig. De tittar lystet på mig och talar pipigt, som för att säga att de vill ha lite till.

Jag har skrivit om än det ena och än det andra och skrivit än här och än där. Det är underbart och precis det som jag vill göra. Det går lätt och då är det rätt. – En av de klokskaper jag fått mig till livs på en kurs vid Folkuniversitetet. Lätt och lust hänger ihop när det gäller detta. Kanske låter det banalt i ditt öra eller ser så ut för ditt öga, men då är det troligen så att du inte behöver den klokskapen. I alla fall inte just nu. Jag behövde den och det har visat sig sant för mig.

Att det går lätt betyder inte att det är utan ansträngning. Vissa texter är svårare att få ur sig och att få till än andra. Oavsett arbetslust, arbetsro, anhörigheter (ett uttryck lånat från Bodil Malmstens bok om att skriva: Så gör jag), fysisk och psykisk form och andra i stort sett vardagliga påverkansfaktorer. Sådana texter behöver tid att gro, växa och mogna. Det ska de få göra. Det är dock inte alltid möjligt att låta dem göra det ostört. Man får göra sig påmind för dem och påminna sig om att de ska vara med i tanken. En stor del av skrivandet sker i tanken innan det faktiska skrivandet.

I denna korta tankerapport blev det obalanserat mycket skrivet om detta, för just ett sådant textarbete har mitt huvud varit upptaget av de senaste dagarna. Det går framåt, men det har varit ansträngande att knöka in de produktiva tankarna. Inte bland vardagligheterna så mycket som bland alla tankar som beter sig som att de har förkörsrätt. Sådana påträngande tankar är därmed inte mindre viktiga.  Men deras buffliga karaktär gör att i slutänden vinner både de och jag på att även de får ligga till sig och mogna. Innan de ges plats i främsta rummet.

 

 

 

 

 

15 Uppehållen #Blogg100 85

Han smög omkring i buskagen. Det var inte läge att utföra något uppdrag här och nu. Den naturliga vägen och en del av den bana han planerat för dagen var blockerad. Där var mängder med stenblock och fordon och fler människor plats än det någonsin brukade vara vid den här tiden på dagen.

Ett sådant här tillfälle vågade han inte röra sig fritt, Risken att någon skulle komma närmare än vad han var beredd att tillåta var för stor. Hon hade dykt upp vid flera tillfällen senaste tiden och de hade talat med varandra. Samtalen innehöll inget anmärkningsvärt men vid några tillfällen hade hennes närvaro nästan skrämt honom.

Känslan av frihet som han upplevt som något nytt och spännande hade varit glädjefylld och befriande. Han hade tagit risker och njutit av det utan att bekymra sig eftersom han kommit till flera insikter. Det hade öppnat nya vägar och han var tillfreds med att det hade lett in honom på nya spår. Uppdragen hade till och med bestått av uppgifter som gav annorlunda svar än tidigare. Han anade att han var någonting som rörde den absoluta kärnan i sammanhanget på spåret.

Den känslan fanns kvar, men efter mötena med henne var ytterligare något förändrat Vad det var visste han inte. Om det var hans egen del och inställning tiill situationen, eller hennes, hade han svårt att avgöra. Han önskade att han hade kunnat se tillfällena de träffats och talat med varandra utifrån. Det skulle möjligen ha varit till hjälp för att kunna förstå orsaken till vad det nu var.

När han spanade ut från sin plats bland buskarna, för att bedöma läget utanför, förstod han att han seglat i väg i tankarna en ganska lång stund. Stenblocken var flyttade och placerade i en formation, ungefär som en teater, och det måste ha tagit relativt lång tid för de som flyttat dem. Han försökte skaka av sig tankarna som uppfyllde honom och erfor en känsla av igenkänning. Något liknande hade hänt honom förut och den här påverkan var också lik den som trädgården haft på honom. Det var något som lockade och krävde hans uppmärksamhet. – Det här duger inte tänkte han, jag måste fortsätta min runda.

Doftstråk #Blogg100 79

Cykeln rullar framåt utan alltför mycket benkraft.

Vägarbeten i fyrvägskorsningar med flagghållande walkie-talkie försedda reflexvastbärande personer orsakar köer och trängsel. Man gräver och bökar på stadens gator i sådan omfattning att det ligger nära till hands att ana ugglor i mossen. Men något mer spännande än gubbar i gropar med staket runt syns inte idag. Överallt ser man dem. På vägbanor, gångbanor, cykelbanor, torg, broar och vändplaner.

Omdirigeringen av förekommande trafikslag lämnar en hel del övrigt att önska. Det är inget nytt under solen, men antalet drabbade platser är anmärkningsvärt stort. Efter ett, logistiskt sett, obegripligt långt stopp i en korsning rullar cykeln ner på mot vattnet.

Vårens gröna färg förefaller tillta i styrka så att ögat uppmärksammar det på vägen ner för den svagt lutande backen. Utmed vattnet kommer dofter i stråk på ett sätt som påminner om känslan av kallare och varmare strömmar i vattnet när man simmar. Det doftar vår och sjöstad och sol.

En särskild doft lockar till leenden. Det är häggen med sin vita grönhet bland de lätta och intensiva nyanserna i träd och buskar utmed cykelvägen. Cykeln glider lyckligt som om den tog sig framåt av sig själv.

Det är bara över Västerbron söderut som det nästan tar stopp. Vinden bråkar obarmhärtigt. Visserligen med ojämn styrka, men tillräckligt för att tramporna behöver användas även i backen nedför bron. Där nere är det riktigt rörigt.

Förutom alla gropar som sakta rört sig framåt och säkert tillbaka på just den vägsträckan under många, många månader är där nu en ny, enorm grop. Mer bred än djup och med högt stängsel runt om. Cykelbanan som fanns förra veckan är borta. Kryptiska skyltar leder i väg åt fel håll och man får vända tillbaka där staketet tar slut. Dessvärre rätt ut och tvärs över bilvägen för att komma tillbaka i rätt riktning.

Sista sträcken är inte utan gubbar och gropar. Man får ta sig runt dem utan instruktioner eller cykelvänliga trottoarkanter. Sista biten saknar hål, men trafikeras av desto fler flanörer. Även här doftar vårvärme och grönt på ett sätt så att cykeln gärna skulle rullat på en bit till, förbi hemmet.

Cykeln stannar till sist och andas in mera häggdoft och vajande tulpaner. Den tvekar lätt över att rulla in i cykelrummet, men rullar snällt ner i källaren efter en stund. Den känner sig glad och nöjd över all vår den hunnit insupa idag.

 

 

Funderingar och särdrag #Blogg100 77

77

Sjuttiosju, sjuttiosju vart har du tagit vägen nu?

Slutade grundskolan där i faggorna. Njae tror inte jag vill tillbaka dit.

Sjuttionio var i sådana fall bättre 🙂
– Som att man trillar ur boet efter grundskolan. Efter några år på egen hand har man övat upp flygförmågan och kan flyga självständigt. Dit man vill, förhoppningsvis.

Idag har jag funderat på vad en konstnärssjäl är. Vänt och vridit på begreppet och grubblat en smula över vad det står för. Vad betyder det, för vem och vilka kriterier gäller

Benämner man någon som konstnärssjäl gör man det ofta på ett trist vis. Antingen lite raljant och nedlåtande om någon som går sin egen väg i livet eller helt fräckt för att förklara faktiska dysfunktionaliteter av olika slag, hos en person.

En intressant betraktelse är att användningen av ordet inte är synonymt eller ens nära besläktat med att vara konstnär. Det är väl bara bra om man ser konstnärskapet som ett yrke. Det knepiga är att begreppet konstnär mer eller mindre förefaller reserverat för den skara konstnärer som får bra betalt för det de gör. De som får mindre eller inget betalt för sin konst är de därmed konstnärssjälar i stället för konstnärer? Det ror inte jag!

Med de inkrökta tankarna för dagen går jag vidare i livet och väljer en annan, mer allmänmänskligt hållen och sympatisk beskrivning av personlighetsdrag som förknippas med begreppet.

Hur är en konstnärssjäl? – Litteratur Magasinet

Med den listan i bagaget föreställer jag mig en bra och intressant person med både kapacitet och medmänsklighet. En toppentyp helt enkelt!