Har läst ett par böcker och är i färd med att läsa den tredje.
De skiljer sig åt från varandra de här böckerna. En tunn, en tjock och en mellan. En röd, en gul och en svartvit – fast med röd rubriktext. En handlar om Afrika, en om Amerika och den tredje om Europa. De är underhållande förstås, även om ingen av dem kommer i närheten av komedi eller feelgood.
Författarna underhåller med sina sätt att skriva 🙂
Först läste jag En halv gul sol. Jag fick den rekommenderad av en av mina systrar. Den handlar om några väldigt fint, ingående och engagerat beskrivna personer före, under och efter inbördeskriget i Nigeria som ledde till Biafras uppgång och fall. Ett par tvillingsystrar är centrala i berättelsen. Fantastiskt skildrat. Kärlek blandat med fasa. Enskilda intressanta ambitioner och val sammanvävda med politik, ekonomi, skolning, klass och krass överlevnad. Boken är lång och det hinns därför med många relationer mellan de som tillhör kärnan och deras familjer, vänner och bekanta. Hur och om deras vägar korsas och vad som ledde till det och hur det påverkar den enskilde och situationerna beskrivs, men ofta med öppning för vad, varför och hur det som skedde skedde. Omvärldens förehavanden ger också energi och ytterligare dimensioner till berättelsen. Boken med sina fint utmejslade personer ger mig också både en kulturell inblick och en historiebeskrivning (-lektion).
Det är alltid med en viss sorg en god bok måste överges för att den är slut. Ibland har jag svårt att ge plats för en ny, men semester främjar förmågan att ta sig an böcker och nya böcker.
Den andra jag läste är (nog) nygammal. Den borde vara läst under skoltiden. ”The Catcher in the Rye” Kunde inte säga att jag mindes den och ville ha en bok med skriven Engelska som inte översteg min läsförståelse. Därför passade denna ganska perfekt. Och den fanns i bokhyllan, en mycket äldre version än den som länken leder till. Läser om boken att den först kom ut i delar, som serie, 1945-46 och som bok först 1951. Den här boken är som en fors av ord och det gäller bara att hänga med. Att boken är skriven före 1950 skymtar endast vid några få tillfällen, och jag tycker inte att de ruckar på berättelsens suveränitet eller aktualitet. Ett sätt att försöka beskriva den är att det återger den mängd tankar man har i stort sett hela tiden, och det fenomen som man ibland reflekterar över, hur så många ord och tankar kan hinnas med under den korta tidsrymd (som en enskild händelse existerar) de inbegrips i. Det handlar om en pojke med mycket känslor som dock inte alltid känns rätt anpassade till sammanhanget, därför kan det kan uppfattas som att hans känslor saknas. Trots allt förklarar han det mesta på ett sätt så jag kan förstå hur han menar och reagerar. Tror jag. Och till charmen kan läggas att till stora delar utspelar sig berättelsen sig New York.
Den tredje som jag håller på att läsa nu har vunnit mitt intresse trots att jag inte hunnit mer än 20-30 sidor. Ämnet och tiden kan skildras tungt och grått (och rått) och utspelar sig oftast i svart-vitt. Det är Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Den vann Augustpriset 2012. Den överraskar som sagt med att fånga mig på första sidan. Jag blir nyfiken och det känns lustfyllt att få följa med personerna på resan med uppehåll eller hur det nu kommer att visa sig vara. Det finns värme och allvar och en ödmjukhet som gör mig avväpnad och intresserad. Författaren skriver om sin far. Jag uppfattar något respektfullt i tonen som bara är positivt, trots ordets missbrukade och slitna betydelse och användning. Det känns bra att ha den kvar att läsa.