Klassisk kinesisk lyckokaka?

Det var länge sedan jag öppnade en kinesisk lyckokaka. Det känns som att de har varit försvunna, glömda. Eller så har de levt ett tillbakadraget liv. Jag vet inte. Har inte tänkt så mycket närmare på saken, egentligen.

Att jag sällan går på kinakrog är förstås en anledning till deras frånvaro. Och jag tror inte krogarna har förstått charmen med att bjuda på de små, söta, knapriga ordgömmorna som är inslagna i blänkande, prassligt guldpapper med sirliga kinesiska tecken i rött. 

Jag blev alldeles barnsligt förtjust när kyparen överräckte fatet, tillsammans med notan. Väl hemma knaprade jag och min tonåring i oss varsin kaka och pillade ut vad ödet hade att säga. Jag hade glömt hur kakan smakade, den var lika god som visdomsorden.

Det var i Sundbyberg. I Sumpan är det otroligt och ovanligt restaurangtätt, med bland annat flera traditionella Kinakrogar. Klassiska och på många sätt gedigna,  för att de alltid har funnits där.

På kinakrogarna i Sundbyberg – där kan de!

(Ja, jag vet, det är sant. Lyckokakor är en amerikansk uppfinning 🙂)

Kalas #Blogg100 48

Äggen är funna! Alla var glada, vi hade en kalasdag idag. En brunch som passade stora och små, vegetarianer, ickevegetarianer och andra smak- och intoleransriktningar.

Äggen var gömda, bordet dukat, maten förberedd och tuppkamsservetter i gult. Sedan kom de en efter en och hemmet fylldes av lek och prat och goda saker.

Våren tittade fram mellan snöbyarna. På balkongen infann sig värmen stundtals under solen. De solvärmda nötterna och nougaten från främmande land pilade sitt skimmer av solsken och äventyr in i våra vårlängtande kroppar.

Idag hade vi vår påskafton, för det är då vi brukar ses och äta gott, och leta ägg, och välkomna våren. Men man får laga efter läge och det brukar gå så bra så. Våren kommer troget även om den får kämpa ibland. Vi är glada att vi kan ordna påskkalas och hjälpa den framåt, med ljus gemenskap, värme, lek och förväntan.

 

Övergång #Blogg100 47

Fascinerande hur snabbt omställningen från ett land, en kultur och ett klimat till ett annat land, en annan kultur och ett annat klimat går. Människans styrka, anpassningsbarheten.

Baksidan är den automatiserade funktionen (eller primitiva drivkraften) att anpassa sig för att accepteras och tas upp i gemenskapen. Få vara med i kollektivet.

Nog talat om det. Ämnet lockar inte en dag som denna. Lugnt och skönt och allt i ordning. Väskan uppackad och det mesta tvättat. Besök i källarförrådet där påsklådan sovit ett år. Redo för svensk påsk med ögonstenarna mina.

Vädret ger jag inte mycket för. Försöker att inte låtsas om det. Måste ändå ta mig ut i eländet, och ge mig iväg för att handla. Här ska fyllas påskägg till telningarna. Några kycklingar, ett par tuppar, vackra ägg och en liten knorvlig kanin får pryda ett bord. Där får också några godsaker från det andra landet, den andra kulturen och det andra klimatet sin plats för att vara med på kalaset.

En mjuk övergång, och jag vill gärna dela med mig av upplevelserna och känslan jag har med mig hem. Känslan räcker längre då och blir mer av att få delas med andra. Det är också ett sätt att få suga på den karamellen en stund till; lite mer av högljutt liv, myller, processioner, uteliv och solig värme till oss alla.

Påsktraditionen här hemma är ung, förut var vi hos mor och far och sedan hos bara mamma, men inte längre. Min generation är den äldsta nu. Vi blir många ändå, med min familj och deras familjer som växer.

Påsken står för glädjen över våren, oavsett väder. Vi tar med det det, det vill vi ha kvar, och skapar nytt som blir vårt eget. Så som vi behagar. Färg, ljus, lek och spirande förväntan – tillsammans. Det blir fint.

 

Parad #Blogg100 41

Parad #Blogg100 41 #BloggSwe

De slår på trummor, spelar och marscherar. Oerhört långsamt. Troligen är det inte entonigt men för lyssnaren är det enformigt. Märkliga förklädnader och manér passerar. De förefaller gå runt och i sick-sack på stadens allra innersta gator. Ibland kommer man inte fram dit man vill på grund av folkmassan, inte ens hem. Poliser, gendarmer och lokala väktare kryllar det av i myllret. De har byggt passager där de kan släppa på och hålla tillbaka de folkströmmar som vandrar i egna banor. Åter till tåget, processionen, karnevalen … vet inte vad företeelsen kallas lokalt. Samlingen som vandrar runt och enformigt består av figurer med smala långa strutar i rött, lila och svart, uniformer och prästliknande klädnader – och gigantiska bärstolar. Vagnar burna på många axlar med en mansfigur i den ena och en kvinnofigur i den andra. Silver och guld. Gissa vem i vilken?

Applåder kommer som på givna signaler. För dem som förstår. 

Kyparen beskrev att det var påsk, att det var förnamn, att man firade deras (figurernas) namnsdagar. Man firade och det var fest!

Vid 16-tiden hörde vi de första ljuden och de hade inte tystnat en timme efter midnatt. Om det är uthålligt och tålmodigt beroende på perspektivet. 

En strimma av Nice 160526

Det är kul bara att titta på människor.
Havet var lika vackert som jag ville. Det blåser. Skrivinspirationen infinner sig inte riktigt. Men om jag börjar kanske det kommer mera.
Hon uttryckte det så fint ”att vara i språket”, vilken lycka och njutning för oss som tycker om ord.

Ett litet gäng duvor tittar förbi. Kan hända de tror jag har något kvar efter kaffet och glassen. Jag vill inte bjuda dem mitt skräp. Dessutom är den lilla pappmuggen och glassbägaren ihopklämda tillsammans med spade och sked mellan två ribbor i bänken. Jag sitter på en bred bänk utan ryggstöd, det är inte bekvämt när man vill sitta länge. Det vill jag. Solen är varm, här blåser det inte lika mycket som vid havet; nere vid Promenade Anglais precis ovanför La plage, den vackra stenstranden nedanför promenaden.

Kortbyxor, minikjolar, linnen med vidd och slimmade tonårskreationer, utsvängda gabardin- och linnebyxor, fotbollsbyxor, sandaler, boots och galna högklackade skor. Mitt i den oberäkneliga fontänen leker två småflickor som studsar fram på sina starkt rosa gympaskor.

Franskan är vacker. Italienarna som satt här gick. Skönt att få höra franskan porlande fram och slippa hans masserade av henne. De trivdes nog i varandras närhet, men jag satt bredvid och undrade om jag störde eller var uppskattad publik. Många barnvagnar och många hundar. En del med kjol, hundar alltså. Borde fotograferat. För sent kom jag på det.
– Sorlet från de passerande promenerande och bilarna, spårvagnarna, fotstegen, klackarna och rösterna som bryter igenom. Sorlet påminner om havet med vågornas rullande form.

Förtjusta röster tjoar när fontänen kastar ur sig spridda vattenkaskader rätt uppåt, utan skönjbart mönster. Mest hör jag barnens röster.
Hunden med kjol passerade för tredje gången. Den här gången slängde jag upp mobilkameran och brände av tre-fyra bilder. Kameran fångade dem efter att de passerat min bänk och alltså bakifrån. Inte perfekt men det rosa tyllet syns. Tydligen promenerar man fram och tillbaka i denna trädgårdspark.

Tre segways glider förbi. På åkarnas jackor står: Brigades des parcs et jardins. Storvulet eller uttrycksfullt att ha en parkbrigad. Jag charmas av det.

Kyrkklockan slår fem slag. Klockan är 17. Den yngre kvinnan som åt en stor baguette och talade så vackert bredvid mig, efter att Italienarna gått, är inte kvar. Hon talade om osten och ätandet av baguetten. Jag saknar hennes ord, de var särskilt fina att höra i sorlet, och att lyssna till språket. Nu sprutar fontänen ihärdigt och lägger en stresston till ljudflödet. På bänken till höger talas något arabiskklingande språk som spär på den höjda tonen. När vattnet stannar av återkommer den lugnare tonen. Enstaka små fötter i skor plaskar distinkt i vattnet som dröjer sig kvar en kort stund på den platta stenlagda marken.

– En kamouflagemönsterklädd herre i kängor med någon typ av rapmusik strömmande ur sin ryggsäck i kamouflagetyg. Tror faktiskt att jag mötte honom tidigare när jag var på väg hit, nerifrån havet, på jakt efter glass och kaffe. Kaffet var en fullträff medan glassen dög och hamnar på en femma. Även han går alltså fram och tillbaka. Det kanske är så man ska göra här. Man vet ju aldrig vad som kan vara uppenbart för en lokalbefolkning och som en besökare inte vet eller begriper.

Gud vad det är skönt med solen som värmer min kind! Solen värmer allt och oss alla men särskilt skiner den och väcker ljuva kroppsminnen till liv genom huden på min kind.
Duvorna har kommit förbi några gånger till. De ägnar mig inte så stort intresse utan pickar och vickar omkring förstrött i närheten bara.

Ahh! Tre cyklande poliser, och jag missar de igen. Ser dem för sent och hinner inte få fart på kamerafunktionen förrän de är för långt bort för att göra sig på bild. De rör sig också i båda riktningarna. Det var andra gången jag såg de på väg ned mot havet, fastän förra gången var det i en del av parken där det finns en stor skulptur av en båge. Arc någonting … Platsen hade namn efter Albert den förste. Jag förstod inte plaketten vid skulpturen. Arcen var bara presenterad på franska.

Det glesnar, mest på bänkarna, kan hända även bland de promenerande. Solglasögon är vanliga, det är nog det mest gemensamma attributet. I övrigt representeras så många plagg, stilar och attityder att de inte är möjliga att återge, eller ens spegla. Nu har jag vridit mig åt sidan och vänt mig mot solen för att behålla känslan i huden. Glada barnskrik och vattnet sprutar. Ett par slöjbeklädda personer i medelhavsblå färger fotograferas framför vattenkaskaderna av en tredje, klädd och beslöjad i starkt turkos.

Om jag inte misstar mig ser jag ytterligare fler individer för andra och tredje gången. Kanske är det inte konstigare än att de vill vara här i parken precis som jag och det franska paret bredvid mig. Den unga flickan har kommit tillbaka, men hon talar inte så mycket och hon äter inte. Vi hat suttit länge och trivts på vår breda bänk, trots att den saknar ryggstöd. Vi har lett i samförstånd ett par gånger. Jag skriver i mobilen och mamman läser, eller kanske skriver hon också, något i sin mobil.
De andra, de som går av och an, kanske har svårt att sitta still.

En hel grupp med segways flyter förbi med en ”Follow me” i täten. De tar sig med en sväng till mitten av parkens bredd och ledaren gestikulerar och pekar mot omgivningen. Undrar vad han beskriver. De glider vidare efter ett kort vaggande stopp.
Klockan är över 18. Jag bestämmer mig för att lämna min plats. Det är dags att gå.

#Författarkursinice #promenadedupaillon

#37 Vems är tiden och varför #Blogg100

Vilken härlig dag! En långhelg är till ända och den har berikat. Familjen, möten, god mat och medveten närvaro. Så pass att jag spontant gått till gymmet två gånger och som bonus under födelsedagsfirandet här hemma idag gick vi på en härlig vårpromenad.

wpid-20150406_132221.jpg

Men …
Så här på söndagen, som visserligen är en måndag, men fungerar som en söndag i mitt fall funderar jag över tiden. Vems är tiden och varför?

Jag ska upp och jobba i morgon.

Jobb är jobb och kan vara stimulerande, tillfredsställande och utmanande i olika grader, men det är inte det som bryr mitt huvud och upptar mina tankar och känslor idag.

Varför måste arbetet utföras mellan 8 och 17? Vilket är det vanliga för en stor majoritet av befolkningen.

Det är då man kan få ljus och luft och med lite tur så här års en gnutta värme. Med andra ord allt det som jag längtar efter och mår bra av, det som definitivt är bristvaror, särskilt så här års. Bara en smula av det skulle göra stor skillnad för välmåendet, och därmed den eftersträvansvärda hälsan samhället pläderar för och var och en strävar efter att ha.

Arbetsgivaren ska ha din tid emot betalning (och förstås någon insats 🙂 ). Det är en självklarhet, jobb är jobb och det ska utföras. Men synen på när tiden ska levereras verkar ha fastnat i kvarlevor från industrialismens framväxt och verkar liksom besläktat med löpande band principen.

I vårt välutvecklade land (liksom i många andra delar av världen) ser jag en uppsjö alternativa lösningar. Med möjlighet att utföra arbetet, eller kanske mer rimligt delar av arbetet, på andra tider eller platser än ett anvisat utrymme med petiga tidsramar. Naturligtvis styr samverkan med andra och arbetsuppgifternas karaktär delvis när och var jag som arbetstagare behöver arbeta, och det är också en självklarhet.

Det krävs förstås styrning, mod och modernitet av arbetsgivaren för att våga släppa på kontrollen och ge mig förtroende och lita på att jag utför mitt arbete med ansvar.

Jag tror det vore hälsosamt och lönsamt för alla parter om arbetsgivaren tog sig en funderare och omprövade en gammal värdering och vana. Flexibilitet har ju efterfrågats i sådan utsträckning att själva ordet i det närmaste förlorat sin mening. Men här passar det och det du förväntar dig av andra bör du väl förvänta dig även av dig själv?

Denna måndags söndagsoro handlar om obehag inför att känna mig instängd. Utestängd, bland annat från ljuset, och tveksam till om jag kan må väl och leverera bra.

Så vad har vi att förlora vi två? Jag menar: ”It takes two to tango”.

#33 Tar vägen om #Blogg100

Cykelturen utmed vattnet var en stund med känsla av sällhet. Fåglar sjöng, änder kväkte. Kunde urskilja bofink, koltrast och and. Även om anden var den enda av dem jag såg utan att säkert kunna avgöra om det var deras röster som hördes.

Solen sken och stod lågt på himlavalvet. Som en spotlight på oss som samsades och om platsen mellan vattenpölar från morgonens snöfall och de torrlagda båtarnas vintervisten.

Löparna tuffade på som de brukar fast de löpte lite glesare än till vardags. Spridda cykelfarare möttes mellan flanerande par och enskilda vandrare.

Det blåste, min cykel var lastad framtill i korgen, last fastsurrad på pakethållaren bak, jag hade en väska över ryggen och en stor papperspåse balanserande på styret.

Jag tror det var veckans skönaste stund. Inte oaktat att det  är dag före helg. Jag flyter fram utan ansträngning och insuper stad, land och vatten.

Bron. Den fina Årstabron. Inte långt hemifrån nu, det är riktigt nära men jag tar mig friheten att lyfta och dra iväg. Jag tar vägen förbi Blåkulla.