Vad jag gör

Strukturerad antistress.

Promenad.

Kort stopp.


Vila ögonen på rörligt rofyllt vatten.

Promenera hem.

Jobba vidare!

Funderingar och särdrag #Blogg100 77

77

Sjuttiosju, sjuttiosju vart har du tagit vägen nu?

Slutade grundskolan där i faggorna. Njae tror inte jag vill tillbaka dit.

Sjuttionio var i sådana fall bättre 🙂
– Som att man trillar ur boet efter grundskolan. Efter några år på egen hand har man övat upp flygförmågan och kan flyga självständigt. Dit man vill, förhoppningsvis.

Idag har jag funderat på vad en konstnärssjäl är. Vänt och vridit på begreppet och grubblat en smula över vad det står för. Vad betyder det, för vem och vilka kriterier gäller

Benämner man någon som konstnärssjäl gör man det ofta på ett trist vis. Antingen lite raljant och nedlåtande om någon som går sin egen väg i livet eller helt fräckt för att förklara faktiska dysfunktionaliteter av olika slag, hos en person.

En intressant betraktelse är att användningen av ordet inte är synonymt eller ens nära besläktat med att vara konstnär. Det är väl bara bra om man ser konstnärskapet som ett yrke. Det knepiga är att begreppet konstnär mer eller mindre förefaller reserverat för den skara konstnärer som får bra betalt för det de gör. De som får mindre eller inget betalt för sin konst är de därmed konstnärssjälar i stället för konstnärer? Det ror inte jag!

Med de inkrökta tankarna för dagen går jag vidare i livet och väljer en annan, mer allmänmänskligt hållen och sympatisk beskrivning av personlighetsdrag som förknippas med begreppet.

Hur är en konstnärssjäl? – Litteratur Magasinet

Med den listan i bagaget föreställer jag mig en bra och intressant person med både kapacitet och medmänsklighet. En toppentyp helt enkelt!

 

 

 

 

Uttryck #Blogg100 16

Ibland vill man och vill inte. Det är kanske det som är den kreativa skärningspunkten, om det finns något som kallas så, annars fungerar förutsättning. Den kreativa förutsättningen. Den driver utvecklingen framåt, man skapar något, i alla fall om man vill tillräckligt mycket för att vilja utmana intet. Det är då det kan bli något gjort som man inte har klart för sig. Ett resultat. Oaktat förkärleken för att hävda att det är nödvändigt att sätta upp mål eller ha en idé att utgå ifrån. Betänk i sammanhanget att mål ska vara mätbara.

Jag gillar idén med idén bättre än att vara målstyrd. Men det är väl för att jag är som jag är och därmed fungerar som jag gör. Svårfångade tankar är mycket intressantare än de som i stort sett redan finns. De tankar som är närapå färdigformulerade är mindre intressanta, de kan snarare ha en tröttande effekt. Energin saknas. Ändå beundras de som sprutar ur sig förväntade meningar med synpunkter och utsagor fulla av riktigheter. De bedöms vara fulla av energi. Det är klart det tar energi i anspråk bara det, att bemöda sig om att ha en uppsättning uttalanden tillräckligt färdiga för att släppa ut och stoppa in på rätt sätt och vid rätt tillfälle, men det skapar inte energi hos andra. Hos mottagarna. Inte heller bidrar det till att skapa energi mellan talare och lyssnare, förutom energin som går åt till att ta in det som sägs och febrilt leta efter vad det är som har missats eller inte förståtts. Eftersom åhörarna inte förnimmer någon energi. Detta om mer eller mindre tomma ord borde ha varit en parentes, eftersom inledningen berörde kreativitet.

Intet, som upplevs, kan orsakas av eller bestå av överbelamring i något avseende. Med det följer ofta en viss trötthet. Tröttheten kan uppfattas som avsaknad av energi, men det stämmer inte nödvändigtvis om orsaken är att man är fylld av intryck, som behöver tas omhand. Det tillståndet kan liknas vid en sorts kaos, och att kaos är utveckling kan väl anses vara belagt. Att reda ut kaoset kräver energi, men för att hushålla med resurserna används kraften inåt. Omgivningen kanske inte ser eller upplever någon kreativ energi, men likväl innebär omhändertagandet av intryck en utveckling, att man skapar något ur kaoset.

Syftet med utbildning är att ersätta en tom hjärna med en öppen hjärna. (Malcolm Forbes, egen översättning)

 

 

Skrivtid och dagtid #Blogg100 9

Det kostar att ligga på topp, är ett populärt uttryck. Det signalerar att man förtjänar att pusta ut och ta en paus.

Egentligen säger det ingenting om vad man ägnat sig åt under tiden på toppen. Mellan raderna betyder det troligen att man arbetat hårt och gjort bra ifrån sig. – Vilket underligt uttryck, det är lätt att associationerna halkar vid sidan av spåret.

Jag har tagit en sorts paus och är åter i arbete men har ännu inte jobbat länge och inte i stor omfattning vad gäller tid per dygn. Hjärnan har fått återgå i tankearbete som styrs av uppgifter att lösa och nya områden att förstå och formulera mig om. Det är underbart och jag njuter av stimulansen och utmaningarna som bidrar med energi och ger glädje.

Att skriva ett inlägg om dagen förhöjer tillfredsställelsen av att få tänka, planera och uttrycka mig ännu mera. Skrivlustens trolska aura har givit åtråvärda stunder av skapande harmoni som dock inte låter sig styras.

Kanske är de stunderna som vanemänniskor eller så behöver de en specifik ställtid för att fungera. I vilket fall som helst har de väntat med att skapa kontakt till någon timme före midnatt. Då blir det sent.

Idag har jag för avsikt att bryta trolldomen.

Det kostar att ligga på topp och jag behöver pusta ut och ta en paus från nattjobbet.

Jag behöver använda hjärnan på dagtid också.

 

 

 

 

 

 

Läser, lär och ler #Blogg100 4

Jag läser Bodil Malmsten och jag ler. Ler och ler, och jag skrattar.

Hennes bok om att skriva ”Så gör jag”: Den är fantastisk. Språket, orden och vändningarna. Lätthet och tyngd, förnämligt kulturellt bildat. Kasten mellan intellektet och egensinniga uttryck lyser upp. Hon beskriver och förklarar och det är är upplysande.

Av Bodil Malmsten får jag alltid en gåva när hon uttrycker sig. Allra mest hennes skrivna ord. Hon underhåller och lär mig som ingen annan. Det rör livet och det rör det som inte alltid räknas eller omnämns; det fångar hon in och överlämnar.

Jag får en bukett som inspirerar och förtjusar mig, så som bara hon kan. En uppsättning av bundsförvanter eller personliga nycklar att använda vid behov. Om jag vill, inte för hennes skull.  Buketten består av vackra och allvarliga blommor som förklarar. De sprider sitt ljus över det mesta här i världen, över det som är viktigast i livet. Allt står klart.

Jag tror att allt står klart. För en sekund, en ögonblick i taget.

 

Planering och boksläpp med Maria Morris Nilsson

Den här författaren jobbar jag med nu när hon gett ut sin bok, Det kan bli bättre

Maria har skrivit en bok som innehåller psykoser, smärta, mörker och mani, men framförallt en historia om kärleken till livet. Berättelsen om Maria från barndom till nutid är gripande och medryckande. Läsaren bjuds att följa med på ett äventyr fyllt av energi, faror och funderingar. Beskrivningen av känslor, karaktärer, miljöer och händelser är målande, utan att vara värderande. Det ger en fantastisk möjlighet till både förståelse och kunskap, tillsammans med en inblick i hennes liv med sjukdomen.

Det som gör boken särskilt värdefull är att Maria lyckas förmedla en nyanserad bild av sig själv likväl som av händelser och personer runt omkring sig. Trots att hon ibland var mycket sjuk. Alla skulle behöva läsa den här boken för att lära sig mer om livet och att vara människa. Man känner hopp – Det kan bli bättre.

Maria målar också och ger intressanta och uppskattade föreläsningar!

I februari har Maria vernissage och i mars håller hon releaseparty –  läs mer på hennes hemsida

En strimma av Nice 160526

Det är kul bara att titta på människor.
Havet var lika vackert som jag ville. Det blåser. Skrivinspirationen infinner sig inte riktigt. Men om jag börjar kanske det kommer mera.
Hon uttryckte det så fint ”att vara i språket”, vilken lycka och njutning för oss som tycker om ord.

Ett litet gäng duvor tittar förbi. Kan hända de tror jag har något kvar efter kaffet och glassen. Jag vill inte bjuda dem mitt skräp. Dessutom är den lilla pappmuggen och glassbägaren ihopklämda tillsammans med spade och sked mellan två ribbor i bänken. Jag sitter på en bred bänk utan ryggstöd, det är inte bekvämt när man vill sitta länge. Det vill jag. Solen är varm, här blåser det inte lika mycket som vid havet; nere vid Promenade Anglais precis ovanför La plage, den vackra stenstranden nedanför promenaden.

Kortbyxor, minikjolar, linnen med vidd och slimmade tonårskreationer, utsvängda gabardin- och linnebyxor, fotbollsbyxor, sandaler, boots och galna högklackade skor. Mitt i den oberäkneliga fontänen leker två småflickor som studsar fram på sina starkt rosa gympaskor.

Franskan är vacker. Italienarna som satt här gick. Skönt att få höra franskan porlande fram och slippa hans masserade av henne. De trivdes nog i varandras närhet, men jag satt bredvid och undrade om jag störde eller var uppskattad publik. Många barnvagnar och många hundar. En del med kjol, hundar alltså. Borde fotograferat. För sent kom jag på det.
– Sorlet från de passerande promenerande och bilarna, spårvagnarna, fotstegen, klackarna och rösterna som bryter igenom. Sorlet påminner om havet med vågornas rullande form.

Förtjusta röster tjoar när fontänen kastar ur sig spridda vattenkaskader rätt uppåt, utan skönjbart mönster. Mest hör jag barnens röster.
Hunden med kjol passerade för tredje gången. Den här gången slängde jag upp mobilkameran och brände av tre-fyra bilder. Kameran fångade dem efter att de passerat min bänk och alltså bakifrån. Inte perfekt men det rosa tyllet syns. Tydligen promenerar man fram och tillbaka i denna trädgårdspark.

Tre segways glider förbi. På åkarnas jackor står: Brigades des parcs et jardins. Storvulet eller uttrycksfullt att ha en parkbrigad. Jag charmas av det.

Kyrkklockan slår fem slag. Klockan är 17. Den yngre kvinnan som åt en stor baguette och talade så vackert bredvid mig, efter att Italienarna gått, är inte kvar. Hon talade om osten och ätandet av baguetten. Jag saknar hennes ord, de var särskilt fina att höra i sorlet, och att lyssna till språket. Nu sprutar fontänen ihärdigt och lägger en stresston till ljudflödet. På bänken till höger talas något arabiskklingande språk som spär på den höjda tonen. När vattnet stannar av återkommer den lugnare tonen. Enstaka små fötter i skor plaskar distinkt i vattnet som dröjer sig kvar en kort stund på den platta stenlagda marken.

– En kamouflagemönsterklädd herre i kängor med någon typ av rapmusik strömmande ur sin ryggsäck i kamouflagetyg. Tror faktiskt att jag mötte honom tidigare när jag var på väg hit, nerifrån havet, på jakt efter glass och kaffe. Kaffet var en fullträff medan glassen dög och hamnar på en femma. Även han går alltså fram och tillbaka. Det kanske är så man ska göra här. Man vet ju aldrig vad som kan vara uppenbart för en lokalbefolkning och som en besökare inte vet eller begriper.

Gud vad det är skönt med solen som värmer min kind! Solen värmer allt och oss alla men särskilt skiner den och väcker ljuva kroppsminnen till liv genom huden på min kind.
Duvorna har kommit förbi några gånger till. De ägnar mig inte så stort intresse utan pickar och vickar omkring förstrött i närheten bara.

Ahh! Tre cyklande poliser, och jag missar de igen. Ser dem för sent och hinner inte få fart på kamerafunktionen förrän de är för långt bort för att göra sig på bild. De rör sig också i båda riktningarna. Det var andra gången jag såg de på väg ned mot havet, fastän förra gången var det i en del av parken där det finns en stor skulptur av en båge. Arc någonting … Platsen hade namn efter Albert den förste. Jag förstod inte plaketten vid skulpturen. Arcen var bara presenterad på franska.

Det glesnar, mest på bänkarna, kan hända även bland de promenerande. Solglasögon är vanliga, det är nog det mest gemensamma attributet. I övrigt representeras så många plagg, stilar och attityder att de inte är möjliga att återge, eller ens spegla. Nu har jag vridit mig åt sidan och vänt mig mot solen för att behålla känslan i huden. Glada barnskrik och vattnet sprutar. Ett par slöjbeklädda personer i medelhavsblå färger fotograferas framför vattenkaskaderna av en tredje, klädd och beslöjad i starkt turkos.

Om jag inte misstar mig ser jag ytterligare fler individer för andra och tredje gången. Kanske är det inte konstigare än att de vill vara här i parken precis som jag och det franska paret bredvid mig. Den unga flickan har kommit tillbaka, men hon talar inte så mycket och hon äter inte. Vi hat suttit länge och trivts på vår breda bänk, trots att den saknar ryggstöd. Vi har lett i samförstånd ett par gånger. Jag skriver i mobilen och mamman läser, eller kanske skriver hon också, något i sin mobil.
De andra, de som går av och an, kanske har svårt att sitta still.

En hel grupp med segways flyter förbi med en ”Follow me” i täten. De tar sig med en sväng till mitten av parkens bredd och ledaren gestikulerar och pekar mot omgivningen. Undrar vad han beskriver. De glider vidare efter ett kort vaggande stopp.
Klockan är över 18. Jag bestämmer mig för att lämna min plats. Det är dags att gå.

#Författarkursinice #promenadedupaillon