”Frans föräldrar häpnar och tycker att Tanten är lite för mycket, men tar emot de sittplatser hon erbjuder. Men Frans, som sitter och talar med Tanten i en annan kupé eftersom hon markerat flera platser med sina stora hattar, blir intresserad.
… Frans begrep att han inte tänkt tillräckligt djupt på saker och ting. Han kände sig ytlig men samtidigt – till sin stora förvåning – absolut redo att för en gångs skull lära av en annan människa.
Fröken Andersson, också kallad Tanten, är annorlunda och skulle betraktas som det även idag och inte bara enligt 70-talets tant- och kvinnonorm. Jag tycker att hon är som den där friska fläkten jag kan längta efter i många av livets sammanhang. Hon vågar och gör fast hon vet att det kan bli obekvämt, hon ser och förstår vad som ligger bakom karaktärernas olika beteenden och hur hon kan göra för att rucka på givna och tagna roller. Det kanske inte alltid ser … ”
Läs hela min recensionen på Barnboksprat
Elle besök oss på Instagram @barnboksprat.se
