Vad jag gör

Strukturerad antistress.

Promenad.

Kort stopp.


Vila ögonen på rörligt rofyllt vatten.

Promenera hem.

Jobba vidare!

Jord och lust #Bogg100 28

Det var lite oväntat, åtminstone helt oplanerat, men plötsligt var den där. Lusten. Hon stoppade ner fingrarna i jorden. Grävde sig ned, lyfte upp och släppte tillbaka jorden. Bara kände på den. Hon fylldes av en känsla av lugn, när hon kände den mjuka ljumma massan i sina händer. Vatten, jord, krukor fat och växter ställde hon fram i en oordning, precis som det var brukligt.

De suktande jordklumparna som följer med köpeplantorna lossar hon från plastkrukorna, sedan bäddar hon ned dem i tegelkrukor som hon fyller med mörk mullig jord. Jorden i botten ska vara ordentligt genomvattnad då får rötterna en kick och en bra start. Mellan jordklumpen och krukans kant bolstrar hon med mättad jord, hon har sparat den till dem under vintern. Jorden har stått ute och fyllts på med solvärme som nu omfamnar rötterna.

Torra eller klämda blad pillar hon varsamt undan och även om hon inte talar högt eller direkt till växten föreställer hon sig vad de behöver genom att titta nyfiket på hur de ser ut och vad de förmedlar. De får ansning och vatten tillsammans med värmen, efteråt ser de ut som de sträcker på sig av friskhet och trivsel. Hon inser att det också kan vara nyhetens behag, både ur deras och hennes synvinkel. Det spelar ingen roll vilket som gäller, det är ändå njutbart. En efter en får sedan stoltsera intill varandra i sina nya outfits.

Lusten kan överraska i en tid av skirhet och växande. Man blir sprittglad!
De livskraftiga gröna växterna, de tegelröda krukorna och faten. Och sedan jorden, den svarta luckra jorden som är så mjuk att den nästan är len. Det är mycket enkelt och mycket vackert.

 

 

 

 

#33 Tar vägen om #Blogg100

Cykelturen utmed vattnet var en stund med känsla av sällhet. Fåglar sjöng, änder kväkte. Kunde urskilja bofink, koltrast och and. Även om anden var den enda av dem jag såg utan att säkert kunna avgöra om det var deras röster som hördes.

Solen sken och stod lågt på himlavalvet. Som en spotlight på oss som samsades och om platsen mellan vattenpölar från morgonens snöfall och de torrlagda båtarnas vintervisten.

Löparna tuffade på som de brukar fast de löpte lite glesare än till vardags. Spridda cykelfarare möttes mellan flanerande par och enskilda vandrare.

Det blåste, min cykel var lastad framtill i korgen, last fastsurrad på pakethållaren bak, jag hade en väska över ryggen och en stor papperspåse balanserande på styret.

Jag tror det var veckans skönaste stund. Inte oaktat att det  är dag före helg. Jag flyter fram utan ansträngning och insuper stad, land och vatten.

Bron. Den fina Årstabron. Inte långt hemifrån nu, det är riktigt nära men jag tar mig friheten att lyfta och dra iväg. Jag tar vägen förbi Blåkulla.

#19 Blå #Blogg100

#Blogg100 #19
I’m not blue, but I miss the blue. And now I’ve sealed it in my memory.

wpid-2015-03-19-23.05.08.jpg.jpeg

I’m not blue. But I miss the blue.

Vad gör de därborta i Västindien när inte jag är där. De har förstås en vardag men turister som dussinvara i kvadrat. Ändå så välkomnande och varma i sitt sätt.

wpid-2015-03-19-22.16.39.jpg.jpeg

Några fiskar förstås. Ut tidigt i den ljumma morgonen. Ut och jobba för att fånga fisk och skaldjur. Undrar var det skedde. Vi såg dem aldrig i arbete. kanske var de så långt ut att tankersarna, som vi trodde var öar vi inte visste fanns den första natten, skymmer de små. Eller höll de sig där inga stränder finns,  eller gav de sig ut så tidigt att inte ens skymningen vaknat. Då är det mörkt, riktigt genommörkt. Guppande små enträgna fiskare språkandes Papiamento, ute på det stora havet. Det blå.

wpid-2015-03-19-22.23.39.jpg.jpeg

Eller på nöjessegling i dyra fina båtar. ”Säkert turister” säger hon näsvist, hon som är turist hon också. Långväga Nordbo. Kanske exotisk fast baklänges, lustigt folk tänker de. De som glassar fram och intresserar sig föga för lokalbefolkningen. De äger. Åker All-inclusive och snorklar, dyker, åker u-båt och tillbringar den tid solen inte är uppe på Casino. Något av den minimala öns 14 Casinos.

wpid-2015-03-19-22.28.49.jpg.jpeg

En liten ö med massor av turister och 100 000 fast boende. Och ändå så mycket plats. På hav och på land och för hjärtlighet. Man är kung. Kungen av Karibien.

wpid-2015-03-19-22.41.23.jpg.jpeg

Det mesta är välordnat. Utanför strandstråken, alltså kusten snett mot Venezuela. Det borde vara den sydvästra kusten. Typ. Där är det mindre välordnat, utan upplevelse av elände på något vis. Man har det bekvämt. Dygnet runt. Insekterna blåser bort, vattnet är varmt och inte för stökigt och på nätterna sjunker temperaturen till 20-25 grader och vet ni; kranvattnet går att dricka och är gott. Men vem kan motstå den vackra blå flaskan?

wpid-2015-03-19-22.35.40.jpg.jpeg

Som skydd för solen kan man annektera en parasollplats och när man svältfödd på sand, hav och strandliv legat och fingrat i sanden tills man vant sig, tar det för givet att det finns solsken, stora rena mjuka sandstränder och obegränsat med turkosblåskiftande hav och svala pooler, då tar man sig varisn ställbar solstol och sin serverade strandhandduk och vilar i skuggan. Under palmbladsparasollen med trädstammar som fötter. Man kan till och med ge sig tid att läsa, för allt man vill ha finns runt omkring, utan brådska och andra krav.

wpid-2015-03-19-22.58.07.jpg.jpeg

Detta makalösa blå som glimtar, breder ut sig, inbjuder, rullar in och stannar kvar till din tjänst. Överallt. Det är så vackert att man rycker till när det visar upp sin skönhet. Man rycker till och trevar efter kameran, som ofta är mobilen. Man vill fånga det. Men det låter sig inte riktigt fångas. Det håller på sin integritet och är väl medvetet om var det hör hemma. Man får en avbild som är enastående och intagande, men ändå bara några nyanser av det egentliga spektrat. Av allt det blåa som varsamt sparas i mitt minne.