På resande fot #Blogg100 63

 

Laddar för en resa till Lappland. Yoghurt och iskaffe. Bäst att passa på här i södern där vi just igår fick vår.

I Norr är det några grader över noll, mössa och vantar och dator i ryggan.  Reser i jobbet som konsult och är glad att jag inte är resande konsult för silkesstrumpor eller så.

 

Snö, istäckta sjöar, skog och mera skog. Landade till en väldigt vacker solnedgång och ett varmt hotellrum 🙂

I morgon lämnar vi det röda hotellet med vita knutar och drar vidare till Sorsele …


7 Undrande #Blogg100 36

Vem var han som strök omkring i staden, Är det någon som vet?
Åldern är svårbedömd, samtiden likaså. Ibland drömmer han sig bort och vi får följa med honom dit drömmen drar.

Han far efter ett schema, i alla fall vad man kan ana. Hans vägar styrs av något eller någon annan, men inte alltid. Han tar sig ur banan och snirklar sig fram mot egna mål. Hans karta verkar obegränsad, den spänner över hela världen. Kanske mer än så.

Han ställer frågor och finner svar. Ändå verkar han sällan nöjd, han drar vidare och letar vidare. Vidare och vidare i både bortåt och gränslös betydelse. Det verkar spännande. Tycker han det är spännande. Vad är det för uppdrag han har, eller tar, och utför med så stort allvar?

Vi vet inte, jag vill veta. Om han vet så vet han mycket, eftersom han byter spår och bryter av på eget bevåg. Det kan vi inte heller veta säkert. Vi känner bara honom och inte ens det med säkerhet. Om han finns och var han finns syns inte. Syns han? Vilken är hans värld, hur ser den ut och hur ser han ut. Egentligen.

Den han känner kanske inte känner honom, eller ens känner till det som han är. Nu är han inte här. Han har följt en dröm och står och tittar in i en trädgård. Undrar var den finns. Jag vill också besöka den trädgården och förstå vilka de är, de som han söker där.

 

6 Närmande #Blogg100 33

Våren var här, nu var det dags. Alla gick ut och sökte något att göra för att kunna vara utomhus just idag. Det var soligt och alldeles lagom varmt för att arbeta under bar himmel. Krattor rafsade, skorna mot gruset och klänningar som släpade över jord och gräs. Hästarna var selade och tog i där människokrafter inte räckte till.

Ljuden av människornas rörelser när de tog i med spaden, lyfte en hink och körde en skottkärra framför sig, framträdde mest. Bakom de ljuden hördes fågelkvitter och fågelsång precis som det är, i en parallell verklighet. Parallell för att vi inte känner fåglarnas inbördes ordning och bevekelsegrunder. Svagast, som längst ut på ytan och mitt i, var talet. Ord utväxlades ofta bara för att människorna kom intill varandra. Sällan hördes höga röster, det behövdes inte om inget oväntat inträffade.

Stämningen bröts och talet blev tätare, ljuden av rörelser och verktyg hamnade i bakgrunden. Hästarna frigjordes och lämnades lösa för att beta. Det kom några människor ut ur huset, bärandes på stora korgar och bylten. Rörelsen blev tydligare, en efter en gick i samma riktning.

Han skärpte sin uppmärksamhet. Alla de som lämnade sina platser var på väg mot baksidan av huset. Dit hade också de som bar korgarna och byltena begett sig. Det var nästan så att han trodde att fåglarna tystnade. Men fåglarna följde bara intresserat det som hände, och ändrade möjligen tonen i sina läten. Förberedda att flytta sig.

Från sin betraktande position tittade han in, och runt knuten. På baksidan av huset var alla förväntansfullt samlade. De stod runt stolar och bord eller låg utsträckta i gräset. Nu kanske han skulle få möjlighet att se vilka de här personerna var, de vänliga människorna han känt sig dragen till. Det var tydligt att det var paus i arbetet, de talade med lugna glada röster. Det dukades upp för kafferast med smörgåsar av nybakat bröd. Åh, Han var nära nu, nästan inne i trädgården han drömt om.

 

Vantar av annat slag #Blogg100 24

Idag har jag haft vantar av annat slag. Tunna mjuka skinnhandskar. De var väldigt bekväma. Tunna är de, men de värmde gott i vårkylan. De här handskarna är en ny bekantskap som samtidigt är fyllda av minnen. Säkerligen främst helt och hållet andras minnen, minnen som jag inte behöver och inte känner till. Däremot tror jag att jag finns med i ett eller annat av de minnena, men de är inte mina.

Ur handskarnas perspektiv är jag en bärare, mina händer bärs inte av dem. Jag får bära dem vidare i tillvaron, så länge jag ser till dem, och håller reda på dem. Det kändes bra, som känslan av att börja på något nytt. Det gillar jag. Nya perspektiv, att utveckla, förändra och fortsätta vidare. Det känns konstruktivt, friskt och starkt.

Minnena är ömsint bevarade och tryggt förvarade i handskarnas bank, utan att lägga tyngd i mina händer. Allt det som varit tillhör historien och den har tagit oss hit. Handskarna har gått sin väg och jag har gått min. Även om våra vägar korsats kände vi aldrig varandra. Inga förpliktelser finns. Vi har fria händer att skapa en ny era, mammas bruna, släta skinnhandskar  och jag.

 

#27 Om fredag #Blogg100

Fredagar kan vara så bra att det spritter av glädje i något jag inte vet vad det är. För kroppen är trött och huvudet matt. Men det spritter! Jag känner mig kär i mina tåg som går förbi på min favoritbro (Årstabron)

Jag har en stund för mig själv i mitt hem. Hemma skulle jag vilja mer vardagsvara i. Älskade lägenhet. Musiken kan jag välja fritt, den gör mig mjukare. Idag är det stökigt men det får vara så. Tankarna börjar klarna och gör sig fria från jobbrastret som skymmer utsikten. Ute är det grått. Det har blivit mörkt.

Tänk så vackert det är ändå. Mörker, Lampor, Stad. Ahhh … Och väntan på våren känns varm och len. En smula ny sol för varje dag. Det blir snabbt en stor portion ljus att vada i och sen bada i. Jag njuter Fredag.

wpid-20150327_225234.jpg

# 18 När det skimrar #Blogg100

#Blogg100 #18
Solen gav färg och värme till det som var blekt av skugga. Om det kan jag berätta idag.

Hur solen gav färg och värme till det som är blekt av skugga kan jag berätta idag.

Efter en dag av rådbråkande för problemlösning i lönearbete kan uttrycket kännas och vara en smula kantigt. Om jag försöker riktigt mycket kan jag kanske vaska fram guldkornen. Hitta det som skimrar och lockar, men det går bara om man ser på det från det håll där skönheten visar sig.
image

Solen smög sig fram över kanten på vår jord som inte är platt som en pannkaka även om en kant, en linje eller en gräns kan ge intryck av att det är så. Där kom ett ljus som spred sig och ökade i styrka. Den nästintill ofärgade naturen och stadens byggnader fylldes sakta med värme som först var knappt förnimbar men den väckte färgerna till liv. Efter färgerna på marken kom himlen att sköljas fri från dis och nyvakenhet så att den till sist strålade blå till solens ära. Den kylslagna morgonens grå ljus övergick till kittlande gulskimrande stråk och skyar som letade sig in i byggnaderna och fram över gatorna och platsernas fria ytor. Än håller skuggorna kvar sina positioner, men de får maka på sig lite varje dag.
Från mitt fönster kunde jag se människor. Några på väg till eller ifrån eller på språng emellan. Jag tyckte deras steg hade lite glädjesvikt. Ju senare på dagen ju längre dröjde människorna sig kvar vid grönskan och bänkarna och framåt lunchtid slog de sig ner på kullerstenarna med ryggen mot husväggen och ansiktet mot solen. De spisade, njöt och nojsade, antagligen mer med vädret än med varandra.  När det var min tur promenerade jag ut och styrde stegen över kullerstenarna mot solen och lutade mig mot husväggen. Vårlyckan dök fram som sällskap på min plats i solvärmen.
Sen dröjde det till kvällen innan jag gav mig ut igen, då hade solen dragit sig mot den andra kanten och ett brunare grått blev kvar bland husen. Jag cyklade hem i en kvardröjande soluppvärmd stad med känslan av försiktigt spirande vår i antågande.