Vantar av annat slag #Blogg100 24

Idag har jag haft vantar av annat slag. Tunna mjuka skinnhandskar. De var väldigt bekväma. Tunna är de, men de värmde gott i vårkylan. De här handskarna är en ny bekantskap som samtidigt är fyllda av minnen. Säkerligen främst helt och hållet andras minnen, minnen som jag inte behöver och inte känner till. Däremot tror jag att jag finns med i ett eller annat av de minnena, men de är inte mina.

Ur handskarnas perspektiv är jag en bärare, mina händer bärs inte av dem. Jag får bära dem vidare i tillvaron, så länge jag ser till dem, och håller reda på dem. Det kändes bra, som känslan av att börja på något nytt. Det gillar jag. Nya perspektiv, att utveckla, förändra och fortsätta vidare. Det känns konstruktivt, friskt och starkt.

Minnena är ömsint bevarade och tryggt förvarade i handskarnas bank, utan att lägga tyngd i mina händer. Allt det som varit tillhör historien och den har tagit oss hit. Handskarna har gått sin väg och jag har gått min. Även om våra vägar korsats kände vi aldrig varandra. Inga förpliktelser finns. Vi har fria händer att skapa en ny era, mammas bruna, släta skinnhandskar  och jag.

 

Uttryck #Blogg100 16

Ibland vill man och vill inte. Det är kanske det som är den kreativa skärningspunkten, om det finns något som kallas så, annars fungerar förutsättning. Den kreativa förutsättningen. Den driver utvecklingen framåt, man skapar något, i alla fall om man vill tillräckligt mycket för att vilja utmana intet. Det är då det kan bli något gjort som man inte har klart för sig. Ett resultat. Oaktat förkärleken för att hävda att det är nödvändigt att sätta upp mål eller ha en idé att utgå ifrån. Betänk i sammanhanget att mål ska vara mätbara.

Jag gillar idén med idén bättre än att vara målstyrd. Men det är väl för att jag är som jag är och därmed fungerar som jag gör. Svårfångade tankar är mycket intressantare än de som i stort sett redan finns. De tankar som är närapå färdigformulerade är mindre intressanta, de kan snarare ha en tröttande effekt. Energin saknas. Ändå beundras de som sprutar ur sig förväntade meningar med synpunkter och utsagor fulla av riktigheter. De bedöms vara fulla av energi. Det är klart det tar energi i anspråk bara det, att bemöda sig om att ha en uppsättning uttalanden tillräckligt färdiga för att släppa ut och stoppa in på rätt sätt och vid rätt tillfälle, men det skapar inte energi hos andra. Hos mottagarna. Inte heller bidrar det till att skapa energi mellan talare och lyssnare, förutom energin som går åt till att ta in det som sägs och febrilt leta efter vad det är som har missats eller inte förståtts. Eftersom åhörarna inte förnimmer någon energi. Detta om mer eller mindre tomma ord borde ha varit en parentes, eftersom inledningen berörde kreativitet.

Intet, som upplevs, kan orsakas av eller bestå av överbelamring i något avseende. Med det följer ofta en viss trötthet. Tröttheten kan uppfattas som avsaknad av energi, men det stämmer inte nödvändigtvis om orsaken är att man är fylld av intryck, som behöver tas omhand. Det tillståndet kan liknas vid en sorts kaos, och att kaos är utveckling kan väl anses vara belagt. Att reda ut kaoset kräver energi, men för att hushålla med resurserna används kraften inåt. Omgivningen kanske inte ser eller upplever någon kreativ energi, men likväl innebär omhändertagandet av intryck en utveckling, att man skapar något ur kaoset.

Syftet med utbildning är att ersätta en tom hjärna med en öppen hjärna. (Malcolm Forbes, egen översättning)

 

 

#37 Vems är tiden och varför #Blogg100

Vilken härlig dag! En långhelg är till ända och den har berikat. Familjen, möten, god mat och medveten närvaro. Så pass att jag spontant gått till gymmet två gånger och som bonus under födelsedagsfirandet här hemma idag gick vi på en härlig vårpromenad.

wpid-20150406_132221.jpg

Men …
Så här på söndagen, som visserligen är en måndag, men fungerar som en söndag i mitt fall funderar jag över tiden. Vems är tiden och varför?

Jag ska upp och jobba i morgon.

Jobb är jobb och kan vara stimulerande, tillfredsställande och utmanande i olika grader, men det är inte det som bryr mitt huvud och upptar mina tankar och känslor idag.

Varför måste arbetet utföras mellan 8 och 17? Vilket är det vanliga för en stor majoritet av befolkningen.

Det är då man kan få ljus och luft och med lite tur så här års en gnutta värme. Med andra ord allt det som jag längtar efter och mår bra av, det som definitivt är bristvaror, särskilt så här års. Bara en smula av det skulle göra stor skillnad för välmåendet, och därmed den eftersträvansvärda hälsan samhället pläderar för och var och en strävar efter att ha.

Arbetsgivaren ska ha din tid emot betalning (och förstås någon insats 🙂 ). Det är en självklarhet, jobb är jobb och det ska utföras. Men synen på när tiden ska levereras verkar ha fastnat i kvarlevor från industrialismens framväxt och verkar liksom besläktat med löpande band principen.

I vårt välutvecklade land (liksom i många andra delar av världen) ser jag en uppsjö alternativa lösningar. Med möjlighet att utföra arbetet, eller kanske mer rimligt delar av arbetet, på andra tider eller platser än ett anvisat utrymme med petiga tidsramar. Naturligtvis styr samverkan med andra och arbetsuppgifternas karaktär delvis när och var jag som arbetstagare behöver arbeta, och det är också en självklarhet.

Det krävs förstås styrning, mod och modernitet av arbetsgivaren för att våga släppa på kontrollen och ge mig förtroende och lita på att jag utför mitt arbete med ansvar.

Jag tror det vore hälsosamt och lönsamt för alla parter om arbetsgivaren tog sig en funderare och omprövade en gammal värdering och vana. Flexibilitet har ju efterfrågats i sådan utsträckning att själva ordet i det närmaste förlorat sin mening. Men här passar det och det du förväntar dig av andra bör du väl förvänta dig även av dig själv?

Denna måndags söndagsoro handlar om obehag inför att känna mig instängd. Utestängd, bland annat från ljuset, och tveksam till om jag kan må väl och leverera bra.

Så vad har vi att förlora vi två? Jag menar: ”It takes two to tango”.

# 9 Vardagsmål #blogg100

#Blogg100 #9 Hemkommen från en resa med ledig tid och plats för det mesta av det man vill ha. Värme, njutning, stimulans, hälsa och skönhet.
En personlig betraktelse och reflektion över sakernas tillstånd.

Plocka hit och plocka dit. Plocka undan och ställa i ordning. Vardag igen. Att gå upp i morgon för att gå till jobbet känns overkligt. Bara det att knappt hinna ta del av dagsljuset.

Jag promenerade i vår vackra stad idag., Stockholm var skrudad i barmark och solsken. Visst var det fint, men lite frånvänt och grått kändes det allt. Nä här gäller det att plocka bort.

Problem är det som är mellan dig och där du vill vara.

Stockholm är fantastiskt och kan och ska inte bort, jag tror inte det var staden i sig som förmedlade känslan. Kylan.

Det är när man bytt perspektiv som invanda saker uppenbarar sig i nytt ljus. Det finns hakar. Utrymme är en, varav själva tiden är en del. Sen finns det även andra utrymmesaspekter som är möjliga att påverka i större utsträckning.

Ibland är det svårt att se dem och fånga vad det rör sig om och som utgör hindren. Det gäller att passa på när de ger sig tillkänna och visar sin rätta sida. Även om det är en oönskad sida. Fel sida. Så jag ska smida när järnet är varmt. Då kan kylan ge med sig och få lov att ge plats för värmen.

Sagt och gjort. Känner mig mer redo för att gå upp i morgon utan turkosskimrande hav, mjuk vit sand, ljummen luft ett Karibiskt gym, tid att disponera fritt och enkla vänliga gester från dem man möter.

God natt

  

Förändring kontra utveckling och andra tankar #blogg100

Rekommenderar er att läsa en fantastiskt fint berättad iakttagelse som delats på G+ och ursprungligen publicerades av Dagens Nyheter idag. En anstrykning av association med mitt inlägg här igår Tillknäppt #blogg100

”Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt”

Över till något annat men även det kritiskt granskande.

En sak jag funderat på till och från, inte minst i sammanhang som benämns social media, men även i verkliga livet. Varför inleder man en dialog och väljer att inte fortsätta den men avslutar den heller inte.

… liksom …

Varför delar man med sig av något, men sedan inte visar något tecken på att vara intresserad av reaktioner, interaktioner eller kommentarer kring det, över huvud taget.

Är det jag som är så vansinnigt ointressant för att jag är jag eller orsakas det av personens stora ego. Det vill säga; att denne har något så intressant att förmedla är en självklarhet som inte behöver bemötas utan står fritt och lyser av egen kraft. Sen kan det förstås röra sig om härskartekniken att ignorera och negligera … den är potent och fungerar i många sammanhang.

Sist vill jag förstå vad det är som gör att vi så frikostigt tillåter att rådjuren trängs med oss i våra trädgårdar. Idag kom jag hem till en omkullvält kruka med söndertrasad växt utan blommor och två buskrosor bestulna på alla sina förtjusande rosenknoppar. Jag blir ledsen. Det smärtar på allvar, blandat med uppgivenhet. Varför?

Tre saker igen – och det goda i dem är att de är ifrågasättande och rör vem som gör och får göra vad, och varför det är så.

 

 

 

 

 

En liten – Tack #Blogg100

En liten krabat
Så stor
Mjuk och len
Modig

Gränslöst engagerad
Begränsad
Utför stordåd
Oförtrutet prövande
Insupande och aktivt sökande
Stundom fundersamt stilla
Vad utspelar sig då?

Kroppen i ständig rörelse
Övar övar

Bedövande bedårande
Underhållande självcentrerad
och ändå uppmärksam på att vi ser
över att bli sedd

Vi spelar med
speglar allt vi kan
Söker bekräftelse
Vi också

Ett leende betyder så mycket
Skratt och fnitter
Med ögon som gnistrar
Sugande stjärnströdda

Lekande lätt och stort allvar
Livets mesta och det bästa vi förmår
Vi utforskar, vi delar, vi känner
Tycker det är vackert
Du är vacker