Trådar #Blogg100 83

Jag tycker inte om lösa trådar. Knutar kan vara ett aber, men de kan lösas upp. De lösa trådar jag inte gillar saknar synbar form och fladdrar med osäkerhet.

Trådar kan man både rulla upp, låta hänga, blåsa bort eller helt resolut klippa av. Trådar som man trots allt fått syn på skulle det kännas bättre att få tag på och titta ordentligt på, för att kunna besluta vad man kan, vill och ska göra med dem.

Enkelt att bara klippa av dem. Javisst, men ordentliga avslut är inget man ska förringa betydelsen av  – Det är viktigt på riktigt.

… Ja, idag var det bara det.

Stenarna och skogen #Blogg100 26

Hon gillade att klättra bland stenarna. Skogen var gles med många stigar som korsade varandra. Höga träd växte här, de hade en aktningsvärd ålder och stora kronor som bildade ett tak över stora delar av skogen. Det fanns några platser som var mer öppna. Där var sten på marken, marken bestod av sammanhängande sten, som berg, och därför växte inga stora träd just där.

Om man tog av från vägen kunde man promenera vidare på en smal stig upp på bergskammen, stigen gick först uppåt med täta buskar på vardera sida, sedan kom en sträcka med knotiga rötter som gav en föraning om att skogen närmade sig. När stigen började slutta nedåt hade naturen nötts så mycket av att människor gick där att backen ned hade formats i avsatser, som en trappa. I den backen hade man berg på sin vänstra sida och trädkronor över huvudet. Stigen fortsatte utmed berget, men tog man av, eller tittade åt höger var där en sådan där öppen plats.

Om man fortsatte stigen framåt, passerade man berget och var inne i skogen. Träden hade höga bruna stammar och mellan dem växte lägre träd med grå stammar, de hade löv när det var årstid för det.  Ganska snart var det möjligt att välja flera vägar att gå. Hon valde en stig som böjde lite åt vänster, så lite att det knappt var märkbart. Det var viktigt att ta rätt stig, så att man inte hamnade fel, för mycket åt vänster och man var på väg ut ur skogen igen.

Stigen var inte helt rak eftersom den väjde för rötter, buskar och stenar. Det blev fler och fler stenar och mer och mer barr på marken. Det var mjukt att gå på. Stenarna blev också större efter hand hon närmade sig sitt mål. Sista biten fick hon gå mellan stenar som var högre än hon själv var. Ibland stannade hon här, det fanns mängder av gömställen. Det var som kojor eller grottor, eftersom flera stenar hade hamnat emot varandra, som man kunde gå in i.

Idag skulle hon till de riktigt stora stenarna. De skulle straxt dyka upp. Plötsligt, som stora mörka varelser, men hon var aldrig rädd för dem. Kanske hade hon känt sig lite liten de första gångerna hon stött på dem, men inte nu, hon kände platserna i skogen så väl. Där framme var de nu, hon klättrade från sten till sten och hoppade mellan dem för att till sist kliva över en spricka mellan en lägre och den högsta stenen.

Den högsta stenen var inte direkt slät, men i alla fall platt upptill och där hade hon bra utsikt över grottorna och de andra stenarna. När hon klivit över sprickan kände hon sig som att hon intog sin tron. Ingen kunde nå henne och knappt se henne, och kom det någon annan var hon trygg med att hon skulle se dem, innan de upptäckte henne. Hon slog sig ned och tog fram smörgåspaketet ur fickan. Det här var nästan den bästa stunden på dagen. Att sitta där och äta smörgåsarna, som smakade gudomligt gott, medan hon funderade över vilka klätteräventyr hon skulle ge sig ut på bland stenarna den här dagen.

Måla i regnet #blogg100

Idag har jag varit ute och hämtat tidningen och sedan slängt sopor en gång, bara. Resten av lördagen har varit innedag hela dagen.

Har målat vitt på skåpstommar i köket =:) Behövs vitt i regnrusket. Grått, blött och disigt.

Igår kväll var det lite drama på himlen. Slängde upp min LG G2 😜 och fångade när solen sänkte sig på himlavalvet – härifrån sett!

image

image