Doftstråk #Blogg100 79

Cykeln rullar framåt utan alltför mycket benkraft.

Vägarbeten i fyrvägskorsningar med flagghållande walkie-talkie försedda reflexvastbärande personer orsakar köer och trängsel. Man gräver och bökar på stadens gator i sådan omfattning att det ligger nära till hands att ana ugglor i mossen. Men något mer spännande än gubbar i gropar med staket runt syns inte idag. Överallt ser man dem. På vägbanor, gångbanor, cykelbanor, torg, broar och vändplaner.

Omdirigeringen av förekommande trafikslag lämnar en hel del övrigt att önska. Det är inget nytt under solen, men antalet drabbade platser är anmärkningsvärt stort. Efter ett, logistiskt sett, obegripligt långt stopp i en korsning rullar cykeln ner på mot vattnet.

Vårens gröna färg förefaller tillta i styrka så att ögat uppmärksammar det på vägen ner för den svagt lutande backen. Utmed vattnet kommer dofter i stråk på ett sätt som påminner om känslan av kallare och varmare strömmar i vattnet när man simmar. Det doftar vår och sjöstad och sol.

En särskild doft lockar till leenden. Det är häggen med sin vita grönhet bland de lätta och intensiva nyanserna i träd och buskar utmed cykelvägen. Cykeln glider lyckligt som om den tog sig framåt av sig själv.

Det är bara över Västerbron söderut som det nästan tar stopp. Vinden bråkar obarmhärtigt. Visserligen med ojämn styrka, men tillräckligt för att tramporna behöver användas även i backen nedför bron. Där nere är det riktigt rörigt.

Förutom alla gropar som sakta rört sig framåt och säkert tillbaka på just den vägsträckan under många, många månader är där nu en ny, enorm grop. Mer bred än djup och med högt stängsel runt om. Cykelbanan som fanns förra veckan är borta. Kryptiska skyltar leder i väg åt fel håll och man får vända tillbaka där staketet tar slut. Dessvärre rätt ut och tvärs över bilvägen för att komma tillbaka i rätt riktning.

Sista sträcken är inte utan gubbar och gropar. Man får ta sig runt dem utan instruktioner eller cykelvänliga trottoarkanter. Sista biten saknar hål, men trafikeras av desto fler flanörer. Även här doftar vårvärme och grönt på ett sätt så att cykeln gärna skulle rullat på en bit till, förbi hemmet.

Cykeln stannar till sist och andas in mera häggdoft och vajande tulpaner. Den tvekar lätt över att rulla in i cykelrummet, men rullar snällt ner i källaren efter en stund. Den känner sig glad och nöjd över all vår den hunnit insupa idag.

 

 

På resande fot #Blogg100 63

 

Laddar för en resa till Lappland. Yoghurt och iskaffe. Bäst att passa på här i södern där vi just igår fick vår.

I Norr är det några grader över noll, mössa och vantar och dator i ryggan.  Reser i jobbet som konsult och är glad att jag inte är resande konsult för silkesstrumpor eller så.

 

Snö, istäckta sjöar, skog och mera skog. Landade till en väldigt vacker solnedgång och ett varmt hotellrum 🙂

I morgon lämnar vi det röda hotellet med vita knutar och drar vidare till Sorsele …


Ett möte #Blogg100 23

Här har jag varit en gång förut. Flera gånger vid närmare eftertanke, men nu när jag sitter här är det ett speciellt tillfälle jag tänker på.

En kvinna träffade jag då, som jag hade haft kontakt med i tjänsten. Hon var så nöjd, och tacksam. Och nyfiken, rent av intresserad av vem jag var, tror jag. Hon tillskrev mig fantastiska egenskaper och bedyrade min betydelse för henne som person.

Det blev ett möte, efter vissa tveksamheter från min sida, och ett lyckat möte. Vi samtalade intensivt i lugn och ro. Det flöt på hur bra som helst, det kändes bra och intressant att få träffa henne. Vi talade om konst, hennes livshistoria, Amerika, skrivande, en smula om mig och om vårt älskade Stockholm. Hon skulle höra av sig när det var dags för en utställning om hennes släkting och hans verk. Det kändes okomplicerat och gediget. Vi skildes åt och hon ringde bara någon dag efteråt: Hon hade fått med sig mina vantar hem.

De hade hamnat bland hennes saker och följt med henne hem i hennes väska. Vi behövde ses igen, var det meningen? Hon kunde möta upp mig på hemväg igen, fast utan cafébesök denna gång.

Vi möttes kort och utbytte några vänliga fraser, dock med innehåll. Jag fick tillbaka mina mjuka, varma vantar och vi skiljdes med hälsningar om att återses på något sätt senare under året. Utställningen till sommaren kanske?

Jag tyckte mycket om mina vantar och var glad att ha dem tillbaka. De betydde något för mig. Efter någon månad tappade jag bort dem igen. Jag minns inte hur och var, men borta var de, och känslan av kontakt med kvinnan bleknade och försvann med dem. Vi skulle inte ses som vi pratat om, tänkte jag

Efter den här episoden har jag tänkt på dem ibland, både kvinnan och vantarna. Både var för sig, vid skilda tillfällen, och på dem tillsammans någon gång. De blev på något vis sammankopplade. Det är svårt att låta bli att undra hur deras tillvaro utvecklade sig, och vilken betydelse de hade för varandra i någon sorts gemensam relation till mig och mitt liv.

Idag kollar jag noga att jag har vantarna med mig när jag lämnar caféet. Man vet aldrig vad de kan åstadkomma om de släpps iväg på egen hand.

#22 Tre lökar #Blogg100

#Blogg100 #22 #BloggSwe

Bumpedibump över kullerstenar. Uppförsbacke och Tre lökar. Stilleben

Andades lugnt och tittade på tulpanerna. wpid-img_20150322_091840.jpgTog hissen ner och stålsatte mig för att möta kylan och gränsla cykeln. I går var den översnöad, korgen lastad med vit kyla och växlarna hade låst sig.
Trampar uppför backen och över vägen, sedan via cykelbanan till lokalgata och vänster, höger, vänster, höger och igen vänster och rakt upp för en tvär ettrig backe. Bump över kanten och sedan kullersten, runda små rackare. Bumpedibumpedibump i oavbrutet skakig färd till Bellmansgatan. – Asch jag prövar rakt fram i stället eftersom vägen jag tog i igår var brant. Nit. Brant kullerstensbacke. Kliver av och bumpar nedåt med handbromsstöd.
Fina hus. Gamla som gatan.

wpid-20150322_095219.jpg

Här innanför finns ateljén där vi lär oss grunderna i att måla akvarell den här helgen.

wpid-20150322_095319.jpg

Steg 1: Blöt papper och spänn upp. Tejpa, skissa rutor. Korsbefrukta Lodrätt med Vågrätt. Ljusast först är en tumregel. Skär loss ditt färgschema, paletten.

wpid-20150322_213101.jpg

Steg 2: Upprepa förarbetet med papperet. Teckna av dina lökar. Isch jag kan inte teckna! Traggel traggel.
Måla dina uppställda lökar. Mitt första stilleben. Vit, röd, gul.

wpid-20150322_213312.jpg

De stod ungefär så här, men bilden är tagen hemma, så lite annorlunda ljus och läge hade modellformen. Inte blev min målning så som de såg ut och absolut inte som jag föreställde mig att de skulle se ut. Borde.

wpid-20150322_213018.jpg

Men OK, man måste börja någon gång, även om det finns en aller annan uppförsbacke. wpid-20150322_095252.jpg

#21 Elektroniskt versus papper #Blogg100

#Blogg100 #21 #BloggSwe
Det är något visst med penna och papper. Bara papperet i sig kan vara härligt, även om jag trivs med att skriva på dator.

Skitväder har vi haft här idag. Det är kyligt i kväll men den mesta snön har vikt undan. Kylan hänger kvar vilket gör luften klar och staden strålande vacker.

 wpid-20150321_190224.jpg

Jag tycker om att skriva på dator. Tycker om är kanske mycket sagt, kanske snarare att jag trivs med det.
Nu vill jag jobba med papper det ger en annan känsla av att något växer fram. På något vis är det mer odelat, sammansatt. Texten växer fram i samklang mellan hand och tanke. Rättningarna och ändringarna blir visserligen störande inslag i den framväxande bilden, som plumpar i protokollet.
Men jag är en smula trött på att arbeta framför en skärm. Storleken gör ingen skillnad vet jag, för jag har testat flera olika. Det där flytet i fingrarna på tangenterna klyver skapelsen. Uttrycket formar sig nämligen inte förrän texterna på skärmen är ”klara”, det blir ett glapp mellan skrivandet och bilden.
Nu har jag testat på papper i kväll och det är behagligt kan jag konstatera, framförallt är jag nöjd med att ha flera alternativa vägar till att nå resultat. Målet.

Södermalm #blogg100

Min vardagsmiljö. Utanför min arbetsplats. Där kan man se …