17 Våga välja #Blogg100 90

Han sprang. Fort och med bultande hjärta. Alla svar han hade tagit reda på var inte nog. Han var upprörd över att inte finna de svaren som ledde honom vidare. Trots att han varit på uppdrag i andra byggnader. Det var särskilt en som han hade hoppats på skulle ge verkligt intressanta svar. Där hade varit många människor i rörelse och verksamheten var så viktig att den var bevakad.

Det uppdraget hade gjort honom mycket besviken, trots att han verkligen varit koncentrerad och jobbat enligt konstens alla regler fick han inga svar att tala om.

Ännu en gång sprang han uppför backen, ner i grottan där det var så trångt och kyligt att tankarna frös. Upp igen och iväg mot ännu en ny byggnad. Upp för trapporna, en trappa högre än han hade trott. Han visste inte vad han skulle möta men om det inte fanns svar här heller var han tvungen att fundera på hur han skulle lägga upp det.

Livet hade återgått till att bestå av uppdragen och att söka försörjning, föda och vila. Energin och allvaret som tillsammans hade givit hans liv mening hade tappat kraft under de senaste veckorna. Han var inte ledsen för det, han var arg. Ilskans drev honom vidare, men han var inte alls nöjd. Inte med det han gjorde, inte med sig själv och inte med svaren han grävde fram. Inte ens de små tilläggsuppdragen kunde förgylla hans dagar så som de allra första hade gjort. Det var för enkelt och det gjorde ingen egentlig skillnad.

Vad var det här för människor som arbetade i husen han besökte. Vid ett par tillfällen hade han mött andra som tillhörde hans sort. Bland dem fanns ingen han skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans med. Annars var det en förändring han hade övervägt för att återfå balansen. Uppdragen hade alltid haft ett inslag av spänning och lust, han saknade det. Spänning hade han däremot upplevt i trädgården, i böcker han läst och i mötet med henne.

Han tyckte sig verkligen vara tillbaka på noll. Inte ens kunde han lockas av spänningen ifall hon fanns i den speciella byggnaden där han anat att hon funnits och sedan hittat henne. Den dörren hade han stängt. Hur skulle han komma ur detta, Skulle han våga leta efter svaren på platser som han själv valde? – Som i trädgården och andra platser och sammanhang som han hade gjort avstickare till.

14 Tillfreds #Blogg100 71

Hade det varit en särskilt bra idé att ta omvägen, funderade han för sig själv. Nu satt han här och läste. Även om han helst av allt hade suttit kvar, så visste han vad han hade framför sig: En arbetsdag som alla andra.

I ett plötsligt infall reste han sig och kastade sig iväg. Det var lika bra att följa impulsen eftersom han förlorat det mesta av sin målmedvetenhet och disciplin i arbetet. Han sprang ner för berget och genom skogen. Stigarna var många och svåra att välja mellan. Han behövde göra tvära kast för att hänga med sig själv i galoppen mellan träd och stenar.

Väl ute ur skogen fortsatte han att springa, han valde en medelstor väg som gick i riktning från sjön. Han hade sett från bergets topp att den svängde tillbaka, alldeles lagom för att han skulle kunna ta nästa bro över vattnet. Efter bron skulle han svänga vänster och sedan rakt fram över en riktigt lång bro. Sedan var det slut på broar över vatten för ett tag. Sten och asfalt väntade på vägen mot de kvarter han hade som mål.

Uppdraget idag var likt de vanliga, med den skillnaden att han förutom att söka och finna var ålagd att göra några förändringar i rummet som tilldelats honom. Han sprang fort och tyckte det var skönt att ta i, men han måste dra ned på takten för att inte vara alltför andfådd när han väl kom fram.

Han kom in i en hall och slank rutinerat in i rummet. Vilket rum! Det måste ha varit minst fem meter i takhöjd, på väggarna hängde speglar och i taket en enorm lampglob. Rummet var intagande, men inte helt i hans egen smak. Öppna, stänga, öppna stänga. Obemärkt sökte han fram det han var där för att finna. Det fanns svar att få, han tog hand om dem och placerade dem på sina rätta platser. Inte blev han så mycket klokare av det. Något mer förstod han kanske, men han hade inte funnit det svar han sökte. Eller det är nog mer riktigt att uttrycka sig som att det inte var det svar han önskade.

Vad han skulle förändra tog han sig lite tid att lista ut. Sedan såg han det klart. Han såg till att flytta saker som personer gömde sig bakom. De fick förstås inte upptäcka vad han gjorde, men det var viktigt att de kände av det. Han prövade med några små förändringar och såg resultat ganska snart. En osäkerhet spred sig bland dem han valt ut. Deras utrymme minskade inte av något konkret rumsligt skäl, det var de själva som drog sig undan och tog mindre plats i rummet. Han var nöjd, det här uppdraget tyckte han var riktigt roligt.

Andra personer i rummet syntes genast bättre och de föreföll lite förvirrade av det ett ögonblick. De anpassade sig dock utan problem till den förändrade situationen och deras förvirring övergick snart till något han uppfattade som en avslappnad auktoritär hållning. Det här var inte bara ett roligt uppdrag, det var intressant också. Han betraktade det som skedde med tillfredsställelse och förstod att det här var en situation som han kunde lära sig något av. Kanske fanns här förklaringar som kunde bidra till svar på hans privata grubblerier. De som han aldrig upplevde sig få riktiga svar på.