20 Förunderligt #Blogg100

Han smög fram mot ett fönster som stod på glänt. Först höll han sig intill syrenhäcken och sedan ilade han över grusgången som omgav huset och hukade under fönsterblecket. Rösterna som han hade hört sjöng inte, men talet var melodiskt. Han satt hopkrupen invid det öppna fönstret en stund och lyssnade intensivt. Det var flera röster, några av dem bröt ibland av det melodiska talet.

Han sträckte sig upp för att kunna kika in genom fönsterrutan. Inne i rummet var många av dem han hade sett arbeta och sedan samlas till förmiddagskaffe förra gången han besökte trädgården. Män, kvinnor, barn och gamla. Alla föreföll lyssna men några donade med hushållssysslor, några handarbetade, och en pojke och en flicka satt uppkrupna i en korgstol med dynor. De satt med varsin teddybjörn i knät. Det rådde ett behagligt lugn i rummet.

Nu såg han kvinnan som talade så melodiskt. Hon hade sitt rödaktiga hår löst uppsatt och bar en mörkgrön klänning med knappar framtill och en liten fin krage upptill vid halsen. Hon hade inga skor på fötterna, de stod på golvet intill stolsbenen. Det stod ett bord mitt i rummet och från hans synvinkel skymde det hennes knä och midja. Den lilla pojken avbröt hennes tal med en fråga. Han frågade varför människorna hon talade om gjorde som de gjorde. Kvinnan svarade att det skulle han snart förstå. Pojken nöjde sig med svaret och kvinnan fortsatte att tala.

Han stod kvar och kikade in genom fönstret men undrade vad det var kvinnan talade om och han koncentrerade sig nu på att uppfatta hennes ord. Han lyssnade när hon berättade om vad den ena och den andra personen tänkte och gjorde. Hon berättade sedan vidare om hur dessa två personer trodde att den andra tänkte och skulle göra.

En ung kvinna som satt och handarbetade vid bordet bröt nu in i berättandet med att upprört fråga hur personerna i berättelsen kunde ta så fel. Hon menade att hon som hörde på berättelsen skulle ha förstått situationen annorlunda och bättre och därmed handlat på ett annat sätt. Hon tyckte det hade varit klokare av personerna som kvinnan berättade om de talat med varandra i stället för att söka svar på annat håll.

Den berättande kvinnan sade att det kanske skulle komma att lösa sig och att berättelsen var till för att beskriva hur svårt vi människor ofta gör det för oss själva och andra.
– Det är så det går till när missförstånd leder till flera missförstånd så att det till sist kan vara nästan omöjligt att reda ut, fortsatte hon.
– Man skulle kunna säga att vi söker svar på fel platser eller vänder oss till fel personer, avslutade hon innan hon fortsatte berättelsen. Det hon sagt fick honom att ställa sig käpprakt upp. Då såg han att kvinnan hade en bok i knät.

När han reste sig hade han stött till det öppna fönstret så att det for ut ifrån husväggen. Han hann inte samla sig utan stod kvar med full insyn när människorna i rummet vände sig mot fönstret. Kvinnan var den första som sade något.
– Jaså där är du, sade hon. Välkommen in!

Hans osäkerhet måste ha varit synlig, men han hade inget annat val än att ta emot erbjudandet. Fastän han kände sig väldigt generad tackade han ja och gick runt gaveln på huset och fram till ingången. När han klev upp på verandan öppnades dörren av en ung man som tog emot honom med utsträckt hand. De hälsade och han följde med in i det stora rummet där människorna satt samlade.

– Jag har undrat när du skulle komma, sade kvinnan som hade läst.
– Jag har förstått att du har sökt efter svar på många platser i staden och det du har letat efter och de svar du funnit har inte varit de du sökt efter, eller önskat, har jag förstått, fortsatte hon.
Han visste inte vad han skulle säga.
– Hur visste ni vem jag var, frågade han ändå.
– För att vi känner din historia, svarade kvinnan och log
– Vi besökte dig om natten, i drömmen, eftersom du höll dig så upptagen med dina uppdrag på dagarna. Vi ville få dig att försöka finna de svar du vill ha och behöver här i trädgården. Här finns viktiga delar som rör ditt liv och här finns böcker.

Han stod en bit in i rummet och kämpade mot en impuls att tacka för sig och vända hemåt. Han kände inte något behov av att fly, de hade ju tagit emot honom så vänligt. Han hade mer en känsla av att situationen var overklig och tyckte den var svårt att hantera.

Innan han hann säga eller göra något bjöd kvinnan honom att slå sig ned.
Han satte sig i en stol som stod mellan kvinnan och korgstolen som barnen satt i.
– Ingen människa kan berätta och förklara om livet och oss människor som böcker kan, det kan vara en bra början för dig som söker dina svar, sade kvinnan.
– Nu vill jag gärna fortsätta att läsa och vi får alla tillfälle att tala mer med varandra vid kvällsmaten. Jag hoppas att du stannar.

Han tänkte att detta var förunderligt. Bryderierna om hur han skulle välja, huruvida han skulle fortsätta arbeta för sin uppdragsgivare eller gå sina egna vägar, kändes ur världen. Frågan om att ha en annan kontakt med andra människor och henne fick han lämna därhän tillsvidare. Han hoppades att han skulle finna ett tillfredsställande svar på det också, så småningom.

Han tackade ja till att stanna. Och han är fortfarande kvar.

 

 

18 Övervägande #Blogg100 98

Hur skulle han göra. Han visste inte. Ömsom kändes benen tunga och ovilliga att samarbeta och ömsom upplevde han att hela kroppen var engagerad i hans bryderier. Då var kroppen spänd, som i en form av beredskapsläge vilket var relativt angenämt och gav extra energi. Men visst, en smula tröttande var det. Inte minst blev han trött av allt tänkande och kännande som tagit tag i honom. Han var inte van vid det.

Valet var lätt utifrån den förtjusning och njutning han upplevde de där dagarna när han hade valt egna vägar för sina rundor. Då hade han spenderat tid i skogen, med böcker och han hade prövat att förhålla sig till människorna i staden på ett avslappnat sätt. Han hade frångått sina och arbetets rutiner i allra högsta grad och han hade tyckt om det.

Den ansträngning det hade inneburit att först inte veta om hon var på den plats han brukade passera så ofta, sedan få klart för sig att hon var där och då förhålla sig till det, hade bytts ut mot oron över att hantera att de mötts och att hon nu var klar över hans existens. Kanske var det dumt av honom att att hade röjt sig och sitt genom att samtala med henne.

Det som var svårast var att bedöma vilka konsekvenser en förändring av det slag han övervägde skulle komma att få för hans liv framöver. De saker som talade emot var starka på grund av de bestod av det mesta av det som hade varit hans liv och vardag länge. Även om han själv var beredd att förändra undrade han hur omgivningen skulle reagera. Hur skulle han påverkas om deras bemötande förändrades? Han var van att respekteras i sina egna kretsar och han hade en given plats och flera invanda roller, i synnerhet i relation till de närmaste.

Det som hade satt igång hela den här karusellen var en dröm. Den hade dykt upp mitt i hans idoga arbete med att söka svar på frågor under sina uppdrag. Han hade visserligen lagt till en dimension i sitt arbete sedan en tid tillbaka. Det gällde det att försöka finna svar på angränsande frågor, frågor som han själv ansåg minst lika viktiga. Det hade han gjort på eget bevåg, eftersom han under sitt letande hade upptäckt behovet av att förstå vissa saker och sammanhang. Han hade ännu inte funnit några svar som han varit tillfreds med.

Böckerna hade bidragit till hans engagemang att söka svar, men det var också genom böckernas berättelser som bristerna i de svar han fann hade blivit tydliga. Det fanns så mycket mer än det enkla och uppenbara. Han uppdrag, spännng, var övertygad om det, trots att han upplevt irritation över att människorna varit så förutsebara när han utfört sina uppdrag hos dem.

Drömmen om trädgården gick inte att återfinna i någon av berättelserna i de böcker han läst. Vissa likheter fanns, det måste han tillstå. En skillnad var dock att trädgården hade inte bara varit en berättelse eller en dröm. Trädgården och det som pågick där utanför staden var verklighet, liksom det som hände när han hade varit och besökt den. Han måste bege sig till trädgården igen, det var oundvikligt. Han behövde söka och finna några svar där. Innan dess kunde han inte fatta något beslut.

 

17 Våga välja #Blogg100 90

Han sprang. Fort och med bultande hjärta. Alla svar han hade tagit reda på var inte nog. Han var upprörd över att inte finna de svaren som ledde honom vidare. Trots att han varit på uppdrag i andra byggnader. Det var särskilt en som han hade hoppats på skulle ge verkligt intressanta svar. Där hade varit många människor i rörelse och verksamheten var så viktig att den var bevakad.

Det uppdraget hade gjort honom mycket besviken, trots att han verkligen varit koncentrerad och jobbat enligt konstens alla regler fick han inga svar att tala om.

Ännu en gång sprang han uppför backen, ner i grottan där det var så trångt och kyligt att tankarna frös. Upp igen och iväg mot ännu en ny byggnad. Upp för trapporna, en trappa högre än han hade trott. Han visste inte vad han skulle möta men om det inte fanns svar här heller var han tvungen att fundera på hur han skulle lägga upp det.

Livet hade återgått till att bestå av uppdragen och att söka försörjning, föda och vila. Energin och allvaret som tillsammans hade givit hans liv mening hade tappat kraft under de senaste veckorna. Han var inte ledsen för det, han var arg. Ilskans drev honom vidare, men han var inte alls nöjd. Inte med det han gjorde, inte med sig själv och inte med svaren han grävde fram. Inte ens de små tilläggsuppdragen kunde förgylla hans dagar så som de allra första hade gjort. Det var för enkelt och det gjorde ingen egentlig skillnad.

Vad var det här för människor som arbetade i husen han besökte. Vid ett par tillfällen hade han mött andra som tillhörde hans sort. Bland dem fanns ingen han skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans med. Annars var det en förändring han hade övervägt för att återfå balansen. Uppdragen hade alltid haft ett inslag av spänning och lust, han saknade det. Spänning hade han däremot upplevt i trädgården, i böcker han läst och i mötet med henne.

Han tyckte sig verkligen vara tillbaka på noll. Inte ens kunde han lockas av spänningen ifall hon fanns i den speciella byggnaden där han anat att hon funnits och sedan hittat henne. Den dörren hade han stängt. Hur skulle han komma ur detta, Skulle han våga leta efter svaren på platser som han själv valde? – Som i trädgården och andra platser och sammanhang som han hade gjort avstickare till.

12 Böckernas värld #Blogg100 69

Han hade suttit så länge på bänken under vildvinet att han hade bråttom nu. Upp och iväg, inget annat att göra.

Planeringen och tänkandet hade väl gått sådär, tyckte han. En av de saker som hamnat högt på prioriteringslistan var hans längtan efter att läsa. Han skulle återuppta sitt bokslukande. Det var så många böcker han tittat på, läst om och ibland hållit i, som intresserade honom. En bok passade alltid. I vila, på språng, en kort stund eller en lång stund. Det skulle nog gå att få tag i böcker under tiden han var på uppdrag, hoppades han.

En annan ofrånkomlig punkt på listan var trädgården. Han måste undersöka den mer. Ta reda på mer för att förstå vad den ville honom och vad han ville med den. Henne, hon som fanns där, var också en av de företeelser som han hade ägnat tanketid åt. Det var inte helt säkert att det var just hon som var viktig i sammanhanget och han kunde inte formulera vad hon stod för i ord, det var mer en känsla.

Han drog iväg. ut genom grinden på motsatt sida från den han kom in i parken igenom. Högersväng ut på den anonyma gatan som grinden ledde ut till, och sedan uppför backen. Han närmade sig en annan park och den skulle han runda. På andra sidan var stämningen en helt annan. Den stora gatan var trafikerad med både gående, cyklar och andra fordon. Här var personerna kanske mer anonyma, men gatan var det inte.

En kort bit, några kvarter till vänster och sedan gällde att hitta rätt byggnad. Han slank in på hörnet och ner för trapporna. Han kände kylan från underjorden och tyckte det var skönt att slippa gå ända ned och trängas så att tankarna stelnade. Det var lätt att hitta den lokal han sökte. Rutinerat gick han in. Sökte och fann, om och om igen som han brukade och förväntades göra.

Svaren plockade han fram med lätthet, men utan tillfredsställelse. En viss tillfredsställelse kände han förstås över att veta vad han skulle göra och göra det bra. Men inte var det några svar som gjorde någon skillnad. Inget han imponerades över. Förundran kunde han känna. Hur kunde människor vara så förutsägbara och självupptagna. Ingen lade märke till honom trots att han var mer oförsiktig än vanligt. Han tillät sig att vara annorlunda. Idag var han tydlig med att han var där och glänste med sin kompetens. Svaren var ändå desamma. Oengagerande och svaga.

Nu var han färdig för idag. Några böcker hade han samlat på sig i förbifarten. Han såg fram emot att ta sig tillbaka hem och välja en av dem att börja med. I skydd från blåst och spring skulle han läsa och njuta innan han behövde vila för att samla kraft inför morgondagen. Han hade ännu inte funnit svaret och visste att han måste anta nya uppdrag för att fortsätta sökandet i morgon. Kanske fick han möjlighet att besöka någon ny plats i morgon.

 

3 Insikter #Blogg100 30

En liten variant fick han med sig hem. Dagen har varit intressant och prövande. Tidigt på sin runda stötte han ihop med en annan hon, som han hade träffat tidigare. De hade gjort några turer tillsammans men skilts åt för att leta på varsitt håll.

Morgonen var ganska färglös då, när han lämnade det som han kallade för hemma. Han undrade hur andra skulle benämna den platsen. Det var inte något han aktivt sökte svar på, svaret skulle inte förändra någonting. Han passerar inte förbi henne idag, och är nöjd med att det är så. Han får mycket gjort och nya idéer och frågor att grunna på där han är idag.

Han växlar gärna in på nya spår som ger nya tankar när han får chansen. Det krävs en del arbete och tankemöda och det är det värt. De gamla frågorna han har ägnat sig åt kan rent av lösas av att han ser nya, det förändrar perspektivet. Sedda ur en annan synvinkel bleknar ofta olösta frågor, eller så tynar de bort.

Hur han ska gå vidare blir oklart för en tid, nya idéer och insikter kan ha den effekten på honom. Inte på något vis som gör att han tappar farten, han går på precis som han brukar. Söker och finner upprepade gånger, och det leder in på nya vägar. Det är valet av väg som tar tid. Uppdraget blir med ens intressantare men också svårare. Det är så det känns.

Vissa saker och personer måste han ta sig förbi och lämna kvar åt sitt öde, utan engagemang. Det finns inget alternativ. Befinner de sig på en väg som som leder honom i en annan riktning än dit han ska, skiljs deras vägar. Hela scenariot är bekant utan att erbjuda några genvägar. Det finns inget annat än att ta sig igenom det och hålla fast vid de nya idéerna och insikterna.

Dagens händelser tog mycket kraft, han kan inte komma längre idag. Han vänder om och tar den kortaste vägen hem, utan att försöka få svar eller erövringar längs vägen. En liten sväng förbi en av hans hemliga källor tar han dock, och lyckas få med sig något som får symbolisera dagens skörd. En liten blomma, som kan växa och slå ut. Av den kan han få ro att vila sig till nya krafter, för att ta sig igenom oklarheterna. Uppdraget fortsätter i morgon.

 

2 Sökande #Blogg100 29

Nu när han visste att hon fanns där inne släppte spänningen. Frågan om hon visste fanns fortfarande kvar. Det är osäkert ifall han ville ha svar på det. Han hade gått ut på sin promenad igen och fortsatt sitt sökande. Det gick lättare att välja väg idag, för han behövde inte söka solskenet.

Han tog sig förbi och klättrade upp och installerade sig, för att återigen söka och finna om och om igen. Hela tiden fanns mer att söka, och det gick säkert att hitta mer. Men Rom byggdes inte på en dag, därför gick han ner igen och vidare åt ett helt annat håll idag. Han undvek grottan och trängseln för att behålla tankarna varma. Den här vägen var långsam märkte han. Dags att minska rörelserna och vända sig inåt.

Det var en märklig samling han omgavs av. Han hade aldrig förstått vad som fick dem att tränga ihop sig och sedan låtsas som att de var för sig själva. Här fanns inga svar och inga besked. Det var stiltje. Vad väntade de på undrade han. Efter att ha gjort vad han skulle skyndade han iväg mot baslägret och intog en fredad plats där han kunde hämta kraft.

I uppdraget som följde behövde han själv ställa frågorna och hitta svaren. Det trivdes han med. Det gjorde det enkelt att styra tankarna förbi alla frågor han vanligtvis sökte svar på. Även sådant som vad hon visste, och om hon visste. På det sättet var det vilsamt, trots att han behövde koncentrera sig, eller kanske var det tack vare det.

Sista ansträngningen var att hämta besked i en nytillkommen fråga. Det var krångligt att ta sig till platsen, men när han väl var där fanns det så lite att hämta och gick så fort att han blev förvånad. Det hade hänt förut, han kände igen det mycket väl. Det gjorde honom inte så mycket längre, han hade lärt sig att inte lägga ned alltför stor möda på de här tillfällena.

Tidigare när han förberett sig och väckt sitt hopp om att erövra något stort och meningsfull i liknande sammanhang, hade han ödslat massor av energi utan att egentligen få något användbart tillbaka. Det var inte fel svar han fick då, och inte heller nu. Det var bara det att det inte var de svar han hade trott att han skulle få, och han hade inte någon direkt hjälp eller praktiskt nytta av det.

Det är bestämt att han ska ut igen i morgon. Promenaden och vägen kommer att likna de tidigare, men han kommer inte gå förbi där hon kan vara. Det vet han i förväg. Vilka uppdrag, frågor och svar dagen för med sig vet han inte. Han vet bara att han måste fortsätta.