Utvald inspiration i en adventskalender december 2017

”Det var en gång …” Några luckor öppnade i en adventskalender i december 2016. Skrivsprånget på Facebook står för inspirationen. www.skrivspranget.se

En adventskalender via Skrivsprånget december 2017.
Varsågod, några utvalda luckor att läsa.
Andra utvalda, enstaka luckor kan du läsa på  Larsdotter Konsult.
Och en hel adventskalender, med allas skrivluckor varje dag, finns hos Skrivsprånget på fb.

Lucka 12
Tema: Ett möte som förändrat

Det var en gång en väluppfostrad flicka som kämpade för att uppfylla andras krav och förväntningar, livet gick upp och ned som för de flesta, men det var väl Ok.
Hon hade inte funderat så mycket på varför hennes livsuppgift var att andra skulle vara nöjda med henne, men hon fantiserade gärna om ett annat liv och drömde sig bort.
Det som förändrade allt var när hon träffade en vän som ville dela hennes drömmar och till och med leva hennes drömmar; det blev deras drömmar.
Den styrka hon kände gjorde henne nästan rädd, men det var en underbar känsla och och det hisnade vid tanken på att det var så enkelt.
Det yttre livet förändrades inte i ett slag, men det inre fick en ny riktning och även om händelser har bromsat drömmarna lever hon dem bit för bit för sin egen skull.

Lucka 11
Tema: Berätta om en minnesvärd måltid!

De satt och talade energiskt med varandra kors och tvärs över bordet, det var ganska högljutt och det var glatt. Nöjet att träffas, vänta på god mat och att sitta skönt i en vacker lokal fick hela gänget att stråla. När första rätten kom in avtog sorlet runt bordet, var och en smakade på de fint arbetade knytena i olika former för att sedan hummande avsmaka lite till, utstöta njutningsljud och utväxla leenden och känslor om maten. Sorlet tilltog och pågick fram till nästa rätt som serverades; och så fortsatte det som böljande vågor, fram till dess att de avnjöt det nybryggda espressokaffet som fick avsluta måltiden. Lika glada som när de kom, men med en större dos tacksamhet än förväntan än vad de hade haft inför måltiden, gick de ut i sommarstaden och promenerade sakta tillsammans tills var och en vek av åt sitt håll.

Lucka 5
Tema: Hur väljer du att beskriva en människa?

Orden lät vackra och som om de sökte mening. Rösten liksom blicken var mjuk och genomträngande, som närvaro kan kännas. Vem detta var visste jag inte, eftersom alla frågor om jobb, familj, vänner och bostad lämnades obesvarade. Vid en första anblick hade jag sett en ganska oansenlig figur, men detta var en människa jag längtade efter att få lära känna.

Vad jag gör

Strukturerad antistress.

Promenad.

Kort stopp.


Vila ögonen på rörligt rofyllt vatten.

Promenera hem.

Jobba vidare!

Från en bänk på Le Promenade des Anglais

En onsdag i slutet av april 2016

Hon sitter här och tittar på färgerna. De blå. Suger i sig allt hon kan få. Vinden skakar hennes hår och hennes linne, och får nästan tag i hennes öras yttre delar. Vågorna är ojämna, men det forsande ljudet när de bryts av stranden låter lugnande och känns som en jämn rytm. Det behövs som motvikt till den bråkiga vinden. Hon går vidare till något stillsammare för att få ro. Stöket avbryter ideligen tankarna. Och orden. Det blir lugnare här. En promenad utmed havet förbi alla plager och människor som av skilda anledningar befinner sig utmed samma väg som hon. Några killar flyttar staketsektioner nere på stranden vid en enkel byggnad. De ska troligen starta en verksamhet. Egen eller annans. Sedan en plats där grus pumpas i en slang till en sorts tratt för att spridas och täcka underlaget. Oklart om det syftar till att bli ett område med en upphöjd yta eller om man vill jämna ut en höjdskillnad för att få samma nivå på underlaget som övriga beläggning på promenaden.

Passande nog kan hon besöka toaletten på väg upp mot parken. Hon tänker på grönskan och blommorna som kommit och som kanske alltid står här. På väg över Place Messena och spårvagnsspåren bestämmer hon sig för att gå tillbaka till ett litet café med gott kaffe till bra pris, fastän att hon kände att hon misslyckades med sin franska  när hon köpte sig en kaffe där sist, och så gärna ville försöka beställa och betala på franska. Kanske går det lite bättre den här gången. Dels är hon inte på jakt efter glass idag och dels väljer hon aktivt att gå tillbaka. Det var OK, men en smula besvikelse känner hon över att adjöfrasen levereras på engelska. Inte hennes egen, men kaffeförsäljerskans. Nåväl, inte tillräckligt för att ge upp. Non, jamais!

Två kärringar störtar ner på bänken. De provocerar genom att sakna ödmjukhet eller ens försiktighet. Hon önskar att de skulle hålla tyst, fastän de talar franska. Ett litet barn har de med sig. Parken har besök av många far- och morföräldrar idag. Kan det ha något med onsdagar att göra? Det lilla barnet är gulligt och tilltalande betraktande av sin omgivning. Tanterna är inte det. Varken eller. Nu ska hon läsa en stund. Kärring! Sluta att rucka på bänken där vi sitter. Av någon anledning letar sig tankarna till K, en kvinna som hon jobbat med. Hon tyckte mycket om K. Undrar vad som får tankarna att leda dit. (Ödmjukheten kanske?)

Språket de talar är inte vackert – de mal på. Utan paus och utan någon melodi. Andas människa! – Och gör pauser. Phu, de går!

Nu kan hon läsa.

En strimma av Nice 160526

Det är kul bara att titta på människor.
Havet var lika vackert som jag ville. Det blåser. Skrivinspirationen infinner sig inte riktigt. Men om jag börjar kanske det kommer mera.
Hon uttryckte det så fint ”att vara i språket”, vilken lycka och njutning för oss som tycker om ord.

Ett litet gäng duvor tittar förbi. Kan hända de tror jag har något kvar efter kaffet och glassen. Jag vill inte bjuda dem mitt skräp. Dessutom är den lilla pappmuggen och glassbägaren ihopklämda tillsammans med spade och sked mellan två ribbor i bänken. Jag sitter på en bred bänk utan ryggstöd, det är inte bekvämt när man vill sitta länge. Det vill jag. Solen är varm, här blåser det inte lika mycket som vid havet; nere vid Promenade Anglais precis ovanför La plage, den vackra stenstranden nedanför promenaden.

Kortbyxor, minikjolar, linnen med vidd och slimmade tonårskreationer, utsvängda gabardin- och linnebyxor, fotbollsbyxor, sandaler, boots och galna högklackade skor. Mitt i den oberäkneliga fontänen leker två småflickor som studsar fram på sina starkt rosa gympaskor.

Franskan är vacker. Italienarna som satt här gick. Skönt att få höra franskan porlande fram och slippa hans masserade av henne. De trivdes nog i varandras närhet, men jag satt bredvid och undrade om jag störde eller var uppskattad publik. Många barnvagnar och många hundar. En del med kjol, hundar alltså. Borde fotograferat. För sent kom jag på det.
– Sorlet från de passerande promenerande och bilarna, spårvagnarna, fotstegen, klackarna och rösterna som bryter igenom. Sorlet påminner om havet med vågornas rullande form.

Förtjusta röster tjoar när fontänen kastar ur sig spridda vattenkaskader rätt uppåt, utan skönjbart mönster. Mest hör jag barnens röster.
Hunden med kjol passerade för tredje gången. Den här gången slängde jag upp mobilkameran och brände av tre-fyra bilder. Kameran fångade dem efter att de passerat min bänk och alltså bakifrån. Inte perfekt men det rosa tyllet syns. Tydligen promenerar man fram och tillbaka i denna trädgårdspark.

Tre segways glider förbi. På åkarnas jackor står: Brigades des parcs et jardins. Storvulet eller uttrycksfullt att ha en parkbrigad. Jag charmas av det.

Kyrkklockan slår fem slag. Klockan är 17. Den yngre kvinnan som åt en stor baguette och talade så vackert bredvid mig, efter att Italienarna gått, är inte kvar. Hon talade om osten och ätandet av baguetten. Jag saknar hennes ord, de var särskilt fina att höra i sorlet, och att lyssna till språket. Nu sprutar fontänen ihärdigt och lägger en stresston till ljudflödet. På bänken till höger talas något arabiskklingande språk som spär på den höjda tonen. När vattnet stannar av återkommer den lugnare tonen. Enstaka små fötter i skor plaskar distinkt i vattnet som dröjer sig kvar en kort stund på den platta stenlagda marken.

– En kamouflagemönsterklädd herre i kängor med någon typ av rapmusik strömmande ur sin ryggsäck i kamouflagetyg. Tror faktiskt att jag mötte honom tidigare när jag var på väg hit, nerifrån havet, på jakt efter glass och kaffe. Kaffet var en fullträff medan glassen dög och hamnar på en femma. Även han går alltså fram och tillbaka. Det kanske är så man ska göra här. Man vet ju aldrig vad som kan vara uppenbart för en lokalbefolkning och som en besökare inte vet eller begriper.

Gud vad det är skönt med solen som värmer min kind! Solen värmer allt och oss alla men särskilt skiner den och väcker ljuva kroppsminnen till liv genom huden på min kind.
Duvorna har kommit förbi några gånger till. De ägnar mig inte så stort intresse utan pickar och vickar omkring förstrött i närheten bara.

Ahh! Tre cyklande poliser, och jag missar de igen. Ser dem för sent och hinner inte få fart på kamerafunktionen förrän de är för långt bort för att göra sig på bild. De rör sig också i båda riktningarna. Det var andra gången jag såg de på väg ned mot havet, fastän förra gången var det i en del av parken där det finns en stor skulptur av en båge. Arc någonting … Platsen hade namn efter Albert den förste. Jag förstod inte plaketten vid skulpturen. Arcen var bara presenterad på franska.

Det glesnar, mest på bänkarna, kan hända även bland de promenerande. Solglasögon är vanliga, det är nog det mest gemensamma attributet. I övrigt representeras så många plagg, stilar och attityder att de inte är möjliga att återge, eller ens spegla. Nu har jag vridit mig åt sidan och vänt mig mot solen för att behålla känslan i huden. Glada barnskrik och vattnet sprutar. Ett par slöjbeklädda personer i medelhavsblå färger fotograferas framför vattenkaskaderna av en tredje, klädd och beslöjad i starkt turkos.

Om jag inte misstar mig ser jag ytterligare fler individer för andra och tredje gången. Kanske är det inte konstigare än att de vill vara här i parken precis som jag och det franska paret bredvid mig. Den unga flickan har kommit tillbaka, men hon talar inte så mycket och hon äter inte. Vi hat suttit länge och trivts på vår breda bänk, trots att den saknar ryggstöd. Vi har lett i samförstånd ett par gånger. Jag skriver i mobilen och mamman läser, eller kanske skriver hon också, något i sin mobil.
De andra, de som går av och an, kanske har svårt att sitta still.

En hel grupp med segways flyter förbi med en ”Follow me” i täten. De tar sig med en sväng till mitten av parkens bredd och ledaren gestikulerar och pekar mot omgivningen. Undrar vad han beskriver. De glider vidare efter ett kort vaggande stopp.
Klockan är över 18. Jag bestämmer mig för att lämna min plats. Det är dags att gå.

#Författarkursinice #promenadedupaillon

#26 jodåsåatte #Blogg100

Plan b plan c och plan d, fastän plan a egentligen inte är giltig. Ni förstår att det är ingen plan utan ett läge som kräver omstrukturering. Utgångsläge. En stilla omfördelning kan också fungera.

wpid-2015-03-26-22.25.04.jpg.jpeg

Ord har en stor betydelse i sammanhanget. Ord att säga, ord att göra, ord att höra och ord att skriva. Jag behöver lyssna nogsamt för att höra de ord som jag behöver. Tala för det som är rätt och riktigt så klart, och som ger mer av det där som finns i plan b, c och d.

Beskrivande adjektiv ger nyanser, toner, dimensioner och volym. De målar upp och skapar världar att ta plats i. Jag behöver inte säga så mycket om sakerna, det räcker med att de finns, substantiven. Sakerna måste hanteras med försiktighet, både i antal och karaktär, och av utrymmesskäl. De blir ett gissel om de gör att det blir trångt. Verben är nog de som behöver modelleras och anpassas mest för att vara till hjälp. Verben är oumbärliga, det säger sig självt att inte mycket blir av utan dem. Men deras kraft kan orsaka styrkedemonstrationer, eller så agerar de som små illbattingar. Sådana vill jag inte ha. Dynamik känns däremot rätt och riktigt. Alltså – modellering.

Ja, kära vänner, jag fortsätter att traggla på framåt med minst 100 bloggposter på 100 dagar och passar på att pröva olika vägar att få bygga upp och måla världar och skapa värden. Det handlar om att hitta en plats och att ta plats, alltså inte nödvändigtvis en plats. Än så länge rullar det nya in som vågor. Vågor är den naturligaste sak i världen, det gäller bara att lägga märke till att de är där. Just då. Då kan man ta emot eller hoppa på innan de drar sig tillbaka och och inte längre syns i det stora vattnet.

Olika platser och typer av platser är kalasbra, som att få vara på fest lite här och lite där. För än så länge är skapandet själva festen och det som har och ger mest värde, skulle det leda till ett mål eller någon form av resultat hör det nog bäst hemma i plan e … eller o kanske? O som i ord.

#17 Next please ;-) #Blogg100

#Blogg100 #17 Next please 😉

Flag_of_the_United_Kingdom.svg

I’ll have to try
No matter why.

So I’ll go for an English one today
the weather is good enough but yet it can’t compete with the summer-like ones in May.

It’s hard to cope this stubborn cold
but you can’t just put your duties on hold.

You have to get out of bed
and attend at work to get the family fed.

You’d better grab every opportunity to stay out when the sun is shining, ’cause if you don’t, you may feel almost like you’re bound to mining.

Several months you might as well choose hibernation
– or rather take a long vacation.

But the darkness and cold is about to end
And soon there will be springtime and summer, that will give you several lovely days to spend.

Now what on earth is the purpose of this kind of text
Actually it’s a personal challenge and a way to move on to the next

The next of what? you might ask
The next #Blogg100, of course, since it’s my current task!