En resa ut i världen #Blogg100 14

Plötsligt syns händelser i världen som i en historisk film om hur livet kunde te sig för kungar eller andra regenter. Mitt i aktörernas privatliv behöver någon ge sig iväg och möta en utmanare eller motståndare för att säkra någonting. Det kunde röra ett strategiskt giftermål med en avlägsen släkting, likaväl som att avstyra en relation av kärlek eller av någon annan anledning bevaka sina intressen. Ibland var syftet att förhindra krig och dessvärre kunde syftet också vara att starta krig. Jag har aldrig sett på Tysklands Angela Merkel så som på regenterna i de gamla filmerna, men nu verkar hon ha fått, eller åtagit sig uppdraget.

Hon ska iväg på en resa över haven för att träffa en ledare som i bästa fall inte mer än ställer till med röra i relationerna mellan länder i världen. Hon ska helst få honom med sig, men det räcker bra om hon kan få honom på andra tankar än på tvärsen. Precis som i filmerna är utgången osäker. Betraktaren känner viss oro eller spänning över hur det ska gå. Inte alltid har man som åskådare helt klart för sig varken den enas eller den andres bevekelsegrunder, eller vad den ena eller den andre kan komma att ta sig till. På film är det detta som är spännande, även om manuset är förutbestämt kan filmen sluta hur som helst.

Det pågår ett parallellt drama, där utsända från ett tredje land far omkring och kampanjar, uppbackade av sin ledares högljudda krav, klagan och anklagande. Även det passar bra in i filmen, och nu liksom då tycker betraktaren att det vore bra om det gick att få tyst på honom som gapar. Dels för att hans budskap klingar illa både i sitt land och utanför och dels för att världen har viktigare saker att samtala om, för att bibehålla den demokratiska ordningen.

Det återstår att se hur det går, jag är glad att världen har en ledare som Angela Merkel att skicka ut på uppdrag. Både i filmen och i verkligheten  befinner sig betraktaren på för långt avstånd för att uppfatta och erfara eventuella nackdelar den utsände har. Det är skillnad på vad som är bäst i det lilla och i det stora. Lokala ”affärer” och beslut som urholkar demokratin kan irritera vansinnigt. Vi har sådana, i filmen fanns oftast ingen demokratisk ordning så där skymtades desto fler. Däremot får den som är beredd att kämpa för demokratiska värden i världen definitivt mitt stöd, oavsett om det är på film eller inte.

Det är imponerande vad Angela Merkel gör, vad hon jobbar för att stå för i världen. Jag önskar henne lycka till på resan!

Lucia

Vem får vara Lucia?
Flera hashtags finns att dela som stöd för en liten pojke med krona i Åhléns reklambud. #jagärlucia till exempel. Som #jesuischarlie.

Vansinne att näthatdrevet fick till följd att bilden togs bort – för att inte bidra till att den spreds med hat-, mobbing- och rasistiska ord inunder. Men förståeligt.

Förskonad. Det vill säga jag engagerar mig inte på platser där näthatet har fäste. Kanske jag borde, för att bli engagerad. Bli förbannad. Bättre att ignorera och sprida gott, tänker jag, men känner att argumentationen har brister.

En tanke som slår mig är att Lucia alltid har riskerat att bidra till osund konkurrens, utanförskap och maktutövning. Åtminstone har man upplevt det om man är en kvinna som varit flicka under grundskoleåren i Sverige. Popularitet, utseende, hårlängd och andra parametrar avgjorde vem som fick bära kronan. Faktiskt inte hårfärg – Lucia var ju mörk, sade man. Hur kunde man låta eleverna rösta på kandidater. Den ljuva demokratins baksida. Som presidentval och folkomröstningar nu, slår det mig.

På den tiden trodde jag att alla vuxna var kloka och ansvarsfulla. Att de såg, visste och förstod sakernas tillstånd. Det har jag börjat tvivla på. Fula spel och maktstrider är alltför vanliga. Ryssland har en romans med USA. Hu!

Ledare i världen visar disrespekt och sådant som gränsar till galenskap; Nyss även inför USA:s presidentval. Det förvånar mig en smula, och det är väl bra, men det gör mig förbannad. Förbannad på människans dumhet.

Kritisera sånt som händer i Syrien, Turkiet, Krim, Polen, Egypten, Kina, Ryssland, Filippinerna, USA … (You name it!) och den antidemokratiska andan de inblandade ledarna står för, inte vem som bär Luciakrona.

#28 Visselblåsare #Blogg100

#28 Visselblåsare #Blogg100 #BloggSwe
En Folkefiende – en pjäs skriven av Ibsen 1882. Inte är vi bättre nu än vi var då i det här sammanhanget …

wpid-20150328_213729.jpg

Ikväll har jag varit på stadsteatern och tittat och lyssnat på en uppsättning av En folkefiende. Kulisser och statister skapades under pjäsens gång och på liknande sätt växlade skådespelarna perspektiv och gled smidigt mellan dimensioner av sig själva och sina rollfigurer. Definitivt en gestaltning av nutid. Ett ganska imponerande och tilltalande framförande, tycker jag, med en hel del komiska inslag och livemusik.  Det är ett drama som får mig att engageras och sucka uppgivet i så gott som samma andetag.
Det handlar om demokarati -(begreppet) liksom om mellanmänskligt och politiskt (task-) spel med vändningar av åsikter och ställningstaganden som inte utgår från vad som hänt eller sagts och gjorts utan till sist visar sig vara styrt av att få personlig vinning och eventuella andra egoistiska bevekelsegrunder. Oheliga allianser i förväxlingskomedianda och omfattning. Pjäsen skrev Ibsen 1882. Trots utveckling, ombildning och nyordning … av många olika slag har inte vissa saker förändrats i grunden. Inte alls. Därav sucken.

wpid-20150328_213641.jpg

Hur var det de uttryckte sig i början, skådisarna. ”Inget av det som händer i pjäsen handlar ju om någon av oss som är här …”
Men ska man agera visselblåsare är det nog nödvändigt att planera sin strategi noga och absolut ta hjälp av en kommunikationsexpert 🙂

DN-recension från december 2014 av uppsättningen.

Förändring kontra utveckling och andra tankar #blogg100

Rekommenderar er att läsa en fantastiskt fint berättad iakttagelse som delats på G+ och ursprungligen publicerades av Dagens Nyheter idag. En anstrykning av association med mitt inlägg här igår Tillknäppt #blogg100

”Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt”

Över till något annat men även det kritiskt granskande.

En sak jag funderat på till och från, inte minst i sammanhang som benämns social media, men även i verkliga livet. Varför inleder man en dialog och väljer att inte fortsätta den men avslutar den heller inte.

… liksom …

Varför delar man med sig av något, men sedan inte visar något tecken på att vara intresserad av reaktioner, interaktioner eller kommentarer kring det, över huvud taget.

Är det jag som är så vansinnigt ointressant för att jag är jag eller orsakas det av personens stora ego. Det vill säga; att denne har något så intressant att förmedla är en självklarhet som inte behöver bemötas utan står fritt och lyser av egen kraft. Sen kan det förstås röra sig om härskartekniken att ignorera och negligera … den är potent och fungerar i många sammanhang.

Sist vill jag förstå vad det är som gör att vi så frikostigt tillåter att rådjuren trängs med oss i våra trädgårdar. Idag kom jag hem till en omkullvält kruka med söndertrasad växt utan blommor och två buskrosor bestulna på alla sina förtjusande rosenknoppar. Jag blir ledsen. Det smärtar på allvar, blandat med uppgivenhet. Varför?

Tre saker igen – och det goda i dem är att de är ifrågasättande och rör vem som gör och får göra vad, och varför det är så.

 

 

 

 

 

Trivsamt och tveksamt #blogg100

image image image image image image image image image image image image image imageimageimageimageimageimageimage

Besökte ett galleri och tittade på Van Gogh:s galleri. Intressant. Hur hann han allt under sina cirka 10 år som konstnär? Här är dagens mobilfotogalleri 📷 📌