13 Omväg #Blogg100 70

Boken han läste var rolig och spännande. Han vaknade efter sin vila och var på gott humör. Idag skulle han försöka planera sitt uppdrag så att han fick besöka en annan del av staden. Det skulle kännas bra bara att få ta en annorlunda väg än den invanda. Han brukade i och för sig nästan alltid variera sin väg beroende på sol, kyla, tidpunkt och lust, men en helt ny väg var han önskan för dagen.

Önskningarna hade blivit fler de senaste dagarna, kanske var det veckor till och med. Förändringen började efter den där drömmen som gjorde att han företog sig utflykten till trädgården. Han kunde nästan känna irritation över sin dragning till trädgården, liksom ett myggbett som kliade och gjorde sig påmint titt som tätt.

Han valde strandvägen idag, den ledde åt fel håll om han skulle behöva besöka byggnaden där han så många gånger hade varit för att söka och hitta och hämta saker under sina uppdrag. Skulle dagens uppdrag kräva ett besök där fick han väl ta en omväg, tänkte han. En lång omväg över vatten och holmar. Det bekom honom inte, han tyckte om att röra sig i staden. Han var fast besluten att gå över bron och sedan genom skogen på andra sidan vattnet för att få uppleva en ny miljö.

Många gånger hade han undrat över meningsfullheten i att söka efter svar på samma plats eller i alla fall samma område. Några nya ledtrådar att tillföra borde vara lättare funna om han letade på en ny plats, det hade han ofta tänkt och någon gång yppat till uppdragsgivaren. han mådde gott av promenaden vid stranden, det blåste och var stökigt under promenaden över bron. Det var många som använde bron, vilket inte var någon överraskning. Vattnet gick bara att komma över via de broar som fanns så vida man inte använde båt. Någon båt hade han inte tillgång till, eftersom det inte var meningen att han skulle ta den väg han tog idag.

I skogen var det lugnt, som det brukar vara i skogar. Fågelkvitter och lövprassel, några promenerande människor och hundar lade han märke till. Han kunde inte låta bli att vika av från gångvägen och följa flera snirklande stigar som ledde upp på ett berg. Där uppe föreställde han sig att han kunde stanna till och se sig omkring, för att få en bra överblick över de okända omgivningar han befann sig i. Berget var inte så högt, så han var ganska snart uppe på toppen. Han såg sig omkring och fann ett träd med en ganska bred och låg krona, dit gick han.

Från sin utkikspost hade han bra utsikt över skogen och vattnet vilket var en bra hjälp för honom att orientera sig. Han lutade sig mot trädstammen och stack ned händerna i fickorna. I sin vänstra ficka låg boken. Han kunde inte låta bli att ta upp den. Han sjönk ned på marken, fortfarande med ryggen lutad mot trädet, och fortsatte läsa där han hade slutat igår.

12 Böckernas värld #Blogg100 69

Han hade suttit så länge på bänken under vildvinet att han hade bråttom nu. Upp och iväg, inget annat att göra.

Planeringen och tänkandet hade väl gått sådär, tyckte han. En av de saker som hamnat högt på prioriteringslistan var hans längtan efter att läsa. Han skulle återuppta sitt bokslukande. Det var så många böcker han tittat på, läst om och ibland hållit i, som intresserade honom. En bok passade alltid. I vila, på språng, en kort stund eller en lång stund. Det skulle nog gå att få tag i böcker under tiden han var på uppdrag, hoppades han.

En annan ofrånkomlig punkt på listan var trädgården. Han måste undersöka den mer. Ta reda på mer för att förstå vad den ville honom och vad han ville med den. Henne, hon som fanns där, var också en av de företeelser som han hade ägnat tanketid åt. Det var inte helt säkert att det var just hon som var viktig i sammanhanget och han kunde inte formulera vad hon stod för i ord, det var mer en känsla.

Han drog iväg. ut genom grinden på motsatt sida från den han kom in i parken igenom. Högersväng ut på den anonyma gatan som grinden ledde ut till, och sedan uppför backen. Han närmade sig en annan park och den skulle han runda. På andra sidan var stämningen en helt annan. Den stora gatan var trafikerad med både gående, cyklar och andra fordon. Här var personerna kanske mer anonyma, men gatan var det inte.

En kort bit, några kvarter till vänster och sedan gällde att hitta rätt byggnad. Han slank in på hörnet och ner för trapporna. Han kände kylan från underjorden och tyckte det var skönt att slippa gå ända ned och trängas så att tankarna stelnade. Det var lätt att hitta den lokal han sökte. Rutinerat gick han in. Sökte och fann, om och om igen som han brukade och förväntades göra.

Svaren plockade han fram med lätthet, men utan tillfredsställelse. En viss tillfredsställelse kände han förstås över att veta vad han skulle göra och göra det bra. Men inte var det några svar som gjorde någon skillnad. Inget han imponerades över. Förundran kunde han känna. Hur kunde människor vara så förutsägbara och självupptagna. Ingen lade märke till honom trots att han var mer oförsiktig än vanligt. Han tillät sig att vara annorlunda. Idag var han tydlig med att han var där och glänste med sin kompetens. Svaren var ändå desamma. Oengagerande och svaga.

Nu var han färdig för idag. Några böcker hade han samlat på sig i förbifarten. Han såg fram emot att ta sig tillbaka hem och välja en av dem att börja med. I skydd från blåst och spring skulle han läsa och njuta innan han behövde vila för att samla kraft inför morgondagen. Han hade ännu inte funnit svaret och visste att han måste anta nya uppdrag för att fortsätta sökandet i morgon. Kanske fick han möjlighet att besöka någon ny plats i morgon.

 

11 Parkbänken #Blogg100 64

Solen skiner och gör att det är varmt i stenhuskvarteren där han går. Han stryker sig utmed husfasaderna för att finna svalka i skuggan, trots hans nyfunna insikt om att han inte behöver anstränga sig så mycket som han brukat för att inte bli sedd av människorna han möter. De har nog med sig själva och det innebär en ny frihet för honom.

Alla dessa nya saker att förhålla sig till gör honom stillsamt uppspelt. Medan han rör sig framåt tänker han igenom vilka mått och steg han ska, och kan ta, utan att helt tappa bort det enkla. Den självklara drivkraft han haft som hjälpt honom att genomföra klanderfria uppdrag med ett utav de bästa resultat som redovisas. Det gäller att hitta tillbaka till energin framåt och ändå behålla den nyfunna sorglösheten.

Utan att tänka närmare efter väljer han att vika av på en gata som leder ner mot vattnet Det är flera kvarter ner till vattnet, men något drar honom åt det hållet. Han viker av till höger vid nästa kvarter och fortsätter upp för en svag lutning i riktning mot planen som är ett av hans mål för dagen. Efter en stund dyker ett pampigt äldre hus upp som han synar. Han är inte säker på vilken funktion huset har, det ser inte ut att vara ett vanligt bostadshus. På baksidan av huset ser han att några trappsteg leder upp till en park med murade avsatser och pelare som det klättrar vildvin runt. Det är vackert och han hittar en grind från gatan som han går in igenom.

I parken är det några enstaka personer som mest ser ut att använda gångvägen i den för att passera mellan kvarteren. Mellan två bladklädda pelare står en stenbänk som ser ut att erbjuda svalka. Han går fram till bänken och följer en ingivelse att sätta sig på den. Uppdraget får vänta. Här ska han stanna och planera. Han behöver sitta ned en stund och planera vad han ska göra sedan.

Lättnad #Blogg100 61

När han hade funnit en skyddad plats att vila på lade han sig ned och tittade upp på stjärnhimmelen. Det var en klar kylig kväll och natten skulle bli kall, anade han. Det var lä där han valt att stanna, och han låg bekvämt och lyssnade på stadens ljud. Det var ganska tyst så här dags och han trivdes med att vara tillbaka i kända kvarter. Här kände han sig hemvan och trygg.

Morgonen var fuktig. Solens strålar var ännu svaga och hade inte nått ända fram till platsen han valt för natten. Det var sällan han frös, det gjorde han inte idag heller. Men han ryste till av olust vid tanken på att behöva ge sig iväg idag igen. Hade han kunnat bestämma själv hade han ägnat dagen åt att hålla sig här omkring och vänja sig vid det han kände. Han var inte van att ha tankar som störde honom i sitt arbete och sitt varande. Han hade inget emot tankarna som uppfyllde honom märkte han, det var snarare uppdragen han hade velat vara utan. I alla fall just idag.

Uppdragen kom till honom i en strid ström. Uppehållet han gjort när han tagit en tur utanför staden, innebar att han inte längre låg steget före. Det brukade han annars göra, för att kunna styra sina dagar. På det sättet kunde han se till att få tid över till sådant han han själv ville göra: små utflykter, eller uppehåll i uppdragen för att vara en stund på vackra platser, till exempel. Det hände också att han använde sin egen tid till att utvidga sina uppdrag så att han kunde söka svar på något mera än det som förväntades att han skulle ta reda på.

Han gav sig iväg med en skön känsla. En blandning av lättnad och förvåning över att han visste vad han skulle göra, men han kunde inte ta det på så stort allvar. Det var ovanligt för honom och gjorde att han kände sig glad och äventyrlig.

Vägen upp tog han i några språng, sedan gick han ned i kylan, utan att det bekom honom. Han iakttog människorna runt omkring sig och insåg att det var få som skulle ha lagt märke till honom, även om han hade velat synas för dem. De flesta verkade ha bråttom fast de stod still och han undrade om de ens såg någon annan, fast de stod och gick så nära varandra. Med de möjligheterna, att inte behöva oroa sig för att bli upptäckt, skulle den här dagen nog bli intressant.

 

10 Annan väg #Blogg100 60

Det var ovanligt lugnt där han rörde sig bland husen på de mindre gatorna idag. Det gav honom möjlighet att se mer av vad som hände innanför fönsterna och det roade honom. Han kunde sakta av på stegen och ändå komma fram fort. I vanliga fall behövde han hålla sig omväxlande nära husfasaderna och ute i gatan, som att gå i sick-sack, för hålla sin takt och undvika att stöta ihop med någon.

Han kom in i stan från landet där han besökt trädgården och varit så nära att ge sig in bland människorna som han sökt upp efter att ha fått syn på dem i en dröm. Människorna i drömmens trädgård hade förmedlat en vänlighet som hänfört honom. Han hade känt att de ville honom något, vad visste han inte. Hur han än försökte rensa huvudet från tankarna på trädgården hade han kvar upplevelsen av människorna som arbetat där, hur de rörde sig och talade, ljuden och stämningen. Vad var det med den där stämningen, och vad hade han med den där trädgården att göra. Han kunde verkligen inte finna något svar på det.

Vägen för att komma dit han skulle var en annan än hans vanliga, eftersom han kom från ett annat håll idag. Lustigt att den lilla skillnaden i perspektiv kan göra så stor skillnad för hur det ser ut, tänkte han.

Nu var det dags igen. Framåt uppåt mot planen, vänster på den stora gatan, förbi det gamla caféet och sedan höger. Då var han inne på en lång och rak gata, och han skulle nästan längst bort på den. Precis före bron skulle han slinka in i huset och upp för trapporna. Förbi henne, om hon var där. Han visste som vanligt inte om hon var där just nu, bara att hon fanns där ibland. Det var ett svar han hade funnit tidigare.

Väl uppe i huset sökte han som vanligt än här och än där och fann vad han sökte. Men det gav inget svar han ville ha. Det var som det brukade. Han funderade på att bryta vanan att lämna byggnaden utan att ta vägen förbi henne. Kanske var det dags att han gav sig till känna. Dags att ta kontakt helt enkelt. Det skulle kunna vara ett bättre sätt att komma vidare, komma närmare svaren han hela tiden sökte under sina uppdrag. Det blev inte av, något hindrade honom.

Han gav sig ut på gatan och började sin vandring hemåt. Det var med långa snabba steg han tog sig fram, för att så snart som möjligt finna en hemlik, skyddad plats. Han kände att han behövde vila och samla sig, det hade varit några äventyrliga dagar för honom. Saker hade förändrats som gjorde det särskilt viktigt för honom att ta rätt beslut inför morgondagen. Vilket steg skulle han ta härnäst?

9 Vända om #Blogg100 55

Han hade stått där vid husknuten och tittat in bakom huset. Han tittade på de som  arbetade i trädgården, och som nu hade sin kafferast. Klockan var ungefär 11 så det här var förmiddagskaffet. Det brukade de samlas runt varje vardag, året runt. Idag var det vårvärme i luften och kaffet och smörgåsarna kunde avnjutas utomhus. Han var så nära att kliva fram för att verkligen kunna lyssna på samtalen som pågick. Något fick honom att ändra sig.

Hela den här miljön hade lockat honom från drömmen och hit ut. Det var en bit från staden centrum och faktiskt rena landet. Den goda och inbjudande stämningen han känt av fanns kvar. Han hade så gärna velat delta och få klarhet i vem eller vilka som hade berört honom så starkt. Han visste inte hur lång tid det hade gått medan han hade betraktat dem när de arbetade. Nu var tiden ute, det visste han. Det var bara för honom att ge sig av, fast han varit så nära att få svar.

Tankarna och känslorna ville inte lämna trädgården fast han vänt om och börjat bege sig mot de uppdrag som väntade. Alltid dessa uppdrag, som pockade på hans tid och tanke. Han utförde dem, vissa var intressanta och han skulle inte vilja vara helt utan dem, men det skavde. För att hans uppdrag skulle bidra till en mening av lite större art, krävdes att andra uppdrag också blev utförda. Det var där det haltade. Helheten gick i otakt. Ett uppdrag som inte länkade över, eller på något sätt fick näring från ett annat uppdrag tappade den kraft och det tempo som han var mån om att hans egna uppdrag skulle bidra med.

I trädgården hade det jobbats intensivt. Trots det hade tempot varit lugnt och kraften fanns där. Han måste försöka låta bli att tänka på stämningen i trädgården och de bilder han fått med sig därifrån Det gav inte rätt energi att jämföra på det sättet. Men han var något på spåret, även om det handlade om något annat än arbetet. Visst var det lätt att göra kopplingen till att arbeta tillsammans, som en kraft för glädje och meningsfullhet. Men det hade också funnits något annat där. Han beslutade sig för att låta tankarna var och låta huvudet arbeta ifred medan han tog sig an ett av sina uppdrag. Det hoppades han skulle hjälpa honom att komma närmare något av de svar som han ständigt var på jakt efter.

8 Avvaktande #Blogg100 39

Det borde gå att säga något men det är oklart vad.

Han som vanligtvis rör sig i staden är fortfarande borta, han är kvar vid trädgården som han drömde om, och nyss närapå klivit in i. Han har inte för avsikt att återvända ännu. Han har sina skäl.

Karaktärerna som kommit på besök vill inte träda fram nu. De förhåller sig mycket avvaktande till skeendena de senaste dagarna och tackar vänligt men bestämt nej till att medverka. De behöver smälta intrycken och samråda innan de visar sig igen.

Blomstren finns kvar här. Även de har stannat upp för att lystra till samtiden. De är tydliga och följer sin bana. Deras skönhet består men de nöjer sig för tillfället med att vila i detta.

Det är som att de alla påkallar paus. Vi kan bara acceptera det och se det som deras val och ett gott exempel. Alla har rätt att ta sin tid för eftertanke. De finns med oss ändå.  Man kan med fördel vara för sig själv, och med sig själv, och ändå finnas för varandra. Att vara tillsammans och bara vara. Det är ett utmärkt sätt att hämta kraft.