18 Övervägande #Blogg100 98

Hur skulle han göra. Han visste inte. Ömsom kändes benen tunga och ovilliga att samarbeta och ömsom upplevde han att hela kroppen var engagerad i hans bryderier. Då var kroppen spänd, som i en form av beredskapsläge vilket var relativt angenämt och gav extra energi. Men visst, en smula tröttande var det. Inte minst blev han trött av allt tänkande och kännande som tagit tag i honom. Han var inte van vid det.

Valet var lätt utifrån den förtjusning och njutning han upplevde de där dagarna när han hade valt egna vägar för sina rundor. Då hade han spenderat tid i skogen, med böcker och han hade prövat att förhålla sig till människorna i staden på ett avslappnat sätt. Han hade frångått sina och arbetets rutiner i allra högsta grad och han hade tyckt om det.

Den ansträngning det hade inneburit att först inte veta om hon var på den plats han brukade passera så ofta, sedan få klart för sig att hon var där och då förhålla sig till det, hade bytts ut mot oron över att hantera att de mötts och att hon nu var klar över hans existens. Kanske var det dumt av honom att att hade röjt sig och sitt genom att samtala med henne.

Det som var svårast var att bedöma vilka konsekvenser en förändring av det slag han övervägde skulle komma att få för hans liv framöver. De saker som talade emot var starka på grund av de bestod av det mesta av det som hade varit hans liv och vardag länge. Även om han själv var beredd att förändra undrade han hur omgivningen skulle reagera. Hur skulle han påverkas om deras bemötande förändrades? Han var van att respekteras i sina egna kretsar och han hade en given plats och flera invanda roller, i synnerhet i relation till de närmaste.

Det som hade satt igång hela den här karusellen var en dröm. Den hade dykt upp mitt i hans idoga arbete med att söka svar på frågor under sina uppdrag. Han hade visserligen lagt till en dimension i sitt arbete sedan en tid tillbaka. Det gällde det att försöka finna svar på angränsande frågor, frågor som han själv ansåg minst lika viktiga. Det hade han gjort på eget bevåg, eftersom han under sitt letande hade upptäckt behovet av att förstå vissa saker och sammanhang. Han hade ännu inte funnit några svar som han varit tillfreds med.

Böckerna hade bidragit till hans engagemang att söka svar, men det var också genom böckernas berättelser som bristerna i de svar han fann hade blivit tydliga. Det fanns så mycket mer än det enkla och uppenbara. Han uppdrag, spännng, var övertygad om det, trots att han upplevt irritation över att människorna varit så förutsebara när han utfört sina uppdrag hos dem.

Drömmen om trädgården gick inte att återfinna i någon av berättelserna i de böcker han läst. Vissa likheter fanns, det måste han tillstå. En skillnad var dock att trädgården hade inte bara varit en berättelse eller en dröm. Trädgården och det som pågick där utanför staden var verklighet, liksom det som hände när han hade varit och besökt den. Han måste bege sig till trädgården igen, det var oundvikligt. Han behövde söka och finna några svar där. Innan dess kunde han inte fatta något beslut.

 

Jord och lust #Bogg100 28

Det var lite oväntat, åtminstone helt oplanerat, men plötsligt var den där. Lusten. Hon stoppade ner fingrarna i jorden. Grävde sig ned, lyfte upp och släppte tillbaka jorden. Bara kände på den. Hon fylldes av en känsla av lugn, när hon kände den mjuka ljumma massan i sina händer. Vatten, jord, krukor fat och växter ställde hon fram i en oordning, precis som det var brukligt.

De suktande jordklumparna som följer med köpeplantorna lossar hon från plastkrukorna, sedan bäddar hon ned dem i tegelkrukor som hon fyller med mörk mullig jord. Jorden i botten ska vara ordentligt genomvattnad då får rötterna en kick och en bra start. Mellan jordklumpen och krukans kant bolstrar hon med mättad jord, hon har sparat den till dem under vintern. Jorden har stått ute och fyllts på med solvärme som nu omfamnar rötterna.

Torra eller klämda blad pillar hon varsamt undan och även om hon inte talar högt eller direkt till växten föreställer hon sig vad de behöver genom att titta nyfiket på hur de ser ut och vad de förmedlar. De får ansning och vatten tillsammans med värmen, efteråt ser de ut som de sträcker på sig av friskhet och trivsel. Hon inser att det också kan vara nyhetens behag, både ur deras och hennes synvinkel. Det spelar ingen roll vilket som gäller, det är ändå njutbart. En efter en får sedan stoltsera intill varandra i sina nya outfits.

Lusten kan överraska i en tid av skirhet och växande. Man blir sprittglad!
De livskraftiga gröna växterna, de tegelröda krukorna och faten. Och sedan jorden, den svarta luckra jorden som är så mjuk att den nästan är len. Det är mycket enkelt och mycket vackert.

 

 

 

 

Stenarna och skogen #Blogg100 26

Hon gillade att klättra bland stenarna. Skogen var gles med många stigar som korsade varandra. Höga träd växte här, de hade en aktningsvärd ålder och stora kronor som bildade ett tak över stora delar av skogen. Det fanns några platser som var mer öppna. Där var sten på marken, marken bestod av sammanhängande sten, som berg, och därför växte inga stora träd just där.

Om man tog av från vägen kunde man promenera vidare på en smal stig upp på bergskammen, stigen gick först uppåt med täta buskar på vardera sida, sedan kom en sträcka med knotiga rötter som gav en föraning om att skogen närmade sig. När stigen började slutta nedåt hade naturen nötts så mycket av att människor gick där att backen ned hade formats i avsatser, som en trappa. I den backen hade man berg på sin vänstra sida och trädkronor över huvudet. Stigen fortsatte utmed berget, men tog man av, eller tittade åt höger var där en sådan där öppen plats.

Om man fortsatte stigen framåt, passerade man berget och var inne i skogen. Träden hade höga bruna stammar och mellan dem växte lägre träd med grå stammar, de hade löv när det var årstid för det.  Ganska snart var det möjligt att välja flera vägar att gå. Hon valde en stig som böjde lite åt vänster, så lite att det knappt var märkbart. Det var viktigt att ta rätt stig, så att man inte hamnade fel, för mycket åt vänster och man var på väg ut ur skogen igen.

Stigen var inte helt rak eftersom den väjde för rötter, buskar och stenar. Det blev fler och fler stenar och mer och mer barr på marken. Det var mjukt att gå på. Stenarna blev också större efter hand hon närmade sig sitt mål. Sista biten fick hon gå mellan stenar som var högre än hon själv var. Ibland stannade hon här, det fanns mängder av gömställen. Det var som kojor eller grottor, eftersom flera stenar hade hamnat emot varandra, som man kunde gå in i.

Idag skulle hon till de riktigt stora stenarna. De skulle straxt dyka upp. Plötsligt, som stora mörka varelser, men hon var aldrig rädd för dem. Kanske hade hon känt sig lite liten de första gångerna hon stött på dem, men inte nu, hon kände platserna i skogen så väl. Där framme var de nu, hon klättrade från sten till sten och hoppade mellan dem för att till sist kliva över en spricka mellan en lägre och den högsta stenen.

Den högsta stenen var inte direkt slät, men i alla fall platt upptill och där hade hon bra utsikt över grottorna och de andra stenarna. När hon klivit över sprickan kände hon sig som att hon intog sin tron. Ingen kunde nå henne och knappt se henne, och kom det någon annan var hon trygg med att hon skulle se dem, innan de upptäckte henne. Hon slog sig ned och tog fram smörgåspaketet ur fickan. Det här var nästan den bästa stunden på dagen. Att sitta där och äta smörgåsarna, som smakade gudomligt gott, medan hon funderade över vilka klätteräventyr hon skulle ge sig ut på bland stenarna den här dagen.

#20 Långt borta från nära #Blogg100

#Blogg100 #20 #BlogSwe
Långt borta från nära. Medveten närvaro, Mindfulness, njutning och Luther

wpid-2015-03-21-00.34.22.jpg.jpeg

Medveten närvaro säger vi. Mindfulness var tekniken som kom till oss väster ifrån som den nya läran. Den kommer öster ifrån, har sitt ursprung i Buddhismen.
I dag används den inte bara för att Du själv ska må bra, hantera stress och utveckla dina förmågor. Det används som behandling för själsligt välmående och psykiatrisk problematik.
Vi utbildar oss, övar, utövar, talar om och berömmer tekniken, som handlar mycket om att fokusera, att samla sig. Precis som vid meditation eller kontemplation som talas mycket mindre om, men begreppen har funnits längre och har haft sina perioder av spridning. Sin tider av storhet.
Kanske vi har ett särskilt behov av den här sortens övningar i vårt land. Ett sätt att fånga dagen, Carpe Diem, som också varit i ropet och betraktats som ett högt stående kunnande och förhållningssätt till livet.
Det är lätt att förstå att vi historiskt haft det kärvt när man får syn på att allt vi gör för njutning handlar om att det är skönt efteråt. Det finns något självspäkande i det. Antingen det kommer sig av att vi har sett och därmed våvt in i kulturen, ett samband mellan njutning och synd. Och att om man först gör något mindre njutbart blir njutningen efteråt mindre syndig.
Lutherskt antar jag, men lika fullt intressant att reflektera över.
Ett sådant beteende, isolerat inom landets gränser, kolliderar ju faktiskt med att vara medvetet närvarande i stunderna. Jag föreställer mig att stunderna av det där icke njutningsfulla (eller det räcker kanske med mindre njutningsfulla aktiviteter) faktiskt orsakar en flykt från ögonblicket, en önskan om att inte vara fokuserad på det man gör utan sikta framåt. Fokusera på vad vi får sen, när det tråkiga är över.
Ifall detta handlar om vår Lutherska hållning eller klimatet spelar mindre roll. Oavsett vilka bevekelsegrunder vi har kan det förklara behovet av att hylla en (gärna strikt vetenskaplig) teori som tillåter oss att vara mindre långt borta från att närvara i stunder av njutning.
utövandes Mindfulness kanske vi slipper att plåga oss innan vi får tillåelseatt njuta 🙂

# 18 När det skimrar #Blogg100

#Blogg100 #18
Solen gav färg och värme till det som var blekt av skugga. Om det kan jag berätta idag.

Hur solen gav färg och värme till det som är blekt av skugga kan jag berätta idag.

Efter en dag av rådbråkande för problemlösning i lönearbete kan uttrycket kännas och vara en smula kantigt. Om jag försöker riktigt mycket kan jag kanske vaska fram guldkornen. Hitta det som skimrar och lockar, men det går bara om man ser på det från det håll där skönheten visar sig.
image

Solen smög sig fram över kanten på vår jord som inte är platt som en pannkaka även om en kant, en linje eller en gräns kan ge intryck av att det är så. Där kom ett ljus som spred sig och ökade i styrka. Den nästintill ofärgade naturen och stadens byggnader fylldes sakta med värme som först var knappt förnimbar men den väckte färgerna till liv. Efter färgerna på marken kom himlen att sköljas fri från dis och nyvakenhet så att den till sist strålade blå till solens ära. Den kylslagna morgonens grå ljus övergick till kittlande gulskimrande stråk och skyar som letade sig in i byggnaderna och fram över gatorna och platsernas fria ytor. Än håller skuggorna kvar sina positioner, men de får maka på sig lite varje dag.
Från mitt fönster kunde jag se människor. Några på väg till eller ifrån eller på språng emellan. Jag tyckte deras steg hade lite glädjesvikt. Ju senare på dagen ju längre dröjde människorna sig kvar vid grönskan och bänkarna och framåt lunchtid slog de sig ner på kullerstenarna med ryggen mot husväggen och ansiktet mot solen. De spisade, njöt och nojsade, antagligen mer med vädret än med varandra.  När det var min tur promenerade jag ut och styrde stegen över kullerstenarna mot solen och lutade mig mot husväggen. Vårlyckan dök fram som sällskap på min plats i solvärmen.
Sen dröjde det till kvällen innan jag gav mig ut igen, då hade solen dragit sig mot den andra kanten och ett brunare grått blev kvar bland husen. Jag cyklade hem i en kvardröjande soluppvärmd stad med känslan av försiktigt spirande vår i antågande.

# 9 Vardagsmål #blogg100

#Blogg100 #9 Hemkommen från en resa med ledig tid och plats för det mesta av det man vill ha. Värme, njutning, stimulans, hälsa och skönhet.
En personlig betraktelse och reflektion över sakernas tillstånd.

Plocka hit och plocka dit. Plocka undan och ställa i ordning. Vardag igen. Att gå upp i morgon för att gå till jobbet känns overkligt. Bara det att knappt hinna ta del av dagsljuset.

Jag promenerade i vår vackra stad idag., Stockholm var skrudad i barmark och solsken. Visst var det fint, men lite frånvänt och grått kändes det allt. Nä här gäller det att plocka bort.

Problem är det som är mellan dig och där du vill vara.

Stockholm är fantastiskt och kan och ska inte bort, jag tror inte det var staden i sig som förmedlade känslan. Kylan.

Det är när man bytt perspektiv som invanda saker uppenbarar sig i nytt ljus. Det finns hakar. Utrymme är en, varav själva tiden är en del. Sen finns det även andra utrymmesaspekter som är möjliga att påverka i större utsträckning.

Ibland är det svårt att se dem och fånga vad det rör sig om och som utgör hindren. Det gäller att passa på när de ger sig tillkänna och visar sin rätta sida. Även om det är en oönskad sida. Fel sida. Så jag ska smida när järnet är varmt. Då kan kylan ge med sig och få lov att ge plats för värmen.

Sagt och gjort. Känner mig mer redo för att gå upp i morgon utan turkosskimrande hav, mjuk vit sand, ljummen luft ett Karibiskt gym, tid att disponera fritt och enkla vänliga gester från dem man möter.

God natt

  

Over and out #blogg100

There is a lot left

 

That’s all for today