5 Skönjande #Blogg100 32

Det är en särskild känsla av närvaro att vara uppe innan världen vaknar. Dimmigt, trevande, försiktigt framskridande. Han själv är inte nyvaken, det är han sällan, men naturen liksom mornar sig. Jord, luft, eld och vatten bryter in i stillheten och och rör sig omärkligt mot sina utmätta platser och former.

Promenaden för dagen klarar han av utan att behöva tänka så mycket på vad eller hur han gör det. Det är några mycket enkla sökningar och han finner med lätthet vad han vill och behöver. Märkligt nog är det som att han är ännu mindre synlig än han brukar vara. Han hade samma upplevelse av promenaden och sökandet igår. Han undrar om det kan ha med drömmen att göra. Han vet att han vill bli klar för att få återgå till trädgården idag. Det kan mycket väl påverka hur tydligt hans väsen förhåller sig till samtiden, men det var inget han visste igår. Något har trätt in i hans sfär, och det påverkar gränssnittet.

Hon är troligen inte där hon brukar vara, idag. Det bekommer honom inte ens hur det förhåller sig. För syns skull vandrar han några lovar för att markera sin plats, för de som eventuellt kontrollerar. Tiden ägnar han åt att stänga av frågorna som saknar svar. Allt han vill är att hitta tillbaka och för det behöver han platsen.

Koltrasten. Vad är det den säger, vill den mest av allt låta vackert och få uppmärksamhet. Han har tyckt sig ana det ibland när han tittar på den. Där sitter den korpsvarta hanen högt på en gren och sjunger stolt som som en tupp, fast så enastående vackert att känslorna porlar. Den här platsen är perfekt. Han vet inte hur han kom hit och är osäker på var han är. Men han är säker på att det är rätt plats. Ovanligt säker. Han ser trädgården och samlar sig för att kliva in obemärkt, och koltrasten talar till honom.

 

Stenarna och skogen #Blogg100 26

Hon gillade att klättra bland stenarna. Skogen var gles med många stigar som korsade varandra. Höga träd växte här, de hade en aktningsvärd ålder och stora kronor som bildade ett tak över stora delar av skogen. Det fanns några platser som var mer öppna. Där var sten på marken, marken bestod av sammanhängande sten, som berg, och därför växte inga stora träd just där.

Om man tog av från vägen kunde man promenera vidare på en smal stig upp på bergskammen, stigen gick först uppåt med täta buskar på vardera sida, sedan kom en sträcka med knotiga rötter som gav en föraning om att skogen närmade sig. När stigen började slutta nedåt hade naturen nötts så mycket av att människor gick där att backen ned hade formats i avsatser, som en trappa. I den backen hade man berg på sin vänstra sida och trädkronor över huvudet. Stigen fortsatte utmed berget, men tog man av, eller tittade åt höger var där en sådan där öppen plats.

Om man fortsatte stigen framåt, passerade man berget och var inne i skogen. Träden hade höga bruna stammar och mellan dem växte lägre träd med grå stammar, de hade löv när det var årstid för det.  Ganska snart var det möjligt att välja flera vägar att gå. Hon valde en stig som böjde lite åt vänster, så lite att det knappt var märkbart. Det var viktigt att ta rätt stig, så att man inte hamnade fel, för mycket åt vänster och man var på väg ut ur skogen igen.

Stigen var inte helt rak eftersom den väjde för rötter, buskar och stenar. Det blev fler och fler stenar och mer och mer barr på marken. Det var mjukt att gå på. Stenarna blev också större efter hand hon närmade sig sitt mål. Sista biten fick hon gå mellan stenar som var högre än hon själv var. Ibland stannade hon här, det fanns mängder av gömställen. Det var som kojor eller grottor, eftersom flera stenar hade hamnat emot varandra, som man kunde gå in i.

Idag skulle hon till de riktigt stora stenarna. De skulle straxt dyka upp. Plötsligt, som stora mörka varelser, men hon var aldrig rädd för dem. Kanske hade hon känt sig lite liten de första gångerna hon stött på dem, men inte nu, hon kände platserna i skogen så väl. Där framme var de nu, hon klättrade från sten till sten och hoppade mellan dem för att till sist kliva över en spricka mellan en lägre och den högsta stenen.

Den högsta stenen var inte direkt slät, men i alla fall platt upptill och där hade hon bra utsikt över grottorna och de andra stenarna. När hon klivit över sprickan kände hon sig som att hon intog sin tron. Ingen kunde nå henne och knappt se henne, och kom det någon annan var hon trygg med att hon skulle se dem, innan de upptäckte henne. Hon slog sig ned och tog fram smörgåspaketet ur fickan. Det här var nästan den bästa stunden på dagen. Att sitta där och äta smörgåsarna, som smakade gudomligt gott, medan hon funderade över vilka klätteräventyr hon skulle ge sig ut på bland stenarna den här dagen.

Längtan i gråväder #Blogg100 10

Det gråa hänger över oss och släpar ner i marken. Det täcker gator och trottoarer och samlar brunsörjigt slask på sina ställen. För oss som är på väg i staden dyker vattensamlingar och sörja upp som hinder att parera och hoppa över, långt eller kort. Det händer att vi behöver byta riktning så många gånger att vi går i sicksack. Jag får en impuls att förstärka rörelsen framåt och springa i vågor, det är alltför deppigt att ta det här vädret på allvar. När jag tänker på det är det ju faktiskt rent av fantastiskt att känna leklust i gråvädret.

Det är tilliten till våren som håller mig vid, eller oss. Det är svårt att föreställa sig att någon tycker om klimatet för dagen, men man vet ju aldrig. Vi närmar oss våren som kommer med ljus och kvirr, ute som inne. Ljusare dagar kommer av sig själv, och med lite sol och lite värme stiger saven som gör att både vi och staden får ny energi. Det blir skönt när robotfunktionerna som drar mig genom delar av vintern kan magasineras. De behövs och det är bra att kunna koppla in dem de dagar och ibland veckor som inte är snö och sol eller mörker och mys.

Tänker på att vi är ett uthålligt folk i Norden. Vintermånaderna är en utmaning. Att vi tittar ner i marken dagar som idag är inte en egenskap, eller konstigt beteende, det är en inlärd och väl utarbetad strategi och levnadsteknik. När solen visar sig lyfter vi upp våra huvuden och kan se varandra och mötas i glädjen över vår vår. Känslan att få lasta av oss lite kläder och skor, sänka axlarna är lättnad och lätthet. Egentligen är det inte så mycket begärt, om man jämför. Åhh …!  Vad det ska bli skönt.

 

# 4 Former #blogg100

#Blogg100 # 4

Järfälla naturreservat #blogg100

Ett väldigt vackert område med historiska platser som Rocksta, Säby gård och Översjön bland annat. Flera fina promenader och stall och ridvägar.
Säby Café är pricken över i för den som vill fika eller äta något lättare 😊

 

Sippor och lökar #Blogg100

Dagens kunskap:

– Är det en Vintergäck?

vintergack

– Osäkert, kanske en vårlök?

Vårlök

– Ingendera faktiskt.

Kabbeleka

– Det var en Kabbeleka!

– De är alla lite lika varandra och gulsippan …

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

… var inte heller så långt ifrån.

Fascinerande vad man kan lära sig av att gå ut på en promenad i april och sedan gå hem och kolla fakta med hjälp av Google.

Tack för idag!