Övergång #Blogg100 47

Fascinerande hur snabbt omställningen från ett land, en kultur och ett klimat till ett annat land, en annan kultur och ett annat klimat går. Människans styrka, anpassningsbarheten.

Baksidan är den automatiserade funktionen (eller primitiva drivkraften) att anpassa sig för att accepteras och tas upp i gemenskapen. Få vara med i kollektivet.

Nog talat om det. Ämnet lockar inte en dag som denna. Lugnt och skönt och allt i ordning. Väskan uppackad och det mesta tvättat. Besök i källarförrådet där påsklådan sovit ett år. Redo för svensk påsk med ögonstenarna mina.

Vädret ger jag inte mycket för. Försöker att inte låtsas om det. Måste ändå ta mig ut i eländet, och ge mig iväg för att handla. Här ska fyllas påskägg till telningarna. Några kycklingar, ett par tuppar, vackra ägg och en liten knorvlig kanin får pryda ett bord. Där får också några godsaker från det andra landet, den andra kulturen och det andra klimatet sin plats för att vara med på kalaset.

En mjuk övergång, och jag vill gärna dela med mig av upplevelserna och känslan jag har med mig hem. Känslan räcker längre då och blir mer av att få delas med andra. Det är också ett sätt att få suga på den karamellen en stund till; lite mer av högljutt liv, myller, processioner, uteliv och solig värme till oss alla.

Påsktraditionen här hemma är ung, förut var vi hos mor och far och sedan hos bara mamma, men inte längre. Min generation är den äldsta nu. Vi blir många ändå, med min familj och deras familjer som växer.

Påsken står för glädjen över våren, oavsett väder. Vi tar med det det, det vill vi ha kvar, och skapar nytt som blir vårt eget. Så som vi behagar. Färg, ljus, lek och spirande förväntan – tillsammans. Det blir fint.

 

Vantar av annat slag #Blogg100 24

Idag har jag haft vantar av annat slag. Tunna mjuka skinnhandskar. De var väldigt bekväma. Tunna är de, men de värmde gott i vårkylan. De här handskarna är en ny bekantskap som samtidigt är fyllda av minnen. Säkerligen främst helt och hållet andras minnen, minnen som jag inte behöver och inte känner till. Däremot tror jag att jag finns med i ett eller annat av de minnena, men de är inte mina.

Ur handskarnas perspektiv är jag en bärare, mina händer bärs inte av dem. Jag får bära dem vidare i tillvaron, så länge jag ser till dem, och håller reda på dem. Det kändes bra, som känslan av att börja på något nytt. Det gillar jag. Nya perspektiv, att utveckla, förändra och fortsätta vidare. Det känns konstruktivt, friskt och starkt.

Minnena är ömsint bevarade och tryggt förvarade i handskarnas bank, utan att lägga tyngd i mina händer. Allt det som varit tillhör historien och den har tagit oss hit. Handskarna har gått sin väg och jag har gått min. Även om våra vägar korsats kände vi aldrig varandra. Inga förpliktelser finns. Vi har fria händer att skapa en ny era, mammas bruna, släta skinnhandskar  och jag.