I huvudet klockan 23 #Blogg100 89

Tolv inlägg kvar till 100 – och elva dagar.

För tidigt att sammanfatta, men svårt att låta bli. Får lov att hålla inne med det ändå.

Ett uppdrag lider mot sitt slut. På onsdag är det finito. Mina delar, filmer och texter framförallt, som jag varit produktionsledare för ska avrapporteras. Det får också anstå.

Hela långhelgen har det varit sommar. Till i morgon kommer temperaturen att sjunka tio grader. På tisdag sjunker det ytterligare några grader och det kommer att regna. Trist för niorna som har sin bal just den dagen. Höga klackar och långa klänningar gör sig inte ihop med regn. Sommaren kommer tillbaka, vi har i alla fall sommaren framför oss.

Hos mig doftar det gott och grönt, fåglarna kvittrar, sjunger och talar vackert. Det känns  och hörs ända in genom den vidöppna balkongdörren. Stadens sus är också hörbart för den som vill lyssna. Marsvinen har fått smaka på sommaren i form gräs, maskrosblad och färska pinnar att gnaga i sig. De tittar lystet på mig och talar pipigt, som för att säga att de vill ha lite till.

Jag har skrivit om än det ena och än det andra och skrivit än här och än där. Det är underbart och precis det som jag vill göra. Det går lätt och då är det rätt. – En av de klokskaper jag fått mig till livs på en kurs vid Folkuniversitetet. Lätt och lust hänger ihop när det gäller detta. Kanske låter det banalt i ditt öra eller ser så ut för ditt öga, men då är det troligen så att du inte behöver den klokskapen. I alla fall inte just nu. Jag behövde den och det har visat sig sant för mig.

Att det går lätt betyder inte att det är utan ansträngning. Vissa texter är svårare att få ur sig och att få till än andra. Oavsett arbetslust, arbetsro, anhörigheter (ett uttryck lånat från Bodil Malmstens bok om att skriva: Så gör jag), fysisk och psykisk form och andra i stort sett vardagliga påverkansfaktorer. Sådana texter behöver tid att gro, växa och mogna. Det ska de få göra. Det är dock inte alltid möjligt att låta dem göra det ostört. Man får göra sig påmind för dem och påminna sig om att de ska vara med i tanken. En stor del av skrivandet sker i tanken innan det faktiska skrivandet.

I denna korta tankerapport blev det obalanserat mycket skrivet om detta, för just ett sådant textarbete har mitt huvud varit upptaget av de senaste dagarna. Det går framåt, men det har varit ansträngande att knöka in de produktiva tankarna. Inte bland vardagligheterna så mycket som bland alla tankar som beter sig som att de har förkörsrätt. Sådana påträngande tankar är därmed inte mindre viktiga.  Men deras buffliga karaktär gör att i slutänden vinner både de och jag på att även de får ligga till sig och mogna. Innan de ges plats i främsta rummet.

 

 

 

 

 

Annonser

Små ljud #Blogg100 53

Det knapras och knasslas och skrapas i buren, Luke ställer sig med tassarna på ett litet träskrank i buren. Han tittar ut över kanten. Ser han oss börjar han tala. Han piper förstås, men höjer och sänker tonen och varierar pipens intensitet och takt. Det måste vara en språkmelodi. Säkert handlar det om mat. – Skulle vi kunna få något gott, lite frukt eller en grönsak?, säger han kanske. Oskar stämmer också in, men han börjar sällan samtalet. Jag tror att de säger – Hej här är vi, vad gör du, ser du mig, kom förbi, titta in … vad som helst, bara du kommer ihåg att vi är här. Jag svarar – Hej på er, hur mår ni, saknar ni något, vad gör ni, har ni tråkigt …? Deras små ögon plirar och söker kontakt, de tystnar och lyssnar. De väntar på svar. När jag svarat, stämmer de upp med sitt tal. Ett salladsblad kan de tycka om att äta direkt ur handen. Det är saftigt och grönt och det låter så förtjusande gott, när de tar emot det jag bjuder dem med små och mycket hastiga tuggor. Det är ok, vi är ok med varandra, men hellre vill de äta själva förstås. De har integritet våra marsvin. De kan lätt hoppa upp, på hyllan eller taket, där jag brukar lägga godbitarna till de små. Där sitter de sedan och plirar och tuggar förnöjt.

Musikerna några trappor ned övar, ett fåtal toner hörs här uppe. De är tillräckligt många för att koppla ihop till ett stycke. Eller en strof, de spelar det gång på gång. Det är så man gör när man övar.

Tågets ljusa, tunga svischande drar förbi. Vissa tåg har komp av tågdunk: Ta-dan, ta-dan, ta-dan, ta-dan … . De kommer i ojämna flöden, ofta flera stycken olika, ganska nära efter varandra, fast i båda riktningarna.

Det är sent, det är natt. Det är tyst runt ljuden som hörs.