En resa ut i världen #Blogg100 14

Plötsligt syns händelser i världen som i en historisk film om hur livet kunde te sig för kungar eller andra regenter. Mitt i aktörernas privatliv behöver någon ge sig iväg och möta en utmanare eller motståndare för att säkra någonting. Det kunde röra ett strategiskt giftermål med en avlägsen släkting, likaväl som att avstyra en relation av kärlek eller av någon annan anledning bevaka sina intressen. Ibland var syftet att förhindra krig och dessvärre kunde syftet också vara att starta krig. Jag har aldrig sett på Tysklands Angela Merkel så som på regenterna i de gamla filmerna, men nu verkar hon ha fått, eller åtagit sig uppdraget.

Hon ska iväg på en resa över haven för att träffa en ledare som i bästa fall inte mer än ställer till med röra i relationerna mellan länder i världen. Hon ska helst få honom med sig, men det räcker bra om hon kan få honom på andra tankar än på tvärsen. Precis som i filmerna är utgången osäker. Betraktaren känner viss oro eller spänning över hur det ska gå. Inte alltid har man som åskådare helt klart för sig varken den enas eller den andres bevekelsegrunder, eller vad den ena eller den andre kan komma att ta sig till. På film är det detta som är spännande, även om manuset är förutbestämt kan filmen sluta hur som helst.

Det pågår ett parallellt drama, där utsända från ett tredje land far omkring och kampanjar, uppbackade av sin ledares högljudda krav, klagan och anklagande. Även det passar bra in i filmen, och nu liksom då tycker betraktaren att det vore bra om det gick att få tyst på honom som gapar. Dels för att hans budskap klingar illa både i sitt land och utanför och dels för att världen har viktigare saker att samtala om, för att bibehålla den demokratiska ordningen.

Det återstår att se hur det går, jag är glad att världen har en ledare som Angela Merkel att skicka ut på uppdrag. Både i filmen och i verkligheten  befinner sig betraktaren på för långt avstånd för att uppfatta och erfara eventuella nackdelar den utsände har. Det är skillnad på vad som är bäst i det lilla och i det stora. Lokala ”affärer” och beslut som urholkar demokratin kan irritera vansinnigt. Vi har sådana, i filmen fanns oftast ingen demokratisk ordning så där skymtades desto fler. Däremot får den som är beredd att kämpa för demokratiska värden i världen definitivt mitt stöd, oavsett om det är på film eller inte.

Det är imponerande vad Angela Merkel gör, vad hon jobbar för att stå för i världen. Jag önskar henne lycka till på resan!

Kärlek och tillit kontra kontroll #Blogg100 2

Ibland ligger man före sin tid, ibland är man fel ute. Man kan förstås också ligga efter. Alla tillstånd brukar gå att reda ut eller rätta till. Då är man är rätt ute till slut. Och det blir en bra början.

Man är jag, denna dag. Med övertygelse om att igår var idag startade jag Blogg 100 en dag för tidigt. Det är som det är, men i den virtuella världen kan tiden justeras. Ordningen återställd. Detta är inlägg nummer 2 🙂

Hur mycket fel får man göra och vara. Kan man pröva tankar och ifrågasätta andras tankar och göra fel och ändå komma framåt? Jag tror det är en förutsättning. För att växa och få andra och annat att växa.

Oroande många ledare i världen verkar tycka annorlunda.

De visar upp beteenden och maktutövning som för några år sedan benämndes som extremer, exceptionella undantag. Så varför väljs så många ledare, som styr i helt annan riktning; med kontroll, förminskande av andra och våld som lösning – och för att få behålla makten

Ledarskap och kommunikation har mycket mer med människosyn och värderingar att göra än med vilka av alla formulerade ledarstilar som förordas. Gamla som nya. Inte minst handlar det om hur ledaren värderar och bemöter andra personer, speciellt de med mindre makt.

Jag ogillar att skillnaderna mellan vad vi säger och vad vi gör ökar. Det bildas klyftor, tanke (uttalad åsikt) och handling går inte ihop. På arbetsplatser och i stater upplever jag att ”oantastlig argumentation” består av makt- och språkmissbruk i stället för viljan att skapa dialog och vinna förtroende och aktning för ledarskapet. Tydlighet, javisst! – men inte kontroll och totalitäritet.

Men- Snälla chefer lyckas bäst och är lönsamma, var ett budskap som delats flitigt de senaste åren.

Omtänksamma chefer lyckas bättre och är dessutom mer lönsamma än andra. Det visar forskning från Stanford University.

Hårda chefer tror ofta att produktiviteten hos de anställda ökar om man drar åt tumskruvarna. Det enda som ökar är stressen och forskning visar att höga stressnivåer leder till kostnader för både arbetsgivare och anställda, skriver Emma Seppälä, doktor i psykologi vid Stanford University, i Harvard Business Review.

En ledare som förordar kärlek och tillit i chefsrollen utsågs till årets vd 2016. Lyssna på vad han säger, läs intervjun och gläds. Njut!

Lusten är det som får allt att hända. Det menar Erik Ringertz som kammar hem titeln Årets vd 2016. Själv vägrar han att tävla, och hävdar att tillit och kärlek är bästa knepet att driva företag.

Kärlek och tillhörighet är svårare som drivkrafter än ångest, men när man väl uppnått ett klimat byggt på det så är det betydligt mer hållbart, funderar han.

Organisationer som bygger på kontroll misslyckas, tycker Erik Ringertz. Att fråga chefen om lov för att inte ha fel, att sätta upp resultatmål som följs upp – tokfel, enligt Erik Ringertz. Han tycker att chefer ska lita på att anställda ger 100 procent av ren lust. Hans råd lyder därför ”börja lita, väck lusten”.

– Men det innebär inte att man inte ska säga ifrån om någon gör fel. Det är så en ärlig kompis gör, säger Erik Ringertz.”

Lucia

Vem får vara Lucia?
Flera hashtags finns att dela som stöd för en liten pojke med krona i Åhléns reklambud. #jagärlucia till exempel. Som #jesuischarlie.

Vansinne att näthatdrevet fick till följd att bilden togs bort – för att inte bidra till att den spreds med hat-, mobbing- och rasistiska ord inunder. Men förståeligt.

Förskonad. Det vill säga jag engagerar mig inte på platser där näthatet har fäste. Kanske jag borde, för att bli engagerad. Bli förbannad. Bättre att ignorera och sprida gott, tänker jag, men känner att argumentationen har brister.

En tanke som slår mig är att Lucia alltid har riskerat att bidra till osund konkurrens, utanförskap och maktutövning. Åtminstone har man upplevt det om man är en kvinna som varit flicka under grundskoleåren i Sverige. Popularitet, utseende, hårlängd och andra parametrar avgjorde vem som fick bära kronan. Faktiskt inte hårfärg – Lucia var ju mörk, sade man. Hur kunde man låta eleverna rösta på kandidater. Den ljuva demokratins baksida. Som presidentval och folkomröstningar nu, slår det mig.

På den tiden trodde jag att alla vuxna var kloka och ansvarsfulla. Att de såg, visste och förstod sakernas tillstånd. Det har jag börjat tvivla på. Fula spel och maktstrider är alltför vanliga. Ryssland har en romans med USA. Hu!

Ledare i världen visar disrespekt och sådant som gränsar till galenskap; Nyss även inför USA:s presidentval. Det förvånar mig en smula, och det är väl bra, men det gör mig förbannad. Förbannad på människans dumhet.

Kritisera sånt som händer i Syrien, Turkiet, Krim, Polen, Egypten, Kina, Ryssland, Filippinerna, USA … (You name it!) och den antidemokratiska andan de inblandade ledarna står för, inte vem som bär Luciakrona.

#16 Slog sig ned på en gren #Blogg100

#Blogg100 #16
Idag har det slagit sig ned på en gren. Mellanlandat. Och den ser …

Idag har har det slagit sig ned på en gren. En mellanlandning. Det där otåliga. Funderingar över varför vi inte gör och är bättre än vi är. Tillsammans. Styrning för att nå lägsta ribban. Istället för att ta tillvara olikheter, kreativitet och ingjuta mod att tänja på gränserna för individernas prestationer. Så idag bistår jag med några länkar för att lätta upp och späda ut mina egna ord.

Vart är vi på väg? Jag skrev härom dagen att ”work is business these days”. Då syftade jag på att det inte längre är tillräckligt att vara lojal, kunnig, engagerad, professionell, arbetsvillig, ansvarstagande som medarbetare. Du måste också sälja in dig och aktivt delta i konkurrensen med kollegor. Kräva ditt utrymme och bekräftelse. Här är en akademisk kritiskt ifrågasättande artikel om arbete, arbetsmiljö ledarskap, medarbetarskap, arbetsvillkor och inte minst om makt. Den heliga förnedringen SvD Den är läsvärd. Författaren har också skrivit en avhandling om så kallat tomt arbete, arbetstid som går åt till annat än att jobba.

Måhända lösningen på ett känt problem, eller i alla fall delar av området kommunikation mellan vården och patienter. Ett steg i rätt riktning: Ny lösning för patientinformation.

Det är väl känt, men likafullt förvirrande för att inte säga frustrerande eller kanske drämma till med idiotiskt. Jag anar att det inte är så mycket bevänt med att ställa en fråga som jag vill ha svar på om varför. Den här fasonen som Facebook har att se olika ut i olika apparater. Utifrån teknik och program etc. är det troligen mer eller mindre oundvikligt. Men presentationen, upplägget och valet av inlägg behöver inte skilja sig år som det gör. Resultatet blir i alla fall att det är någon annan som har koll. Facebook är ju inte en enskild person, som har koll, men det gör det nästan ännu värre och syftet hamnar i samma bransch som den förra artikeln i detta inlägg. Det är systematiskt uträknat för att så långt som möjligt få dig att dansa efter någon annans pipa. Kontroll genom att skapa osäkerhet och förvirring. Ah, kanske att ta i men du har i alla fall inte kontrollen i din egen hand. Och det är bara att gilla läget och anpassa sitt deltagande. Jag gillar läget, men ibland slår det sig ned på en gren. Mellanlandar 🙂

Vilken härlig mötesform!
För de som har modet finns mycket att hämta i Open Space metoden, om man vill släppa loss krafter och tillåta delaktighet. ”Metoden används i många olika sammanhang och lämpar sig i förändrings- och utvecklingsarbete liksom för erfarenhetsutbyte och i utbildningssammanhang. En förutsättning är att ledningen vill släppa loss krafterna och tillåta verklig delaktighet. En ledning som vill ha full kontroll över slutresultatet skall använda någon annan metod.”
Det främsta kapitalet är medarbetarnas kompetens brukar det ju heta, då måste ju den här mötesmetodiken passa utmärkt för att få ut så mycket och bra resultat som möjligt.

Så, det var det. Dags att flyga vidare. Vad kan lindra och skingra känslan av otålighet, Kanske en kurs i akvarellmålning? Det tänkte jag pröva i alla fall.

Akvarellåda

Val av EU val #blogg100

Jag ska rösta i EU-valet. Sist det genomfördes röstade jag inte. Skälet därtill var ungefär detsamma som nu gör det svårt att välja. Men denna gång har jag bestämt mig. Upprepat det för mig själv och talat med andra om det, för att inte kunna missa chansen. Det är klart att man ska använda sin demokratiska möjlighet och rättighet att rösta. Hur ska något annars kunna påverkas eller styras i en riktning som jag gillar. Ok, jag vet att det snarare handlar om någon riktning jag tycker är OK. För det är det som är dilemmat.

Jag ska rösta, jag ska rösta, jag ska rösta! i EU.valet. Men vad sjutton ska jag rösta på?

Miljön. Tror det är det område jag är mest angelägen om att påverka. Förändra. Styra till något bättre än den politik som praktiseras nu. Till viss del rör det förstås hur regler praktiseras. Men politiken är grunden. Där finns de som styr. Har makt. Makten!

Politisk spel innebär dessvärre ett köpslående och en vilja att nå den stora publiken. Att vara populär. Å ena sidan är det en begriplig förutsättning å andra sidan låter det helt vansinningt. Craazzyy! som Kung Luis apor i Djungelboken skränar.

Har luskat i partiernas viljeyttringar och det drar ihop sig. Jag är ju illa tvungen att välja eftersom jag vill göra ett val. Lägga min röst någonstans. Det ser jag också som ett ansvar. Av det följer ansvar att det leder till något bra. Alltså något jag kan stå för, till och med kan försvara.

Det finns andra frågor som de partier som känns möjliga, rimliga, riktiga i övrigt förhåller sig till på ett sätt som känns mig avlägset. Bara att gilla läget och konstatera att jag har i alla fall gjort ett val, att rösta. Men det räcker inte hela vägen.

Det får däremot räcka för idag.

 

Makt Människor Ledarskap (4)

Inspirerad av Bodil Malmstens uppmaning i SvT:s Babel att vi ska vara lite argare följer här en till viss del ilsken eller i alla fall till delar missnöjd betraktelse.

Kom att tänka på den här gamla låten…:
Vi
har därför gjort en liten, liten lista – på sånt vi ej vill mista –
saker som ska bort – och sånt som ska va´ kvar.
Mikael Ramel 1971

Snobbism
Det handlar inte bara om kläder, klass och kosing. Ett känt maktmedel är att negligera. Att negligera någon genom att behandla denne som luft är en potent metod för mobbing. Att det visar på svaghet från den eller de som använder sig av den typen av passiv utfrysning säger mer om de personer som begagnar sig av metoden än om de utsatta, är också relativt vedertaget. En sån litenhet.
Ändå präglas grupper många gånger av de som förhäver sig själva genom att förminska andra. De som förminskas genom negligering är framförallt personer som kanske tycker, är, eller gör annorlunda. Inte fel, de är ofta kunniga. De utsatta står helt enkelt i vägen för någons privata agendor, mål, behov, lustar och framgångar. Inte för att de är illojala utan för att de upplevs som ett hot av de som är så små, ynkliga, osäkra och svaga att de inte klarar av att argumentera eller genom kunskap vinna förtroende. Om det vore tydligt skulle omgivningen kanske reagera och protestera mot det härskande beteendet. Men det är ofta svårt att sätta fingret på, nästan omärkliga detaljer, som skulle framstå som löjliga att påtala. Denna person står över andra och behöver inte ha särskilt mycket att komma med. Det handlar mer om att hålla en stil, en framtoning som egentligen saknar för situationen relevant innehåll, men vinner betydelsefull mark. Och inte sällan låter vi oss ledas av dessa. Varför?

Mer om att negligera och nätmobbning. Se: Vardagshjältar mot nätmobbningen
Att inte svara på tilltal eller replikera i en pågående konversation ser jag som detsamma som att med tystnad bruka våld på den som söker kontakt. Minst lika oförskämt och härskande som att inte svara någon som befinner sig i samma rum. I ett rum vore det ett mycket tydligt avvisande. Och ouppfostrat. Att de sociala medierna har öppnat för ökad förekomst av trakasserier och mobbning och utfrysning hänger väl delvis ihop med att de sociala medierna inte innebär något personligt, fysiskt möte. I alla fall inte initialt. För det är det som är så paradoxalt, att de sociala medierna är fulla av personliga möten i flöden, trådar och kommentarer. Där uppstår kontakt (i varierande grad förstås). Kontakter som ofta följs av möten IRL. Det finns en imponerande och fungerande aktivitet bland nätverkande företagare i olika fora (via Facebook, Google+ och Twitter bl.a.). I de sammanhangen uppfattar jag en stor öppenhet och möjlighet att delta på sina egna villkor. Sen hindrar ju inte det oss människor att forma oss i grupper och andra strukturer som påverkar relationerna. Men varför skulle det beteendet försvinna för att sammanhanget har sitt ursprung i cybervärlden. Det känns nästan skönt. Vi är ju människor – och fungerar som människor gör mest!

Detta eftertraktade, ratade, förmånliga, kritiserade ledarskap.
Rädsla och rädda ledare, eller bara chefer, kan avgöra allt eller inget på en arbetsplats och i en organisation. Märklig funktion på det sättet.
Ett uttryck för rädslan ger en extrem demokrati och för arbetstagare och kunder en obekväm situation. Kunden, marknaden, väljarna bestämmer allt. Det säger sig självt att det blir en svag styrning knappt värd att kallas ledarskap. I grunden politiskt styrda organisationer drabbas ofta av detta då tillräckligt många vill ”ligga bra till” hos alltför många med skilda intressen.
Rädda ledare kan ju resultera i totalt motsatt resultat. De litar inte på någon och ser fiender överallt. Bara de själva är goda nog och kompetenta. En sån ledare kan ge en diktatur som också är väldigt obekväm för arbetstagare. Och frågan är om kunderna får det de lovats, när endast ett perspektiv råder och i princip en person ska utföra arbetet?

Det finns så mycket bra kunskaper om ledarskap – tänk så bra vi kunde ha det 🙂
Riv Pyramiderna
Chef med känsla och förnuft

Civilkurage.
Det går alltid att säga ifrån. Jo, men det är ibland lättare sagt än gjort. I vissa organisationer försvinner orden bara i ett tomrum, och vissa personligheter har en extrem förmåga att inte ta till sig, att lägga saker utanför sig själv och därmed inte se sin delaktighet i någonting. Skulden till det som inte är bra eller fungerar är någon annans. Helt enkelt.
För unga som gamla kan ett ställningstagande mot ett beteende man ogillar, för att det också drabbar någon annan, innebära en risk att förlora den position man själv innehar. Det kan vara ett hinder, men är det OK?
Hanne Kjöller skriver idag i #DN om att vi bör fundera över vilket samhälle vi vill ha. Ett för alla eller ett för vissa. Hennes sammanhang rör fosterdiagnostik men jag tycker det passar bra här också.