Jord och lust #Bogg100 28

Det var lite oväntat, åtminstone helt oplanerat, men plötsligt var den där. Lusten. Hon stoppade ner fingrarna i jorden. Grävde sig ned, lyfte upp och släppte tillbaka jorden. Bara kände på den. Hon fylldes av en känsla av lugn, när hon kände den mjuka ljumma massan i sina händer. Vatten, jord, krukor fat och växter ställde hon fram i en oordning, precis som det var brukligt.

De suktande jordklumparna som följer med köpeplantorna lossar hon från plastkrukorna, sedan bäddar hon ned dem i tegelkrukor som hon fyller med mörk mullig jord. Jorden i botten ska vara ordentligt genomvattnad då får rötterna en kick och en bra start. Mellan jordklumpen och krukans kant bolstrar hon med mättad jord, hon har sparat den till dem under vintern. Jorden har stått ute och fyllts på med solvärme som nu omfamnar rötterna.

Torra eller klämda blad pillar hon varsamt undan och även om hon inte talar högt eller direkt till växten föreställer hon sig vad de behöver genom att titta nyfiket på hur de ser ut och vad de förmedlar. De får ansning och vatten tillsammans med värmen, efteråt ser de ut som de sträcker på sig av friskhet och trivsel. Hon inser att det också kan vara nyhetens behag, både ur deras och hennes synvinkel. Det spelar ingen roll vilket som gäller, det är ändå njutbart. En efter en får sedan stoltsera intill varandra i sina nya outfits.

Lusten kan överraska i en tid av skirhet och växande. Man blir sprittglad!
De livskraftiga gröna växterna, de tegelröda krukorna och faten. Och sedan jorden, den svarta luckra jorden som är så mjuk att den nästan är len. Det är mycket enkelt och mycket vackert.

 

 

 

 

En strimma av Nice 160526

Det är kul bara att titta på människor.
Havet var lika vackert som jag ville. Det blåser. Skrivinspirationen infinner sig inte riktigt. Men om jag börjar kanske det kommer mera.
Hon uttryckte det så fint ”att vara i språket”, vilken lycka och njutning för oss som tycker om ord.

Ett litet gäng duvor tittar förbi. Kan hända de tror jag har något kvar efter kaffet och glassen. Jag vill inte bjuda dem mitt skräp. Dessutom är den lilla pappmuggen och glassbägaren ihopklämda tillsammans med spade och sked mellan två ribbor i bänken. Jag sitter på en bred bänk utan ryggstöd, det är inte bekvämt när man vill sitta länge. Det vill jag. Solen är varm, här blåser det inte lika mycket som vid havet; nere vid Promenade Anglais precis ovanför La plage, den vackra stenstranden nedanför promenaden.

Kortbyxor, minikjolar, linnen med vidd och slimmade tonårskreationer, utsvängda gabardin- och linnebyxor, fotbollsbyxor, sandaler, boots och galna högklackade skor. Mitt i den oberäkneliga fontänen leker två småflickor som studsar fram på sina starkt rosa gympaskor.

Franskan är vacker. Italienarna som satt här gick. Skönt att få höra franskan porlande fram och slippa hans masserade av henne. De trivdes nog i varandras närhet, men jag satt bredvid och undrade om jag störde eller var uppskattad publik. Många barnvagnar och många hundar. En del med kjol, hundar alltså. Borde fotograferat. För sent kom jag på det.
– Sorlet från de passerande promenerande och bilarna, spårvagnarna, fotstegen, klackarna och rösterna som bryter igenom. Sorlet påminner om havet med vågornas rullande form.

Förtjusta röster tjoar när fontänen kastar ur sig spridda vattenkaskader rätt uppåt, utan skönjbart mönster. Mest hör jag barnens röster.
Hunden med kjol passerade för tredje gången. Den här gången slängde jag upp mobilkameran och brände av tre-fyra bilder. Kameran fångade dem efter att de passerat min bänk och alltså bakifrån. Inte perfekt men det rosa tyllet syns. Tydligen promenerar man fram och tillbaka i denna trädgårdspark.

Tre segways glider förbi. På åkarnas jackor står: Brigades des parcs et jardins. Storvulet eller uttrycksfullt att ha en parkbrigad. Jag charmas av det.

Kyrkklockan slår fem slag. Klockan är 17. Den yngre kvinnan som åt en stor baguette och talade så vackert bredvid mig, efter att Italienarna gått, är inte kvar. Hon talade om osten och ätandet av baguetten. Jag saknar hennes ord, de var särskilt fina att höra i sorlet, och att lyssna till språket. Nu sprutar fontänen ihärdigt och lägger en stresston till ljudflödet. På bänken till höger talas något arabiskklingande språk som spär på den höjda tonen. När vattnet stannar av återkommer den lugnare tonen. Enstaka små fötter i skor plaskar distinkt i vattnet som dröjer sig kvar en kort stund på den platta stenlagda marken.

– En kamouflagemönsterklädd herre i kängor med någon typ av rapmusik strömmande ur sin ryggsäck i kamouflagetyg. Tror faktiskt att jag mötte honom tidigare när jag var på väg hit, nerifrån havet, på jakt efter glass och kaffe. Kaffet var en fullträff medan glassen dög och hamnar på en femma. Även han går alltså fram och tillbaka. Det kanske är så man ska göra här. Man vet ju aldrig vad som kan vara uppenbart för en lokalbefolkning och som en besökare inte vet eller begriper.

Gud vad det är skönt med solen som värmer min kind! Solen värmer allt och oss alla men särskilt skiner den och väcker ljuva kroppsminnen till liv genom huden på min kind.
Duvorna har kommit förbi några gånger till. De ägnar mig inte så stort intresse utan pickar och vickar omkring förstrött i närheten bara.

Ahh! Tre cyklande poliser, och jag missar de igen. Ser dem för sent och hinner inte få fart på kamerafunktionen förrän de är för långt bort för att göra sig på bild. De rör sig också i båda riktningarna. Det var andra gången jag såg de på väg ned mot havet, fastän förra gången var det i en del av parken där det finns en stor skulptur av en båge. Arc någonting … Platsen hade namn efter Albert den förste. Jag förstod inte plaketten vid skulpturen. Arcen var bara presenterad på franska.

Det glesnar, mest på bänkarna, kan hända även bland de promenerande. Solglasögon är vanliga, det är nog det mest gemensamma attributet. I övrigt representeras så många plagg, stilar och attityder att de inte är möjliga att återge, eller ens spegla. Nu har jag vridit mig åt sidan och vänt mig mot solen för att behålla känslan i huden. Glada barnskrik och vattnet sprutar. Ett par slöjbeklädda personer i medelhavsblå färger fotograferas framför vattenkaskaderna av en tredje, klädd och beslöjad i starkt turkos.

Om jag inte misstar mig ser jag ytterligare fler individer för andra och tredje gången. Kanske är det inte konstigare än att de vill vara här i parken precis som jag och det franska paret bredvid mig. Den unga flickan har kommit tillbaka, men hon talar inte så mycket och hon äter inte. Vi hat suttit länge och trivts på vår breda bänk, trots att den saknar ryggstöd. Vi har lett i samförstånd ett par gånger. Jag skriver i mobilen och mamman läser, eller kanske skriver hon också, något i sin mobil.
De andra, de som går av och an, kanske har svårt att sitta still.

En hel grupp med segways flyter förbi med en ”Follow me” i täten. De tar sig med en sväng till mitten av parkens bredd och ledaren gestikulerar och pekar mot omgivningen. Undrar vad han beskriver. De glider vidare efter ett kort vaggande stopp.
Klockan är över 18. Jag bestämmer mig för att lämna min plats. Det är dags att gå.

#Författarkursinice #promenadedupaillon

Vecka 1 #Temablogg52 Glöd och planering

Vecka 1 #Temablogg52

Glöd och/eller Planering

Det finns inte mycket som går upp mot att skriva så pennan glöder. Det härligaste är när det infinner sig ett koncentrerat lugn med den där speciella intensiteten som ger både en kraft med motstånd och en flytande lätthet. Det pulserar och flyter ord i ådrorna, så pass att det är tveksamt om det är möjligt att lämna plats för de egna andetagen.

Men är det möjligt att kombinera glödande skrivlust, som frammanats ur någon vrå eller som kanske har infunnit sig och störtat in som en autostrada med känsla och lust till att formulera det där ogreppbara, med planering? Målinriktat arbete som genomförs på ett strukturerat sätt med ett mätbart resultat. Det kan låta så torrt med struktur, hur mycket jag än uppskattar det som metod för att nå framgång. I synnerhet när det är menat att flera individer ska utföra sitt arbete i syfte att nå någon form av gemensamt mål.

Jag vet inte. Det uppstår en naturlig paus väl lämpad för att ta några andetag. Bäst att passa på innan nästa våg kommer rullande. Tanken är i alla fall att pröva att låta dessa begrepp löpa sida vid sida och räcka ut en hand till varandra när det behövs. Antingen behöver den ena hjälp eller ser ett tillfälle att hjälpa, och vice versa. De behöver utarbeta förmågan att fungera solidariskt, men också strategiskt. Både för att få behålla sina respektive individuella karaktärsdrag och för att nå längre än vad de skulle klara om de tvingades arbeta på egen hand.

Glöden glittrar och sprider sin värme som flytande lava. Det gnistrar om dess framfart. Planeringen spatserar högdraget framåt med taktfasta steg men behöver dock hejda sig med foten i luften för att stanna upp och påminna, och påminnas, om vart de jämna stegen ska bära. Glöden är benägen att anse sig ha ett visst företräde. Det må så vara. Den typen av egenskap kan bära långa vägar och nå höga mål, men det som glöder behöver bränsle och tillförs intet nytt kan lågan falna. Då tar det stopp och det är inte helt säkert att det räcker med att passa på att andas in syre under stiltjen för att få massan att återfå sin värme och börja glöda igen.

Vem har företräde då kan man fråga sig? Finns det ingen plan B så står vi oss slätt. Eller C eller D eller … för den delen.

Om planeringen i det läget plockar fram sin plan och i växelspelet täcker upp för glödens kraft och vilja att gå på, så överbryggar det energitappet som falnandet orsakar. När pennan planenligt fortsätter skrivandet skapas både bränsle och energi som bär framåt.

Tills det glöder igen. Och så där får de hålla på tänker jag. Frihet och disciplin, eller glöd och planering, hand i hand.

#23 Energikällor #Blogg100

#Bogg100 #23 #BloggSwe
Reflektion över energikällor, skapande, kreativitet och arbetsglädje.

wpid-20150322_155144.jpg

Efter några dagars ledighet vill jag tro att jag ska känna mig pigg och nyter. Det har inte varit så. Trots morotapelsiningefärsdrink och därtill påfyllning av skapande verksamhet med utlevelse av kreativitet. Och det hör inte till vanligheterna att jag unnar mig det så helhjärtat, utan det brukar få klämma in sig där inget annat hunnit före.

Men när det är måndag igen kommer vardagen. Då ställs andra krav än att skapa, bygga och kreera. Då gäller det att lyssna, ge service, administrera och förvalta, Därför är det en bristvara. Att få utlopp för kreativiteten. Då blir det lätt den typ av påfyllning som är eller förefaller mer lättillgänglig. Det här var inte min beställning i helgen, men den får illustrera ett exempel.

wpid-20150322_155239.jpg

Ponera att jag hade ett jobb där kreativiteten var central, skulle det förändra energinivåerna? funderar jag vidare.

Jag tror det.

Jag har känt mig trött idag. Tre dagars cykeltransporter i snöfall och kyla gör väl i och för sig sitt till. Slutledningen av mina reflektioner om källorna till energi blir ändå att om man inte får utlopp för lust och behov läggs inte de behovet och lusten på något användbart lager. Det går inte att fylla depåerna på det sättet. Att hindras skapa, dränerar energi och orsakar tröghet som inte är vilsam eller avkopplande. Det är helt enkelt stressande. Det suger.

En bra dag på jobbet. Exempel på energikällor!

kontor-pepp

puh

# 18 När det skimrar #Blogg100

#Blogg100 #18
Solen gav färg och värme till det som var blekt av skugga. Om det kan jag berätta idag.

Hur solen gav färg och värme till det som är blekt av skugga kan jag berätta idag.

Efter en dag av rådbråkande för problemlösning i lönearbete kan uttrycket kännas och vara en smula kantigt. Om jag försöker riktigt mycket kan jag kanske vaska fram guldkornen. Hitta det som skimrar och lockar, men det går bara om man ser på det från det håll där skönheten visar sig.
image

Solen smög sig fram över kanten på vår jord som inte är platt som en pannkaka även om en kant, en linje eller en gräns kan ge intryck av att det är så. Där kom ett ljus som spred sig och ökade i styrka. Den nästintill ofärgade naturen och stadens byggnader fylldes sakta med värme som först var knappt förnimbar men den väckte färgerna till liv. Efter färgerna på marken kom himlen att sköljas fri från dis och nyvakenhet så att den till sist strålade blå till solens ära. Den kylslagna morgonens grå ljus övergick till kittlande gulskimrande stråk och skyar som letade sig in i byggnaderna och fram över gatorna och platsernas fria ytor. Än håller skuggorna kvar sina positioner, men de får maka på sig lite varje dag.
Från mitt fönster kunde jag se människor. Några på väg till eller ifrån eller på språng emellan. Jag tyckte deras steg hade lite glädjesvikt. Ju senare på dagen ju längre dröjde människorna sig kvar vid grönskan och bänkarna och framåt lunchtid slog de sig ner på kullerstenarna med ryggen mot husväggen och ansiktet mot solen. De spisade, njöt och nojsade, antagligen mer med vädret än med varandra.  När det var min tur promenerade jag ut och styrde stegen över kullerstenarna mot solen och lutade mig mot husväggen. Vårlyckan dök fram som sällskap på min plats i solvärmen.
Sen dröjde det till kvällen innan jag gav mig ut igen, då hade solen dragit sig mot den andra kanten och ett brunare grått blev kvar bland husen. Jag cyklade hem i en kvardröjande soluppvärmd stad med känslan av försiktigt spirande vår i antågande.

Interfererande källor #blogg100

Räknar bloggposter. Kategori blogg100 förstås. Var nitisk och ville kolla att alla hade rätt kategori angiven. För att kunna söka i webbversionen av WordPress räcker det inte med att ha #blogg100 i rubriken, men en kategori går att söka och få befintligt antal redovisat. Vilken oreda jag fann. Särskilt märkliga dateringar för publicering, men också skillnader i publicerat inlägg eller utkast. När jag beskriver skillnaden utgår jag från mobilappen respektive webben. Jag har använt paddanockså, men den var utan laddningen och det var lika gott att den inte ingick i mitt laborerarande mellan olika plattformar och deras respektive rediovisning av inlägg, publicerade och utkast, samt vilka datum de olika apparaterna (egentligen är det nog programmen och inte hårdvaran, antar jag) ansåg att jag hade bloggat, eller som sagt snarare publicerat inlägg.

Suck! Har läst andra deltagares frustration över olika program och plattformar som strulat under tiden som utmaning pågått. I min enfald har jag tänkt att jag är lyckligt lottat, eftersom den typen av strul som tärt på medbloggarnas tålamod inte drabbat mig. Men ack vad jag bedrog mig. Nu förstår jag er så mycket bättre.

Det var inte lätt att hålla tungan rätt i mun för att försöka synka ihop mitt pärlband av inlägg som är alldeles nära 100. Även om det gick till sist, efter internetuppehåll och upprepade uppdateringar korsvis – det är ingen favoritsysselsättning … – kom jag fram till att det behövdes två till inlägg taggade och kategoriserade med #blogg100 för att nå målet. Jag var dagvill och började den andra mars 2014. Så i morgon bör jag ha klarat min utmaning. Första året för mig

Tackar Fredrik Wass för initiativet och allt annat, och gratulerar de som kom i mål idag!
Det är verkligen mycket mer än att planera och dra igång ett projekt, det ska förvaltas och gå i mål också! Helst 😉 Hoppas det blir fler omgångar.

Återkommer i morgon med mitt 100:e #blogg100 inlägg 🙂