20 Förunderligt #Blogg100

Han smög fram mot ett fönster som stod på glänt. Först höll han sig intill syrenhäcken och sedan ilade han över grusgången som omgav huset och hukade under fönsterblecket. Rösterna som han hade hört sjöng inte, men talet var melodiskt. Han satt hopkrupen invid det öppna fönstret en stund och lyssnade intensivt. Det var flera röster, några av dem bröt ibland av det melodiska talet.

Han sträckte sig upp för att kunna kika in genom fönsterrutan. Inne i rummet var många av dem han hade sett arbeta och sedan samlas till förmiddagskaffe förra gången han besökte trädgården. Män, kvinnor, barn och gamla. Alla föreföll lyssna men några donade med hushållssysslor, några handarbetade, och en pojke och en flicka satt uppkrupna i en korgstol med dynor. De satt med varsin teddybjörn i knät. Det rådde ett behagligt lugn i rummet.

Nu såg han kvinnan som talade så melodiskt. Hon hade sitt rödaktiga hår löst uppsatt och bar en mörkgrön klänning med knappar framtill och en liten fin krage upptill vid halsen. Hon hade inga skor på fötterna, de stod på golvet intill stolsbenen. Det stod ett bord mitt i rummet och från hans synvinkel skymde det hennes knä och midja. Den lilla pojken avbröt hennes tal med en fråga. Han frågade varför människorna hon talade om gjorde som de gjorde. Kvinnan svarade att det skulle han snart förstå. Pojken nöjde sig med svaret och kvinnan fortsatte att tala.

Han stod kvar och kikade in genom fönstret men undrade vad det var kvinnan talade om och han koncentrerade sig nu på att uppfatta hennes ord. Han lyssnade när hon berättade om vad den ena och den andra personen tänkte och gjorde. Hon berättade sedan vidare om hur dessa två personer trodde att den andra tänkte och skulle göra.

En ung kvinna som satt och handarbetade vid bordet bröt nu in i berättandet med att upprört fråga hur personerna i berättelsen kunde ta så fel. Hon menade att hon som hörde på berättelsen skulle ha förstått situationen annorlunda och bättre och därmed handlat på ett annat sätt. Hon tyckte det hade varit klokare av personerna som kvinnan berättade om de talat med varandra i stället för att söka svar på annat håll.

Den berättande kvinnan sade att det kanske skulle komma att lösa sig och att berättelsen var till för att beskriva hur svårt vi människor ofta gör det för oss själva och andra.
– Det är så det går till när missförstånd leder till flera missförstånd så att det till sist kan vara nästan omöjligt att reda ut, fortsatte hon.
– Man skulle kunna säga att vi söker svar på fel platser eller vänder oss till fel personer, avslutade hon innan hon fortsatte berättelsen. Det hon sagt fick honom att ställa sig käpprakt upp. Då såg han att kvinnan hade en bok i knät.

När han reste sig hade han stött till det öppna fönstret så att det for ut ifrån husväggen. Han hann inte samla sig utan stod kvar med full insyn när människorna i rummet vände sig mot fönstret. Kvinnan var den första som sade något.
– Jaså där är du, sade hon. Välkommen in!

Hans osäkerhet måste ha varit synlig, men han hade inget annat val än att ta emot erbjudandet. Fastän han kände sig väldigt generad tackade han ja och gick runt gaveln på huset och fram till ingången. När han klev upp på verandan öppnades dörren av en ung man som tog emot honom med utsträckt hand. De hälsade och han följde med in i det stora rummet där människorna satt samlade.

– Jag har undrat när du skulle komma, sade kvinnan som hade läst.
– Jag har förstått att du har sökt efter svar på många platser i staden och det du har letat efter och de svar du funnit har inte varit de du sökt efter, eller önskat, har jag förstått, fortsatte hon.
Han visste inte vad han skulle säga.
– Hur visste ni vem jag var, frågade han ändå.
– För att vi känner din historia, svarade kvinnan och log
– Vi besökte dig om natten, i drömmen, eftersom du höll dig så upptagen med dina uppdrag på dagarna. Vi ville få dig att försöka finna de svar du vill ha och behöver här i trädgården. Här finns viktiga delar som rör ditt liv och här finns böcker.

Han stod en bit in i rummet och kämpade mot en impuls att tacka för sig och vända hemåt. Han kände inte något behov av att fly, de hade ju tagit emot honom så vänligt. Han hade mer en känsla av att situationen var overklig och tyckte den var svårt att hantera.

Innan han hann säga eller göra något bjöd kvinnan honom att slå sig ned.
Han satte sig i en stol som stod mellan kvinnan och korgstolen som barnen satt i.
– Ingen människa kan berätta och förklara om livet och oss människor som böcker kan, det kan vara en bra början för dig som söker dina svar, sade kvinnan.
– Nu vill jag gärna fortsätta att läsa och vi får alla tillfälle att tala mer med varandra vid kvällsmaten. Jag hoppas att du stannar.

Han tänkte att detta var förunderligt. Bryderierna om hur han skulle välja, huruvida han skulle fortsätta arbeta för sin uppdragsgivare eller gå sina egna vägar, kändes ur världen. Frågan om att ha en annan kontakt med andra människor och henne fick han lämna därhän tillsvidare. Han hoppades att han skulle finna ett tillfredsställande svar på det också, så småningom.

Han tackade ja till att stanna. Och han är fortfarande kvar.

 

 

Ibland behöver man grabba pennan #Blogg100 81

Ibland behöver jag grabba pennan. Det duger liksom inte med den förnämliga struktur som ordbehandlingsprogram av skilda slag erbjuder.

Det behövs mer dynamik, asymmetri och klotter för att locka fram och få ur sig samt nedteckna det som jag vill ha ordning på.

Riktning är en viktig parameter. Innehåll en annan. Vad som inte ska med är lika viktigt ibland. Vart hän, vad hände, när, varför och hur kan liksom rymmas i pennans kluriga krumelurer. Pennan kan också förmedla vad jag tycker eller tänker om  parametrarna.

Det klarar inte Word och inte ens Scrivener som är den hitintills bästa, upptäckta ”författarens bästa vän”. Bäst är de när fingrarna på tangentbordet går före tanken, den färdiga tanken.

Streck, vågor och bokstäver bildar min karta. Jag läser och lär och står emot viljan att rita om den. Inte än, först ska den följas. Senare kan det behövas en ny, då grabbar jag pennan igen.

 

 

12 Böckernas värld #Blogg100 69

Han hade suttit så länge på bänken under vildvinet att han hade bråttom nu. Upp och iväg, inget annat att göra.

Planeringen och tänkandet hade väl gått sådär, tyckte han. En av de saker som hamnat högt på prioriteringslistan var hans längtan efter att läsa. Han skulle återuppta sitt bokslukande. Det var så många böcker han tittat på, läst om och ibland hållit i, som intresserade honom. En bok passade alltid. I vila, på språng, en kort stund eller en lång stund. Det skulle nog gå att få tag i böcker under tiden han var på uppdrag, hoppades han.

En annan ofrånkomlig punkt på listan var trädgården. Han måste undersöka den mer. Ta reda på mer för att förstå vad den ville honom och vad han ville med den. Henne, hon som fanns där, var också en av de företeelser som han hade ägnat tanketid åt. Det var inte helt säkert att det var just hon som var viktig i sammanhanget och han kunde inte formulera vad hon stod för i ord, det var mer en känsla.

Han drog iväg. ut genom grinden på motsatt sida från den han kom in i parken igenom. Högersväng ut på den anonyma gatan som grinden ledde ut till, och sedan uppför backen. Han närmade sig en annan park och den skulle han runda. På andra sidan var stämningen en helt annan. Den stora gatan var trafikerad med både gående, cyklar och andra fordon. Här var personerna kanske mer anonyma, men gatan var det inte.

En kort bit, några kvarter till vänster och sedan gällde att hitta rätt byggnad. Han slank in på hörnet och ner för trapporna. Han kände kylan från underjorden och tyckte det var skönt att slippa gå ända ned och trängas så att tankarna stelnade. Det var lätt att hitta den lokal han sökte. Rutinerat gick han in. Sökte och fann, om och om igen som han brukade och förväntades göra.

Svaren plockade han fram med lätthet, men utan tillfredsställelse. En viss tillfredsställelse kände han förstås över att veta vad han skulle göra och göra det bra. Men inte var det några svar som gjorde någon skillnad. Inget han imponerades över. Förundran kunde han känna. Hur kunde människor vara så förutsägbara och självupptagna. Ingen lade märke till honom trots att han var mer oförsiktig än vanligt. Han tillät sig att vara annorlunda. Idag var han tydlig med att han var där och glänste med sin kompetens. Svaren var ändå desamma. Oengagerande och svaga.

Nu var han färdig för idag. Några böcker hade han samlat på sig i förbifarten. Han såg fram emot att ta sig tillbaka hem och välja en av dem att börja med. I skydd från blåst och spring skulle han läsa och njuta innan han behövde vila för att samla kraft inför morgondagen. Han hade ännu inte funnit svaret och visste att han måste anta nya uppdrag för att fortsätta sökandet i morgon. Kanske fick han möjlighet att besöka någon ny plats i morgon.

 

Från en bänk på Le Promenade des Anglais

En onsdag i slutet av april 2016

Hon sitter här och tittar på färgerna. De blå. Suger i sig allt hon kan få. Vinden skakar hennes hår och hennes linne, och får nästan tag i hennes öras yttre delar. Vågorna är ojämna, men det forsande ljudet när de bryts av stranden låter lugnande och känns som en jämn rytm. Det behövs som motvikt till den bråkiga vinden. Hon går vidare till något stillsammare för att få ro. Stöket avbryter ideligen tankarna. Och orden. Det blir lugnare här. En promenad utmed havet förbi alla plager och människor som av skilda anledningar befinner sig utmed samma väg som hon. Några killar flyttar staketsektioner nere på stranden vid en enkel byggnad. De ska troligen starta en verksamhet. Egen eller annans. Sedan en plats där grus pumpas i en slang till en sorts tratt för att spridas och täcka underlaget. Oklart om det syftar till att bli ett område med en upphöjd yta eller om man vill jämna ut en höjdskillnad för att få samma nivå på underlaget som övriga beläggning på promenaden.

Passande nog kan hon besöka toaletten på väg upp mot parken. Hon tänker på grönskan och blommorna som kommit och som kanske alltid står här. På väg över Place Messena och spårvagnsspåren bestämmer hon sig för att gå tillbaka till ett litet café med gott kaffe till bra pris, fastän att hon kände att hon misslyckades med sin franska  när hon köpte sig en kaffe där sist, och så gärna ville försöka beställa och betala på franska. Kanske går det lite bättre den här gången. Dels är hon inte på jakt efter glass idag och dels väljer hon aktivt att gå tillbaka. Det var OK, men en smula besvikelse känner hon över att adjöfrasen levereras på engelska. Inte hennes egen, men kaffeförsäljerskans. Nåväl, inte tillräckligt för att ge upp. Non, jamais!

Två kärringar störtar ner på bänken. De provocerar genom att sakna ödmjukhet eller ens försiktighet. Hon önskar att de skulle hålla tyst, fastän de talar franska. Ett litet barn har de med sig. Parken har besök av många far- och morföräldrar idag. Kan det ha något med onsdagar att göra? Det lilla barnet är gulligt och tilltalande betraktande av sin omgivning. Tanterna är inte det. Varken eller. Nu ska hon läsa en stund. Kärring! Sluta att rucka på bänken där vi sitter. Av någon anledning letar sig tankarna till K, en kvinna som hon jobbat med. Hon tyckte mycket om K. Undrar vad som får tankarna att leda dit. (Ödmjukheten kanske?)

Språket de talar är inte vackert – de mal på. Utan paus och utan någon melodi. Andas människa! – Och gör pauser. Phu, de går!

Nu kan hon läsa.

Språktest och läsfest #blogg100

Man brukar säga att ränderna sitter i, det är inte alltid enbart positivt. Ibland är det skönt att känna att ränderna inte gått ur. Kan inte undvika att fundera över vilket resultat jag skulle få på ett högskoleprov om jag gjorde det idag …? Testade en språkdel som fanns i Dagens Nyheter, det gick i alla fall fin-fint. Vill du testa klicka här: Högskoleprovets ordtest

Roald Dahl skrev flera fantastiska böcker med hisnande fantasi och sunt ifrågasättande av beteenden utifrån normer. Den första av hans böcker jag läste högt för barnen var SVJ. Den fick oss att skratta högt och vi tyckte mycket om den och lässtunderna.

Det finns bland annat en fan-sida och en officiell hemsida för denna norskättade brittiska författare som flyttade till USA. På fan-sidan nämns att han anklagades för rasism och jag minns reaktioner av viss tveksamhet när jag förtjust berättade om SVJ, Matilda, Kalle och chokladfabriken samt James och jättepersikan till exempel.

Böckerna har för mig (oss) inneburit många underbara segrar för barn som på olika sätt varit utsatta för omvärldens nedtryckande, rent av förtryckande behandling. Ofta vuxenvärlden, skolvärlden med både hemska lärare och elever, men också föräldrar, som i Matilda.  Det mesta av de här berättelserna beskriver situationer som i något omskrivna ordalag stämmer väl överens med negativ särbehandling, diskriminering, mobbning och andra nedsättande beteende som förekommer på det individuella planet och i den stora världen. Det är förödande. I Sverige har vi stiftat lagar för att ingen ska behöva utstå liknande. Ändå sker det.

Den revansch som är så tillfredsställande och läkande framförs på ett intelligent, sinnrikt och underhållande sätt i Roald Dahls böcker. Jag tycker de är värda att lära av och vill verkligen rekommendera dem för barn och vuxna. De ger en fantastisk möjlighet att ta upp de här svåra sakerna, att läsa dem tillsammans.

Det slår två flugor i en smäll eftersom det konstaterats att föräldrar läser för lite med sina barn. Många av dem finns i olika elektroniska former för de som föredrar det. Själv är jag förtjust i själva formen pappersbok 👍

Quentin Blake’s bilder är ett fint komplement till berättelser att njuta av.

SVJ
från SVJ