Ibland behöver man grabba pennan #Blogg100 81

Ibland behöver jag grabba pennan. Det duger liksom inte med den förnämliga struktur som ordbehandlingsprogram av skilda slag erbjuder.

Det behövs mer dynamik, asymmetri och klotter för att locka fram och få ur sig samt nedteckna det som jag vill ha ordning på.

Riktning är en viktig parameter. Innehåll en annan. Vad som inte ska med är lika viktigt ibland. Vart hän, vad hände, när, varför och hur kan liksom rymmas i pennans kluriga krumelurer. Pennan kan också förmedla vad jag tycker eller tänker om  parametrarna.

Det klarar inte Word och inte ens Scrivener som är den hitintills bästa, upptäckta ”författarens bästa vän”. Bäst är de när fingrarna på tangentbordet går före tanken, den färdiga tanken.

Streck, vågor och bokstäver bildar min karta. Jag läser och lär och står emot viljan att rita om den. Inte än, först ska den följas. Senare kan det behövas en ny, då grabbar jag pennan igen.

 

 

Från en bänk på Le Promenade des Anglais

En onsdag i slutet av april 2016

Hon sitter här och tittar på färgerna. De blå. Suger i sig allt hon kan få. Vinden skakar hennes hår och hennes linne, och får nästan tag i hennes öras yttre delar. Vågorna är ojämna, men det forsande ljudet när de bryts av stranden låter lugnande och känns som en jämn rytm. Det behövs som motvikt till den bråkiga vinden. Hon går vidare till något stillsammare för att få ro. Stöket avbryter ideligen tankarna. Och orden. Det blir lugnare här. En promenad utmed havet förbi alla plager och människor som av skilda anledningar befinner sig utmed samma väg som hon. Några killar flyttar staketsektioner nere på stranden vid en enkel byggnad. De ska troligen starta en verksamhet. Egen eller annans. Sedan en plats där grus pumpas i en slang till en sorts tratt för att spridas och täcka underlaget. Oklart om det syftar till att bli ett område med en upphöjd yta eller om man vill jämna ut en höjdskillnad för att få samma nivå på underlaget som övriga beläggning på promenaden.

Passande nog kan hon besöka toaletten på väg upp mot parken. Hon tänker på grönskan och blommorna som kommit och som kanske alltid står här. På väg över Place Messena och spårvagnsspåren bestämmer hon sig för att gå tillbaka till ett litet café med gott kaffe till bra pris, fastän att hon kände att hon misslyckades med sin franska  när hon köpte sig en kaffe där sist, och så gärna ville försöka beställa och betala på franska. Kanske går det lite bättre den här gången. Dels är hon inte på jakt efter glass idag och dels väljer hon aktivt att gå tillbaka. Det var OK, men en smula besvikelse känner hon över att adjöfrasen levereras på engelska. Inte hennes egen, men kaffeförsäljerskans. Nåväl, inte tillräckligt för att ge upp. Non, jamais!

Två kärringar störtar ner på bänken. De provocerar genom att sakna ödmjukhet eller ens försiktighet. Hon önskar att de skulle hålla tyst, fastän de talar franska. Ett litet barn har de med sig. Parken har besök av många far- och morföräldrar idag. Kan det ha något med onsdagar att göra? Det lilla barnet är gulligt och tilltalande betraktande av sin omgivning. Tanterna är inte det. Varken eller. Nu ska hon läsa en stund. Kärring! Sluta att rucka på bänken där vi sitter. Av någon anledning letar sig tankarna till K, en kvinna som hon jobbat med. Hon tyckte mycket om K. Undrar vad som får tankarna att leda dit. (Ödmjukheten kanske?)

Språket de talar är inte vackert – de mal på. Utan paus och utan någon melodi. Andas människa! – Och gör pauser. Phu, de går!

Nu kan hon läsa.

Språktest och läsfest #blogg100

Man brukar säga att ränderna sitter i, det är inte alltid enbart positivt. Ibland är det skönt att känna att ränderna inte gått ur. Kan inte undvika att fundera över vilket resultat jag skulle få på ett högskoleprov om jag gjorde det idag …? Testade en språkdel som fanns i Dagens Nyheter, det gick i alla fall fin-fint. Vill du testa klicka här: Högskoleprovets ordtest

Roald Dahl skrev flera fantastiska böcker med hisnande fantasi och sunt ifrågasättande av beteenden utifrån normer. Den första av hans böcker jag läste högt för barnen var SVJ. Den fick oss att skratta högt och vi tyckte mycket om den och lässtunderna.

Det finns bland annat en fan-sida och en officiell hemsida för denna norskättade brittiska författare som flyttade till USA. På fan-sidan nämns att han anklagades för rasism och jag minns reaktioner av viss tveksamhet när jag förtjust berättade om SVJ, Matilda, Kalle och chokladfabriken samt James och jättepersikan till exempel.

Böckerna har för mig (oss) inneburit många underbara segrar för barn som på olika sätt varit utsatta för omvärldens nedtryckande, rent av förtryckande behandling. Ofta vuxenvärlden, skolvärlden med både hemska lärare och elever, men också föräldrar, som i Matilda.  Det mesta av de här berättelserna beskriver situationer som i något omskrivna ordalag stämmer väl överens med negativ särbehandling, diskriminering, mobbning och andra nedsättande beteende som förekommer på det individuella planet och i den stora världen. Det är förödande. I Sverige har vi stiftat lagar för att ingen ska behöva utstå liknande. Ändå sker det.

Den revansch som är så tillfredsställande och läkande framförs på ett intelligent, sinnrikt och underhållande sätt i Roald Dahls böcker. Jag tycker de är värda att lära av och vill verkligen rekommendera dem för barn och vuxna. De ger en fantastisk möjlighet att ta upp de här svåra sakerna, att läsa dem tillsammans.

Det slår två flugor i en smäll eftersom det konstaterats att föräldrar läser för lite med sina barn. Många av dem finns i olika elektroniska former för de som föredrar det. Själv är jag förtjust i själva formen pappersbok 👍

Quentin Blake’s bilder är ett fint komplement till berättelser att njuta av.

från SVJ