Hurra! #Blogg100 75

Hurra!

Näsan är full av damm, har grå smutskanter under naglarna och huvudet fullt av frågor. Frågorna skulle jag vilja ställa till alla de föremål som korsat min väg idag.

De bara fanns, där. Där har de varit och levt ett liv i skymundan i närmare 30 år, sin storhetstid hade de för mer än 40 år sedan. En salig blandning, av kitsch och kvalitet.

Var kom de ifrån, vem valde dem, när och varför, Trivdes de under den tid de var del i ett passionerat livsprojekt? Saknar de någon av sina samtida pinaler, saknar de relationen till sina forna ägare, Vad har de haft för sig i sin ensamhet?

Nåväl, nu är de ute i livet igen, mindre dammiga och inte längre bortglömda. Spridda till olika platser och personer. Ett nytt liv för de och nya ingredienser i någras liv.

Tänk allt det härliga som föremålen lagrat i alla dessa år. Det kan de  inblandade befrukta varandra med – glädjen och allt det goda med det.

Passar perfekt idag. Jubileum, 75:e blogginlägget av 100!

 

Blomster #Blogg100 37

Så här på sista versen av dagen ser jag blommor. Färger av glädje står och håller festen kvar. De är värdiga, de är pigga, vackra och ljuva att ha omkring sig. En doft, en glimt av sol och värme ger de ifrån sig till oss som passerar. Några är stora, andra är små. Alla är sinnrika och fullkomligt enastående. Det har varit en fin dag med kalas och födelsedagsfirande som de varit med och ordnat. Tänk vilken härlig morgon det kommer att bli med dem som sällskap. Blommor för dagen – och morgondagen.

Stenarna och skogen #Blogg100 26

Hon gillade att klättra bland stenarna. Skogen var gles med många stigar som korsade varandra. Höga träd växte här, de hade en aktningsvärd ålder och stora kronor som bildade ett tak över stora delar av skogen. Det fanns några platser som var mer öppna. Där var sten på marken, marken bestod av sammanhängande sten, som berg, och därför växte inga stora träd just där.

Om man tog av från vägen kunde man promenera vidare på en smal stig upp på bergskammen, stigen gick först uppåt med täta buskar på vardera sida, sedan kom en sträcka med knotiga rötter som gav en föraning om att skogen närmade sig. När stigen började slutta nedåt hade naturen nötts så mycket av att människor gick där att backen ned hade formats i avsatser, som en trappa. I den backen hade man berg på sin vänstra sida och trädkronor över huvudet. Stigen fortsatte utmed berget, men tog man av, eller tittade åt höger var där en sådan där öppen plats.

Om man fortsatte stigen framåt, passerade man berget och var inne i skogen. Träden hade höga bruna stammar och mellan dem växte lägre träd med grå stammar, de hade löv när det var årstid för det.  Ganska snart var det möjligt att välja flera vägar att gå. Hon valde en stig som böjde lite åt vänster, så lite att det knappt var märkbart. Det var viktigt att ta rätt stig, så att man inte hamnade fel, för mycket åt vänster och man var på väg ut ur skogen igen.

Stigen var inte helt rak eftersom den väjde för rötter, buskar och stenar. Det blev fler och fler stenar och mer och mer barr på marken. Det var mjukt att gå på. Stenarna blev också större efter hand hon närmade sig sitt mål. Sista biten fick hon gå mellan stenar som var högre än hon själv var. Ibland stannade hon här, det fanns mängder av gömställen. Det var som kojor eller grottor, eftersom flera stenar hade hamnat emot varandra, som man kunde gå in i.

Idag skulle hon till de riktigt stora stenarna. De skulle straxt dyka upp. Plötsligt, som stora mörka varelser, men hon var aldrig rädd för dem. Kanske hade hon känt sig lite liten de första gångerna hon stött på dem, men inte nu, hon kände platserna i skogen så väl. Där framme var de nu, hon klättrade från sten till sten och hoppade mellan dem för att till sist kliva över en spricka mellan en lägre och den högsta stenen.

Den högsta stenen var inte direkt slät, men i alla fall platt upptill och där hade hon bra utsikt över grottorna och de andra stenarna. När hon klivit över sprickan kände hon sig som att hon intog sin tron. Ingen kunde nå henne och knappt se henne, och kom det någon annan var hon trygg med att hon skulle se dem, innan de upptäckte henne. Hon slog sig ned och tog fram smörgåspaketet ur fickan. Det här var nästan den bästa stunden på dagen. Att sitta där och äta smörgåsarna, som smakade gudomligt gott, medan hon funderade över vilka klätteräventyr hon skulle ge sig ut på bland stenarna den här dagen.

Beskrivning (2) #Blogg100 13

Hennes hår var uppsatt med hårnålar och låg i vågor som om det varit en kortare frisyr. Det var bara om man såg henne på natten man förstod att hennes hår var riktigt långt. Det var inte tjockt, men det räckte henne nästan till midjan, och det var brunt. Den här kvinnan var en dam, både till det yttre och till det inre. Hon var en kvinna med egenskaper som att vara utåtriktad, kärleksfull och glad.  Det och hennes spontanitet förmedlade bilden av någon som alltid var glad och livlig. Trots det kunde man känna av melankoli och osäkerhet om man var uppmärksam. Kvinnan var trygg med sin man, det fanns mycket kärlek mellan dem och hon var helt tillfreds med att lägga sitt i liv och sitt hjärta i hans händer.

Hon var just i färd med att göra sig i ordning inför en middag. Kläder roade henne, liksom matlagning, matlagningen hade vuxit sig till ett intresse de senaste åren. Maken och hon hade kommit hem från landet tidigare på dagen. Hon kände sig glad och förundrad över att de nu hade en gård att uppleva och njuta av, med djur och hagar och allt vad det innebar. Nu skulle hon klä sig fin och det tyckte hon var lika roligt. När de gav sig av mot middagen hade hon en klänning med ärm, i ljusblå nyanser, den slutade straxt under knäna och var inte särskilt vid. Till det hade hon benvita skor med klack och bar en ljus hatt med inte alltför stort brätte. Hon såg fram emot kvällen, det syntes på hennes förväntansfulla ögon. De brukade roa sig bra ihop, hon och hennes älskade man, tillsammans med två andra par. De var riktiga vänner.

… fortsättning kommer kanske

En beskrivning (1) #Blogg100 12

Mannen hade hängslen till sina grå byxor och en vit skjorta som var nedstoppad innanför byxornas linning. Hans ansikte hade ett speciellt utseende, huvudformen var avlång, och ofta såg han en smula högdragen ut. Det gjorde han inte idag, idag var en ledig dag. Han hade nått den ålder då hårfästet var högt och håret ganska tunt. Ändå kunde man se håret röra sig med vinden, det gjorde också snusnäsduken som var ledigt knuten runt halsen innanför skjortkragen. Han hade solglasögonen på sig och såg glad ut utan att le. Han halvsatt på en sten i en typiskt uppländsk hage. En hage med saftigt gräs och tuvor, några låga taggiga busksnår, dungar av träd och en och annan rundad sten, var vad han tittade ut över.

I hagen gick får, mannen njöt av synen. Det var hans mark. Till vardags var han stadsbo och trivdes med det också. Han hade det gott ställt, hans affärer gick bra och han var respekterad i affärskretsarna. Idén att köpa en lantegendom kom sig snarare av att han hade tagit chansen när han fick erbjudandet om en bra affär, än någon egentlig önskan att driva ett lantbruk. Nu var han här och kände sig barnsligt glad. Hans frus förtjusning över platsen gjorde honom lycklig. Lekfullheten och växelspelet var en av orsakerna till att de hade ett fint äktenskap, mannen och hans fru. De hade redan haft många år tillsammans och var fortfarande kära i varandra.

… fortsättning kanske kommer

 

Längtan i gråväder #Blogg100 10

Det gråa hänger över oss och släpar ner i marken. Det täcker gator och trottoarer och samlar brunsörjigt slask på sina ställen. För oss som är på väg i staden dyker vattensamlingar och sörja upp som hinder att parera och hoppa över, långt eller kort. Det händer att vi behöver byta riktning så många gånger att vi går i sicksack. Jag får en impuls att förstärka rörelsen framåt och springa i vågor, det är alltför deppigt att ta det här vädret på allvar. När jag tänker på det är det ju faktiskt rent av fantastiskt att känna leklust i gråvädret.

Det är tilliten till våren som håller mig vid, eller oss. Det är svårt att föreställa sig att någon tycker om klimatet för dagen, men man vet ju aldrig. Vi närmar oss våren som kommer med ljus och kvirr, ute som inne. Ljusare dagar kommer av sig själv, och med lite sol och lite värme stiger saven som gör att både vi och staden får ny energi. Det blir skönt när robotfunktionerna som drar mig genom delar av vintern kan magasineras. De behövs och det är bra att kunna koppla in dem de dagar och ibland veckor som inte är snö och sol eller mörker och mys.

Tänker på att vi är ett uthålligt folk i Norden. Vintermånaderna är en utmaning. Att vi tittar ner i marken dagar som idag är inte en egenskap, eller konstigt beteende, det är en inlärd och väl utarbetad strategi och levnadsteknik. När solen visar sig lyfter vi upp våra huvuden och kan se varandra och mötas i glädjen över vår vår. Känslan att få lasta av oss lite kläder och skor, sänka axlarna är lättnad och lätthet. Egentligen är det inte så mycket begärt, om man jämför. Åhh …!  Vad det ska bli skönt.