17 Våga välja #Blogg100 90

Han sprang. Fort och med bultande hjärta. Alla svar han hade tagit reda på var inte nog. Han var upprörd över att inte finna de svaren som ledde honom vidare. Trots att han varit på uppdrag i andra byggnader. Det var särskilt en som han hade hoppats på skulle ge verkligt intressanta svar. Där hade varit många människor i rörelse och verksamheten var så viktig att den var bevakad.

Det uppdraget hade gjort honom mycket besviken, trots att han verkligen varit koncentrerad och jobbat enligt konstens alla regler fick han inga svar att tala om.

Ännu en gång sprang han uppför backen, ner i grottan där det var så trångt och kyligt att tankarna frös. Upp igen och iväg mot ännu en ny byggnad. Upp för trapporna, en trappa högre än han hade trott. Han visste inte vad han skulle möta men om det inte fanns svar här heller var han tvungen att fundera på hur han skulle lägga upp det.

Livet hade återgått till att bestå av uppdragen och att söka försörjning, föda och vila. Energin och allvaret som tillsammans hade givit hans liv mening hade tappat kraft under de senaste veckorna. Han var inte ledsen för det, han var arg. Ilskans drev honom vidare, men han var inte alls nöjd. Inte med det han gjorde, inte med sig själv och inte med svaren han grävde fram. Inte ens de små tilläggsuppdragen kunde förgylla hans dagar så som de allra första hade gjort. Det var för enkelt och det gjorde ingen egentlig skillnad.

Vad var det här för människor som arbetade i husen han besökte. Vid ett par tillfällen hade han mött andra som tillhörde hans sort. Bland dem fanns ingen han skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans med. Annars var det en förändring han hade övervägt för att återfå balansen. Uppdragen hade alltid haft ett inslag av spänning och lust, han saknade det. Spänning hade han däremot upplevt i trädgården, i böcker han läst och i mötet med henne.

Han tyckte sig verkligen vara tillbaka på noll. Inte ens kunde han lockas av spänningen ifall hon fanns i den speciella byggnaden där han anat att hon funnits och sedan hittat henne. Den dörren hade han stängt. Hur skulle han komma ur detta, Skulle han våga leta efter svaren på platser som han själv valde? – Som i trädgården och andra platser och sammanhang som han hade gjort avstickare till.

Uppfriskande #Blogg100 6

Går upp en morgon och ut på stranden med starka glada kliv. Det är friskt och jag fryser inte, men förstår att det är vinter eftersom isen talar med knakande och toner om vartannat. Oklart vilket innehåll dagen kommer mig till mötes med. Nyttigt och uppfriskande det också.

Tårarna rinner särskilt mycket där jag älgar fram i blåsten, och jag tänker på den lilla sminkinsatsen som var en akut åtgärd, precis innan jag gick hemifrån och låste dörren. Det kanske var en löjlig åtgärd som nu kommer att göra att jag kommer fram till mitt möte med rouge och concealer i vågiga ränder och håret som en spretig växt runt ansiktet. Det ser okey ut hinner jag se, när jag är nästan framme och tittar i ett skyltfönster. Jag tittar tillräckligt mycket för att kunna se, men utan att avslöja att jag försöker fånga spegelbilden av mig själv. Senare på dagen tar jag stora jackan och stora sjalen på mig, men vintern verkar vilja visa sin kraft och jag fryser.

På kvällen talar vi om karriär och personlig utveckling och om att göra en plan. Minst en.

Vi lär oss att börja med att inventera inåt, sedan utåt och sist framåt. Syftet är att reflektera och frammana en bild. Vi gör till synes enkla övningar, som ska bilda en sorts grund, genom att välja ord som stämmer överens med vad vi värderar högt i våra arbetsliv. Jag blir lite förvånad över hur väl det beskriver hur jag vill ha det och vad jag söker. Det ska nog räcka till för att kunna måla upp en bild. När jag ser den så – VIPS – ska jag nog straxt kunna blicka utåt, sedan framåt och till sist fatta beslut om ett mål!

Ha Ha det blev en bra dag. Och vintern sjunger på sista versen.