20 Förunderligt #Blogg100

Han smög fram mot ett fönster som stod på glänt. Först höll han sig intill syrenhäcken och sedan ilade han över grusgången som omgav huset och hukade under fönsterblecket. Rösterna som han hade hört sjöng inte, men talet var melodiskt. Han satt hopkrupen invid det öppna fönstret en stund och lyssnade intensivt. Det var flera röster, några av dem bröt ibland av det melodiska talet.

Han sträckte sig upp för att kunna kika in genom fönsterrutan. Inne i rummet var många av dem han hade sett arbeta och sedan samlas till förmiddagskaffe förra gången han besökte trädgården. Män, kvinnor, barn och gamla. Alla föreföll lyssna men några donade med hushållssysslor, några handarbetade, och en pojke och en flicka satt uppkrupna i en korgstol med dynor. De satt med varsin teddybjörn i knät. Det rådde ett behagligt lugn i rummet.

Nu såg han kvinnan som talade så melodiskt. Hon hade sitt rödaktiga hår löst uppsatt och bar en mörkgrön klänning med knappar framtill och en liten fin krage upptill vid halsen. Hon hade inga skor på fötterna, de stod på golvet intill stolsbenen. Det stod ett bord mitt i rummet och från hans synvinkel skymde det hennes knä och midja. Den lilla pojken avbröt hennes tal med en fråga. Han frågade varför människorna hon talade om gjorde som de gjorde. Kvinnan svarade att det skulle han snart förstå. Pojken nöjde sig med svaret och kvinnan fortsatte att tala.

Han stod kvar och kikade in genom fönstret men undrade vad det var kvinnan talade om och han koncentrerade sig nu på att uppfatta hennes ord. Han lyssnade när hon berättade om vad den ena och den andra personen tänkte och gjorde. Hon berättade sedan vidare om hur dessa två personer trodde att den andra tänkte och skulle göra.

En ung kvinna som satt och handarbetade vid bordet bröt nu in i berättandet med att upprört fråga hur personerna i berättelsen kunde ta så fel. Hon menade att hon som hörde på berättelsen skulle ha förstått situationen annorlunda och bättre och därmed handlat på ett annat sätt. Hon tyckte det hade varit klokare av personerna som kvinnan berättade om de talat med varandra i stället för att söka svar på annat håll.

Den berättande kvinnan sade att det kanske skulle komma att lösa sig och att berättelsen var till för att beskriva hur svårt vi människor ofta gör det för oss själva och andra.
– Det är så det går till när missförstånd leder till flera missförstånd så att det till sist kan vara nästan omöjligt att reda ut, fortsatte hon.
– Man skulle kunna säga att vi söker svar på fel platser eller vänder oss till fel personer, avslutade hon innan hon fortsatte berättelsen. Det hon sagt fick honom att ställa sig käpprakt upp. Då såg han att kvinnan hade en bok i knät.

När han reste sig hade han stött till det öppna fönstret så att det for ut ifrån husväggen. Han hann inte samla sig utan stod kvar med full insyn när människorna i rummet vände sig mot fönstret. Kvinnan var den första som sade något.
– Jaså där är du, sade hon. Välkommen in!

Hans osäkerhet måste ha varit synlig, men han hade inget annat val än att ta emot erbjudandet. Fastän han kände sig väldigt generad tackade han ja och gick runt gaveln på huset och fram till ingången. När han klev upp på verandan öppnades dörren av en ung man som tog emot honom med utsträckt hand. De hälsade och han följde med in i det stora rummet där människorna satt samlade.

– Jag har undrat när du skulle komma, sade kvinnan som hade läst.
– Jag har förstått att du har sökt efter svar på många platser i staden och det du har letat efter och de svar du funnit har inte varit de du sökt efter, eller önskat, har jag förstått, fortsatte hon.
Han visste inte vad han skulle säga.
– Hur visste ni vem jag var, frågade han ändå.
– För att vi känner din historia, svarade kvinnan och log
– Vi besökte dig om natten, i drömmen, eftersom du höll dig så upptagen med dina uppdrag på dagarna. Vi ville få dig att försöka finna de svar du vill ha och behöver här i trädgården. Här finns viktiga delar som rör ditt liv och här finns böcker.

Han stod en bit in i rummet och kämpade mot en impuls att tacka för sig och vända hemåt. Han kände inte något behov av att fly, de hade ju tagit emot honom så vänligt. Han hade mer en känsla av att situationen var overklig och tyckte den var svårt att hantera.

Innan han hann säga eller göra något bjöd kvinnan honom att slå sig ned.
Han satte sig i en stol som stod mellan kvinnan och korgstolen som barnen satt i.
– Ingen människa kan berätta och förklara om livet och oss människor som böcker kan, det kan vara en bra början för dig som söker dina svar, sade kvinnan.
– Nu vill jag gärna fortsätta att läsa och vi får alla tillfälle att tala mer med varandra vid kvällsmaten. Jag hoppas att du stannar.

Han tänkte att detta var förunderligt. Bryderierna om hur han skulle välja, huruvida han skulle fortsätta arbeta för sin uppdragsgivare eller gå sina egna vägar, kändes ur världen. Frågan om att ha en annan kontakt med andra människor och henne fick han lämna därhän tillsvidare. Han hoppades att han skulle finna ett tillfredsställande svar på det också, så småningom.

Han tackade ja till att stanna. Och han är fortfarande kvar.

 

 

18 Övervägande #Blogg100 98

Hur skulle han göra. Han visste inte. Ömsom kändes benen tunga och ovilliga att samarbeta och ömsom upplevde han att hela kroppen var engagerad i hans bryderier. Då var kroppen spänd, som i en form av beredskapsläge vilket var relativt angenämt och gav extra energi. Men visst, en smula tröttande var det. Inte minst blev han trött av allt tänkande och kännande som tagit tag i honom. Han var inte van vid det.

Valet var lätt utifrån den förtjusning och njutning han upplevde de där dagarna när han hade valt egna vägar för sina rundor. Då hade han spenderat tid i skogen, med böcker och han hade prövat att förhålla sig till människorna i staden på ett avslappnat sätt. Han hade frångått sina och arbetets rutiner i allra högsta grad och han hade tyckt om det.

Den ansträngning det hade inneburit att först inte veta om hon var på den plats han brukade passera så ofta, sedan få klart för sig att hon var där och då förhålla sig till det, hade bytts ut mot oron över att hantera att de mötts och att hon nu var klar över hans existens. Kanske var det dumt av honom att att hade röjt sig och sitt genom att samtala med henne.

Det som var svårast var att bedöma vilka konsekvenser en förändring av det slag han övervägde skulle komma att få för hans liv framöver. De saker som talade emot var starka på grund av de bestod av det mesta av det som hade varit hans liv och vardag länge. Även om han själv var beredd att förändra undrade han hur omgivningen skulle reagera. Hur skulle han påverkas om deras bemötande förändrades? Han var van att respekteras i sina egna kretsar och han hade en given plats och flera invanda roller, i synnerhet i relation till de närmaste.

Det som hade satt igång hela den här karusellen var en dröm. Den hade dykt upp mitt i hans idoga arbete med att söka svar på frågor under sina uppdrag. Han hade visserligen lagt till en dimension i sitt arbete sedan en tid tillbaka. Det gällde det att försöka finna svar på angränsande frågor, frågor som han själv ansåg minst lika viktiga. Det hade han gjort på eget bevåg, eftersom han under sitt letande hade upptäckt behovet av att förstå vissa saker och sammanhang. Han hade ännu inte funnit några svar som han varit tillfreds med.

Böckerna hade bidragit till hans engagemang att söka svar, men det var också genom böckernas berättelser som bristerna i de svar han fann hade blivit tydliga. Det fanns så mycket mer än det enkla och uppenbara. Han uppdrag, spännng, var övertygad om det, trots att han upplevt irritation över att människorna varit så förutsebara när han utfört sina uppdrag hos dem.

Drömmen om trädgården gick inte att återfinna i någon av berättelserna i de böcker han läst. Vissa likheter fanns, det måste han tillstå. En skillnad var dock att trädgården hade inte bara varit en berättelse eller en dröm. Trädgården och det som pågick där utanför staden var verklighet, liksom det som hände när han hade varit och besökt den. Han måste bege sig till trädgården igen, det var oundvikligt. Han behövde söka och finna några svar där. Innan dess kunde han inte fatta något beslut.

 

En ny dag #Blogg100 87

På morgonen när han vaknade var solen på väg upp. Det var tidigt, och trots att han fortsatt hade tankar om att det var något annat han ville och skulle göra stack han iväg. Något att äta fick han ta sig på vägen, han hade ingen ro att vänta till staden hade vaknat. Hela vägen upp mot ingången i berget ansträngde han sig för att styra tillbaka sig själv till övertygelsen om hur viktigt det var att han var snabb, grundlig och effektiv. Uppdraget först, uppdragsgivaren efter det och sist han själv – så såg  mallen för prioriteringar ut.

Upptäckten av att människorna var upptagna av sig själva och inte lade märke till honom övertalade han sig själv att glömma. Just idag kändes det särskilt viktigt eftersom gatorna var i stort sett tomma. Den vanliga vägen var inte öppen. Det var inte någon väg som tilltalade honom annat än att det var en genväg och ett bra sätt att komma i rätt form för den uppgift han sedan länge haft: Att obemärkt ta sig in bland människor på deras arbetsplatser och söka uppgifter bland det människorna producerade.

Idag skulle han in till stadens mest centrala delar och till en stor välbevakad byggnad med många personer i rörelse i och utanför. Han ilade som en skugga utmed husfasaderna och pilade kvickt över mer öppna platser. Hade han inte friheten att styra sina steg eller sin dag kunde han åtminstone göra en konst av hur han genomförde sina tilldelade uppdrag. Det var knappt han tillät sig att notera och reflektera över husens utseende, historia och belägenhet. Det var något han lagt sig till med, som en metod för att förgylla dagarna vas innehåll annars var mest strikt och allvarligt.

Han hoppades att han inte skulle stöta ihop med några bekanta. Helst inte någon som han tidigare delat uppdrag och dagar med och han ville definitivt inte få nys om någon han hade en delad historia med som liknade det han hade gemensamt med henne. Phu, han fann det ansträngande att hålla sig undan både människorna i staden och dem av hans egen sort.

Nu var han framme och han var tvungen att cirkulera utanför ingången ett par varv. Det behövdes för att hitta rätt strategi att ta sig in och förbi vakterna. Han följde en dam, iklädd en lång röd kappa, som med lång kliv stegade fram emot porten. Det fungerade perfekt. Nu gällde det bara att snabbt uppfatta om damen avsåg att ta hissen eller fortsätta och gå uppför trapporna. Hon gick och han höll sig tätt intill, som en skugga. När hon blev upptagen i ett samtala med några personer kunde han bege sig dit han skulle.

Det var enkelt, eller i alla fall något han kände till och bemästrade väl. In och söka, finna, notera, söka, finna, notera och söka och finna och notera om igen. De här svaren var viktiga, det förstod han. Men det var inte några svar han hade velat ha. Ibland tyckte han att svaren i stort sett inte sade någonting. De besvarade inte ens frågor med cirkelresonemang utan de besvarade egentligen något helt annat än det som efterfrågades. Men som sagt, det var ingen tvekan om saken, de här svaren var viktiga bidrag i processen och den kommande analysen.

 

Hurra! #Blogg100 75

Hurra!

Näsan är full av damm, har grå smutskanter under naglarna och huvudet fullt av frågor. Frågorna skulle jag vilja ställa till alla de föremål som korsat min väg idag.

De bara fanns, där. Där har de varit och levt ett liv i skymundan i närmare 30 år, sin storhetstid hade de för mer än 40 år sedan. En salig blandning, av kitsch och kvalitet.

Var kom de ifrån, vem valde dem, när och varför, Trivdes de under den tid de var del i ett passionerat livsprojekt? Saknar de någon av sina samtida pinaler, saknar de relationen till sina forna ägare, Vad har de haft för sig i sin ensamhet?

Nåväl, nu är de ute i livet igen, mindre dammiga och inte längre bortglömda. Spridda till olika platser och personer. Ett nytt liv för de och nya ingredienser i någras liv.

Tänk allt det härliga som föremålen lagrat i alla dessa år. Det kan de  inblandade befrukta varandra med – glädjen och allt det goda med det.

Passar perfekt idag. Jubileum, 75:e blogginlägget av 100!

 

10 Annan väg #Blogg100 60

Det var ovanligt lugnt där han rörde sig bland husen på de mindre gatorna idag. Det gav honom möjlighet att se mer av vad som hände innanför fönsterna och det roade honom. Han kunde sakta av på stegen och ändå komma fram fort. I vanliga fall behövde han hålla sig omväxlande nära husfasaderna och ute i gatan, som att gå i sick-sack, för hålla sin takt och undvika att stöta ihop med någon.

Han kom in i stan från landet där han besökt trädgården och varit så nära att ge sig in bland människorna som han sökt upp efter att ha fått syn på dem i en dröm. Människorna i drömmens trädgård hade förmedlat en vänlighet som hänfört honom. Han hade känt att de ville honom något, vad visste han inte. Hur han än försökte rensa huvudet från tankarna på trädgården hade han kvar upplevelsen av människorna som arbetat där, hur de rörde sig och talade, ljuden och stämningen. Vad var det med den där stämningen, och vad hade han med den där trädgården att göra. Han kunde verkligen inte finna något svar på det.

Vägen för att komma dit han skulle var en annan än hans vanliga, eftersom han kom från ett annat håll idag. Lustigt att den lilla skillnaden i perspektiv kan göra så stor skillnad för hur det ser ut, tänkte han.

Nu var det dags igen. Framåt uppåt mot planen, vänster på den stora gatan, förbi det gamla caféet och sedan höger. Då var han inne på en lång och rak gata, och han skulle nästan längst bort på den. Precis före bron skulle han slinka in i huset och upp för trapporna. Förbi henne, om hon var där. Han visste som vanligt inte om hon var där just nu, bara att hon fanns där ibland. Det var ett svar han hade funnit tidigare.

Väl uppe i huset sökte han som vanligt än här och än där och fann vad han sökte. Men det gav inget svar han ville ha. Det var som det brukade. Han funderade på att bryta vanan att lämna byggnaden utan att ta vägen förbi henne. Kanske var det dags att han gav sig till känna. Dags att ta kontakt helt enkelt. Det skulle kunna vara ett bättre sätt att komma vidare, komma närmare svaren han hela tiden sökte under sina uppdrag. Det blev inte av, något hindrade honom.

Han gav sig ut på gatan och började sin vandring hemåt. Det var med långa snabba steg han tog sig fram, för att så snart som möjligt finna en hemlik, skyddad plats. Han kände att han behövde vila och samla sig, det hade varit några äventyrliga dagar för honom. Saker hade förändrats som gjorde det särskilt viktigt för honom att ta rätt beslut inför morgondagen. Vilket steg skulle han ta härnäst?

3 Insikter #Blogg100 30

En liten variant fick han med sig hem. Dagen har varit intressant och prövande. Tidigt på sin runda stötte han ihop med en annan hon, som han hade träffat tidigare. De hade gjort några turer tillsammans men skilts åt för att leta på varsitt håll.

Morgonen var ganska färglös då, när han lämnade det som han kallade för hemma. Han undrade hur andra skulle benämna den platsen. Det var inte något han aktivt sökte svar på, svaret skulle inte förändra någonting. Han passerar inte förbi henne idag, och är nöjd med att det är så. Han får mycket gjort och nya idéer och frågor att grunna på där han är idag.

Han växlar gärna in på nya spår som ger nya tankar när han får chansen. Det krävs en del arbete och tankemöda och det är det värt. De gamla frågorna han har ägnat sig åt kan rent av lösas av att han ser nya, det förändrar perspektivet. Sedda ur en annan synvinkel bleknar ofta olösta frågor, eller så tynar de bort.

Hur han ska gå vidare blir oklart för en tid, nya idéer och insikter kan ha den effekten på honom. Inte på något vis som gör att han tappar farten, han går på precis som han brukar. Söker och finner upprepade gånger, och det leder in på nya vägar. Det är valet av väg som tar tid. Uppdraget blir med ens intressantare men också svårare. Det är så det känns.

Vissa saker och personer måste han ta sig förbi och lämna kvar åt sitt öde, utan engagemang. Det finns inget alternativ. Befinner de sig på en väg som som leder honom i en annan riktning än dit han ska, skiljs deras vägar. Hela scenariot är bekant utan att erbjuda några genvägar. Det finns inget annat än att ta sig igenom det och hålla fast vid de nya idéerna och insikterna.

Dagens händelser tog mycket kraft, han kan inte komma längre idag. Han vänder om och tar den kortaste vägen hem, utan att försöka få svar eller erövringar längs vägen. En liten sväng förbi en av hans hemliga källor tar han dock, och lyckas få med sig något som får symbolisera dagens skörd. En liten blomma, som kan växa och slå ut. Av den kan han få ro att vila sig till nya krafter, för att ta sig igenom oklarheterna. Uppdraget fortsätter i morgon.