18 Övervägande #Blogg100 98

Hur skulle han göra. Han visste inte. Ömsom kändes benen tunga och ovilliga att samarbeta och ömsom upplevde han att hela kroppen var engagerad i hans bryderier. Då var kroppen spänd, som i en form av beredskapsläge vilket var relativt angenämt och gav extra energi. Men visst, en smula tröttande var det. Inte minst blev han trött av allt tänkande och kännande som tagit tag i honom. Han var inte van vid det.

Valet var lätt utifrån den förtjusning och njutning han upplevde de där dagarna när han hade valt egna vägar för sina rundor. Då hade han spenderat tid i skogen, med böcker och han hade prövat att förhålla sig till människorna i staden på ett avslappnat sätt. Han hade frångått sina och arbetets rutiner i allra högsta grad och han hade tyckt om det.

Den ansträngning det hade inneburit att först inte veta om hon var på den plats han brukade passera så ofta, sedan få klart för sig att hon var där och då förhålla sig till det, hade bytts ut mot oron över att hantera att de mötts och att hon nu var klar över hans existens. Kanske var det dumt av honom att att hade röjt sig och sitt genom att samtala med henne.

Det som var svårast var att bedöma vilka konsekvenser en förändring av det slag han övervägde skulle komma att få för hans liv framöver. De saker som talade emot var starka på grund av de bestod av det mesta av det som hade varit hans liv och vardag länge. Även om han själv var beredd att förändra undrade han hur omgivningen skulle reagera. Hur skulle han påverkas om deras bemötande förändrades? Han var van att respekteras i sina egna kretsar och han hade en given plats och flera invanda roller, i synnerhet i relation till de närmaste.

Det som hade satt igång hela den här karusellen var en dröm. Den hade dykt upp mitt i hans idoga arbete med att söka svar på frågor under sina uppdrag. Han hade visserligen lagt till en dimension i sitt arbete sedan en tid tillbaka. Det gällde det att försöka finna svar på angränsande frågor, frågor som han själv ansåg minst lika viktiga. Det hade han gjort på eget bevåg, eftersom han under sitt letande hade upptäckt behovet av att förstå vissa saker och sammanhang. Han hade ännu inte funnit några svar som han varit tillfreds med.

Böckerna hade bidragit till hans engagemang att söka svar, men det var också genom böckernas berättelser som bristerna i de svar han fann hade blivit tydliga. Det fanns så mycket mer än det enkla och uppenbara. Han uppdrag, spännng, var övertygad om det, trots att han upplevt irritation över att människorna varit så förutsebara när han utfört sina uppdrag hos dem.

Drömmen om trädgården gick inte att återfinna i någon av berättelserna i de böcker han läst. Vissa likheter fanns, det måste han tillstå. En skillnad var dock att trädgården hade inte bara varit en berättelse eller en dröm. Trädgården och det som pågick där utanför staden var verklighet, liksom det som hände när han hade varit och besökt den. Han måste bege sig till trädgården igen, det var oundvikligt. Han behövde söka och finna några svar där. Innan dess kunde han inte fatta något beslut.

 

16 Tillbakagång #Blogg100 86

Det var när han gick vägen över bron, tog av till till vänster och fortsatte den gatan rakt fram och vidare upp i byggnaden, där han varit så många gånger tidigare, som han gjorde valet. Även idag gällde att ta sig upp flera våningar och in i lokalerna för att söka, undersöka, finna, leta svar och studera. Människor intresserade honom, hur de förändrade sitt beteende när han försköt små detaljer förvånade honom.

Det gällde förstås även honom själv. Den lilla detaljen att han hade fått vetskap om att hon faktisk ofta var på en av de platser han brukade passera hade förändrat hans beteende. Att det hade sammanfallit med hans önskan om att uppleva andra saker än de uppdrag han genomfört med allvar och frenesi, men utan eftertanke, hade haft betydelse för det som hänt. Små, små förändringar i hans beteende hade så småningom lett till att de stötte ihop.

Ledan av att söka och finna utan att hitta något vettigt svar hade hamnat i skuggan av utmaningen i det nya inslaget i uppdragen. Han hade förivrat sig med läsning och att gå egna vägar och hållas med, för honom, yviga tankar. – Tagit ut svängarna för mycket helt enkelt, tänkte han. Nu skulle han återgå till att verkligen koncentrera sig på uppdragen och på allvar se om det kunde föra honom närmare svaret han sökte.

Något ytterligare besök i trädgården och möte med de personer som fanns där, skulle möjligen vara till hjälp i sammanhanget. Utflykten dit hade varit en stark upplevelse och han trodde det fanns mer hjälp att hämta där, för de svar han sökte. Där hade han ju inte talat med någon ännu. Det var nödvändigt att han använde sin kraft till att samla sig och fortsätta sitt sökande. Både för att kunna ge svar till uppdragsgivaren och för att besvara de frågor han själv ville ha svar på. Samtalen med henne fick med andra ord anstå, det var inte säkert det skulle eller behövde bli några fler heller.

 

14 Tillfreds #Blogg100 71

Hade det varit en särskilt bra idé att ta omvägen, funderade han för sig själv. Nu satt han här och läste. Även om han helst av allt hade suttit kvar, så visste han vad han hade framför sig: En arbetsdag som alla andra.

I ett plötsligt infall reste han sig och kastade sig iväg. Det var lika bra att följa impulsen eftersom han förlorat det mesta av sin målmedvetenhet och disciplin i arbetet. Han sprang ner för berget och genom skogen. Stigarna var många och svåra att välja mellan. Han behövde göra tvära kast för att hänga med sig själv i galoppen mellan träd och stenar.

Väl ute ur skogen fortsatte han att springa, han valde en medelstor väg som gick i riktning från sjön. Han hade sett från bergets topp att den svängde tillbaka, alldeles lagom för att han skulle kunna ta nästa bro över vattnet. Efter bron skulle han svänga vänster och sedan rakt fram över en riktigt lång bro. Sedan var det slut på broar över vatten för ett tag. Sten och asfalt väntade på vägen mot de kvarter han hade som mål.

Uppdraget idag var likt de vanliga, med den skillnaden att han förutom att söka och finna var ålagd att göra några förändringar i rummet som tilldelats honom. Han sprang fort och tyckte det var skönt att ta i, men han måste dra ned på takten för att inte vara alltför andfådd när han väl kom fram.

Han kom in i en hall och slank rutinerat in i rummet. Vilket rum! Det måste ha varit minst fem meter i takhöjd, på väggarna hängde speglar och i taket en enorm lampglob. Rummet var intagande, men inte helt i hans egen smak. Öppna, stänga, öppna stänga. Obemärkt sökte han fram det han var där för att finna. Det fanns svar att få, han tog hand om dem och placerade dem på sina rätta platser. Inte blev han så mycket klokare av det. Något mer förstod han kanske, men han hade inte funnit det svar han sökte. Eller det är nog mer riktigt att uttrycka sig som att det inte var det svar han önskade.

Vad han skulle förändra tog han sig lite tid att lista ut. Sedan såg han det klart. Han såg till att flytta saker som personer gömde sig bakom. De fick förstås inte upptäcka vad han gjorde, men det var viktigt att de kände av det. Han prövade med några små förändringar och såg resultat ganska snart. En osäkerhet spred sig bland dem han valt ut. Deras utrymme minskade inte av något konkret rumsligt skäl, det var de själva som drog sig undan och tog mindre plats i rummet. Han var nöjd, det här uppdraget tyckte han var riktigt roligt.

Andra personer i rummet syntes genast bättre och de föreföll lite förvirrade av det ett ögonblick. De anpassade sig dock utan problem till den förändrade situationen och deras förvirring övergick snart till något han uppfattade som en avslappnad auktoritär hållning. Det här var inte bara ett roligt uppdrag, det var intressant också. Han betraktade det som skedde med tillfredsställelse och förstod att det här var en situation som han kunde lära sig något av. Kanske fanns här förklaringar som kunde bidra till svar på hans privata grubblerier. De som han aldrig upplevde sig få riktiga svar på.

Solochvår #Blogg100 19

Det som händer är svårt att förklara.
Det som händer när försiktigt tassande steg på grus är skirt solbelysta när de når öronen. En sådan dag då vi får flyga med i ljuden, värmen och färgerna som är på väg tillbaka. De distinkta rösterna som ekar vår, barnens röster låter särskilt klara. Allt hörs tydligare och lättsamt, svävande genom luften. Solen värmer oss mjuka, men flyktigt för att inte luras.  Den laddar vatten, och land för att ge ögonen nya nyanser. Alltid samma och helt unika förändring som når oss. Vi är med, vi ansluter och  står beredda att att följa med i processen. Man kan känna att vår iver är stor. Det går bra att låta skuggan och natten kyla kropp och natur. Det är så det brukar vara, vi har varit med förr och vet att det är värt att vänta på våren.

#37 Vems är tiden och varför #Blogg100

Vilken härlig dag! En långhelg är till ända och den har berikat. Familjen, möten, god mat och medveten närvaro. Så pass att jag spontant gått till gymmet två gånger och som bonus under födelsedagsfirandet här hemma idag gick vi på en härlig vårpromenad.

wpid-20150406_132221.jpg

Men …
Så här på söndagen, som visserligen är en måndag, men fungerar som en söndag i mitt fall funderar jag över tiden. Vems är tiden och varför?

Jag ska upp och jobba i morgon.

Jobb är jobb och kan vara stimulerande, tillfredsställande och utmanande i olika grader, men det är inte det som bryr mitt huvud och upptar mina tankar och känslor idag.

Varför måste arbetet utföras mellan 8 och 17? Vilket är det vanliga för en stor majoritet av befolkningen.

Det är då man kan få ljus och luft och med lite tur så här års en gnutta värme. Med andra ord allt det som jag längtar efter och mår bra av, det som definitivt är bristvaror, särskilt så här års. Bara en smula av det skulle göra stor skillnad för välmåendet, och därmed den eftersträvansvärda hälsan samhället pläderar för och var och en strävar efter att ha.

Arbetsgivaren ska ha din tid emot betalning (och förstås någon insats 🙂 ). Det är en självklarhet, jobb är jobb och det ska utföras. Men synen på när tiden ska levereras verkar ha fastnat i kvarlevor från industrialismens framväxt och verkar liksom besläktat med löpande band principen.

I vårt välutvecklade land (liksom i många andra delar av världen) ser jag en uppsjö alternativa lösningar. Med möjlighet att utföra arbetet, eller kanske mer rimligt delar av arbetet, på andra tider eller platser än ett anvisat utrymme med petiga tidsramar. Naturligtvis styr samverkan med andra och arbetsuppgifternas karaktär delvis när och var jag som arbetstagare behöver arbeta, och det är också en självklarhet.

Det krävs förstås styrning, mod och modernitet av arbetsgivaren för att våga släppa på kontrollen och ge mig förtroende och lita på att jag utför mitt arbete med ansvar.

Jag tror det vore hälsosamt och lönsamt för alla parter om arbetsgivaren tog sig en funderare och omprövade en gammal värdering och vana. Flexibilitet har ju efterfrågats i sådan utsträckning att själva ordet i det närmaste förlorat sin mening. Men här passar det och det du förväntar dig av andra bör du väl förvänta dig även av dig själv?

Denna måndags söndagsoro handlar om obehag inför att känna mig instängd. Utestängd, bland annat från ljuset, och tveksam till om jag kan må väl och leverera bra.

Så vad har vi att förlora vi två? Jag menar: ”It takes two to tango”.

#25 SMART som standard #Blogg100

#25 #Blogg100 #BloggSwe ISO är inte en förkortning utan kommer från grekiskan och betyder lika. Det ska göras enkelt och handlar om hur vi gör, arbetar. ISO standard 9001 med PDSA-cykeln och SMARTa mål är delar i ett sätt att skapa struktur och systematisera arbete och tankesätt.

Ibland hamnar man på en återvändsgata. Då får man söka sig en annan väg som är framkomlig. Det hände mig på väg hem från kursen idag. Oftast finner man något att ta med sig därifrån ändå. Jag fann ett hus och tog bilden med mig.

wpid-20150325_162921.jpg

ISO är inte en en förkortning utan kommer från grekiskan och betyder lika. Det ska göras enkelt och handlar om hur vi gör, arbetar. ISO standard 9001 med PDSA-cykeln (Plan – Do – Study – Act, ett systematiskt sätt att samla information och analysera, ett förbättringshjul) och SMARTa mål är delar i ett sätt att skapa struktur och systematisera arbete och tankesätt.

Igår & idag
Kul Kurs om Kvalitet

Strukturnördens Mekka

Systematik i Kubik

Utvecklande Undervisning

Flöden Fungerar

Omsättningen Optimerad

Bara
Ledningen Lovar
sitt
Enskilda Engagemang
kan
Styrningen Stimulera
allas
Dagliga Delaktighet
i
Standard Certifikat

Insamlad Information

Avvikelser som analyseras

Förbättringarna får Fart

Trovärdiga tjänster

Ta om det från början igen

Det är En Evighetsmaskin

Det är väl SMART?

Specifikt
Mätbart
Accepterat
Realistiskt
Tidsbestämt
ansvarsfördelning
(SMARTa mål)

Förändring kontra utveckling och andra tankar #blogg100

Rekommenderar er att läsa en fantastiskt fint berättad iakttagelse som delats på G+ och ursprungligen publicerades av Dagens Nyheter idag. En anstrykning av association med mitt inlägg här igår Tillknäppt #blogg100

”Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt”

Över till något annat men även det kritiskt granskande.

En sak jag funderat på till och från, inte minst i sammanhang som benämns social media, men även i verkliga livet. Varför inleder man en dialog och väljer att inte fortsätta den men avslutar den heller inte.

… liksom …

Varför delar man med sig av något, men sedan inte visar något tecken på att vara intresserad av reaktioner, interaktioner eller kommentarer kring det, över huvud taget.

Är det jag som är så vansinnigt ointressant för att jag är jag eller orsakas det av personens stora ego. Det vill säga; att denne har något så intressant att förmedla är en självklarhet som inte behöver bemötas utan står fritt och lyser av egen kraft. Sen kan det förstås röra sig om härskartekniken att ignorera och negligera … den är potent och fungerar i många sammanhang.

Sist vill jag förstå vad det är som gör att vi så frikostigt tillåter att rådjuren trängs med oss i våra trädgårdar. Idag kom jag hem till en omkullvält kruka med söndertrasad växt utan blommor och två buskrosor bestulna på alla sina förtjusande rosenknoppar. Jag blir ledsen. Det smärtar på allvar, blandat med uppgivenhet. Varför?

Tre saker igen – och det goda i dem är att de är ifrågasättande och rör vem som gör och får göra vad, och varför det är så.