Bibblan #Blogg100 76

Bibblan.
Gillar ordet. Det var skönt att gå till bibblan. Tillhörde inte de som satt där och var ambitiösa eller intellektuella och kunde mycket fakta. Tyckte om doften. Doften av böcker, både damm och nytryck. Båda dofterna lika vackra. Min kärlek var till bokryggarna, tyget, lädret, väven, den blanka hårda pappen och det lilla kortet som bibliotekarien stämplade och stoppade i en ficka längst bak.

Berättelserna.
De höll mig fången, drog mig med på seglatser och strapatser långt bortom vardagstraggel. Leendet som avvaktade lite mer för varje år jag fyllde, log och skrattade högt där inne. I boken och i huvudet mest, men lite i biblioteksrummet. Minnet är att vackert trä klädde väggarna, om inte annat runt böckerna, i hyllorna.

Livet
Livet kunde se ut hur som helst. Vuxna, barn, djur, hus, länder och världar fanns i mängder av versioner. Förunderliga, trygga, farliga, obegripliga och roliga. Några nästan galna, fulla av tokerier, fastän de hände på riktigt. Det fanns de som verkade glada, starka och fantasifulla rakt ut i verkligheten. Även om det hände saker som kändes allvarliga eller läskiga. Som goda karameller, sådana som man inte vill att de ska ta slut. I vilket fall vill man gärna ta en till karamell direkt, för att få behålla känslan och smaken.

Skolan
Alltid verkligare och mer sammanhållet än en lektion, eller i en dröm. Oändliga möjligheter och äventyrligt inspirerande och utbildande. Och till det lugnet. Det var lugnt på bibblan, bara ljud av mjuka steg, skrapande stolar och prat med låga röster. De vuxnas krav når inte hit, här bestämmer bibliotekarien takten och tonen.

Böckerna
Böckerna är inte desamma, inte människorna heller. Sagan har inte samma förmåga att tränga sig in och ta plats, det är för mycket annat som ställt sig före i kön. Det är fortfarande en skön känsla att gå till bibblan. Hyllorna, bokryggarna, läsplatserna och tonen väcker lusten till böcker, och bibliotekarierna och bibblan finns kvar. Kanske inte lika många av någondera, men där de finns får alla som vill plats att resa iväg och få kunskap på vägen.

En beskrivning (4) #Blogg100 18

Den lilla tyckte om att leka och hon trivdes bra med att vara utomhus, ifred från de vuxna. Hon var bra på att hitta på saker och hon lekte gärna fantasilekar, ofta med grannbarnen. De lekte i skogen, ömsom familj och ömsom krig. Skogen var helt deras egen härliga värld. Det var tryggt och det var nära hem och även om det, som det brukar, hände att hon eller någon annan blev ledsen, så var det mycket sällan någon var dum med flit, som barn brukar uttrycka det.

Vem var hon då, den lilla. Skruvlockar, glada kinder, laddad för att ta sig an det som korsade hennes väg. Som många små hade hon inte full kontroll över krafterna i kropp och sinne. Ibland blev det för starka uttryck, och uppriktigt sagt var det en större utmaning att hålla tillbaka känslor än att leta efter dem. Tillsammans med lekkamraterna var det inget konstig, de krångligaste sakerna hände oftast när vuxna var inblandade. Hon tyckte föräldrar var svåra att förstå sig på.

Den lilla hade en speciell relation till djur, hon såg dem som jämlikar och pratade med dem. Med djur kunde hon tala om saker hon inte förstod och som gjorde henne orolig och osäker. Hemma var hunden en förtrogen vän. Trots att han föredrog promenader med husse och matte och helst lyssnade på dem, hade han en del av sin uppmärksamhet riktad mot henne. Han kände ett ansvar för den lilla och hennes välmående, därför lyssnade han när hon särskilt sökte sig till honom. Han visste att han inte behövde säga något. Det blev bra ändå, hon växte och blev äldre och klokare.