Vad jag gör

Strukturerad antistress.

Promenad.

Kort stopp.


Vila ögonen på rörligt rofyllt vatten.

Promenera hem.

Jobba vidare!

Egen #Blogg100 72

Det är fantastiskt att vara sin egen.

Egenföretagare, konsult eller kanske konsul(t)inna 😉

Stimulerande, roligt, omväxlande och nytt.

Underbart helt enkelt!

– men nu är jag färdig och stänger ned för idag.

Midnatt råder och tyst det är i huset. Snart är ingen vaken.

Kärlek och tillit kontra kontroll #Blogg100 2

Ibland ligger man före sin tid, ibland är man fel ute. Man kan förstås också ligga efter. Alla tillstånd brukar gå att reda ut eller rätta till. Då är man är rätt ute till slut. Och det blir en bra början.

Man är jag, denna dag. Med övertygelse om att igår var idag startade jag Blogg 100 en dag för tidigt. Det är som det är, men i den virtuella världen kan tiden justeras. Ordningen återställd. Detta är inlägg nummer 2 🙂

Hur mycket fel får man göra och vara. Kan man pröva tankar och ifrågasätta andras tankar och göra fel och ändå komma framåt? Jag tror det är en förutsättning. För att växa och få andra och annat att växa.

Oroande många ledare i världen verkar tycka annorlunda.

De visar upp beteenden och maktutövning som för några år sedan benämndes som extremer, exceptionella undantag. Så varför väljs så många ledare, som styr i helt annan riktning; med kontroll, förminskande av andra och våld som lösning – och för att få behålla makten

Ledarskap och kommunikation har mycket mer med människosyn och värderingar att göra än med vilka av alla formulerade ledarstilar som förordas. Gamla som nya. Inte minst handlar det om hur ledaren värderar och bemöter andra personer, speciellt de med mindre makt.

Jag ogillar att skillnaderna mellan vad vi säger och vad vi gör ökar. Det bildas klyftor, tanke (uttalad åsikt) och handling går inte ihop. På arbetsplatser och i stater upplever jag att ”oantastlig argumentation” består av makt- och språkmissbruk i stället för viljan att skapa dialog och vinna förtroende och aktning för ledarskapet. Tydlighet, javisst! – men inte kontroll och totalitäritet.

Men- Snälla chefer lyckas bäst och är lönsamma, var ett budskap som delats flitigt de senaste åren.

Omtänksamma chefer lyckas bättre och är dessutom mer lönsamma än andra. Det visar forskning från Stanford University.

Hårda chefer tror ofta att produktiviteten hos de anställda ökar om man drar åt tumskruvarna. Det enda som ökar är stressen och forskning visar att höga stressnivåer leder till kostnader för både arbetsgivare och anställda, skriver Emma Seppälä, doktor i psykologi vid Stanford University, i Harvard Business Review.

En ledare som förordar kärlek och tillit i chefsrollen utsågs till årets vd 2016. Lyssna på vad han säger, läs intervjun och gläds. Njut!

Lusten är det som får allt att hända. Det menar Erik Ringertz som kammar hem titeln Årets vd 2016. Själv vägrar han att tävla, och hävdar att tillit och kärlek är bästa knepet att driva företag.

Kärlek och tillhörighet är svårare som drivkrafter än ångest, men när man väl uppnått ett klimat byggt på det så är det betydligt mer hållbart, funderar han.

Organisationer som bygger på kontroll misslyckas, tycker Erik Ringertz. Att fråga chefen om lov för att inte ha fel, att sätta upp resultatmål som följs upp – tokfel, enligt Erik Ringertz. Han tycker att chefer ska lita på att anställda ger 100 procent av ren lust. Hans råd lyder därför ”börja lita, väck lusten”.

– Men det innebär inte att man inte ska säga ifrån om någon gör fel. Det är så en ärlig kompis gör, säger Erik Ringertz.”

#30 Dag och Natt #Blogg100

blogg100-logotype-300x256

Hå, hå idag är jag trött. Känner någon sorts matthet. Kan det verkligen vara den där futtiga lilla enstaka timmen.

… den där som gjorde att det var mörkt i morse, ja det var i alla fall skumt. Å så regn ovanpå det …

Eftermiddagen var lång förstås, eller längre, eller snarare att det var ljust när klockorna bestämde att det var en timma senare än i förrgår. Om man får laborera med villkor och förutsättningar på det sättet så är det inte konstigt om vi människor känner en viss förvirring. trots den där ynka …

Nog om det. Dagen har annars varit sig lik, så som den brukar se ut en måndag. Upp, ställa om för den sista svängen upp på vägen till arbete, arbetstagare, medarbetare, yrkesperson eller professionell, beroende på vilken form och färdighet som gäller för dagen. Och i mitt fall gäller i alla fall alltid tjänsteman. Tror jag. Även om det ibland kan kännas som allt mellan hantverkare och terapeut. Jag säger inte om det är arbetsuppgifterna eller arbetsplatsen som kräver dessa tjänster av mig. Det kan ni klura på och fundera över hur ni har det själva på den ”fronten” 😉

… och sådana saker varierar mellan dagar, år, platser och personer …

Nåväl, Jobba, jobba, jobba (Ok först cykla dit) Lyssna, skriva, prata. Papper papper papper. Trevligt prat göms där i pappershögarna. Ibland, beroende på sammanhang och sammansättning. Hem, hem, hem. Idag blev det plötsligt iväg för att jag blev upptagen av att lösa en logistikfråga som rörde relationen arbete och barn (omyndigt barn). Hem och umgås med flera familjemedlemmar den yngsta och minsta drygt ett år. Vilken skön liten person vi har fått tillskott av. Super duper – som hennes mamma brukade uttrycka sig, i alla fall förr, med jämna mellanrum. Sedan blev det bloggdags men det hände inte så mycket mer än att jag uppdaterade uppgifter om mig själv på olika ställen på nätet, Forum och plattformar, som inte gärna får stagnera 🙂

… sen blev det blogg …

Här stannar jag på dagens sista station. Lite te kvar i koppen, det hinns med. Sedan dags för sömn. Skönhetssömn allrahelst. Med drömmar om sol, ljus, färg och uteljud som hörs. Så där särskilt som de brukar när solen tinar sinnen och lösgör kroppens skal.

Önskar oss alla en God Natt med Sköna Drömmar.

# 18 När det skimrar #Blogg100

#Blogg100 #18
Solen gav färg och värme till det som var blekt av skugga. Om det kan jag berätta idag.

Hur solen gav färg och värme till det som är blekt av skugga kan jag berätta idag.

Efter en dag av rådbråkande för problemlösning i lönearbete kan uttrycket kännas och vara en smula kantigt. Om jag försöker riktigt mycket kan jag kanske vaska fram guldkornen. Hitta det som skimrar och lockar, men det går bara om man ser på det från det håll där skönheten visar sig.
image

Solen smög sig fram över kanten på vår jord som inte är platt som en pannkaka även om en kant, en linje eller en gräns kan ge intryck av att det är så. Där kom ett ljus som spred sig och ökade i styrka. Den nästintill ofärgade naturen och stadens byggnader fylldes sakta med värme som först var knappt förnimbar men den väckte färgerna till liv. Efter färgerna på marken kom himlen att sköljas fri från dis och nyvakenhet så att den till sist strålade blå till solens ära. Den kylslagna morgonens grå ljus övergick till kittlande gulskimrande stråk och skyar som letade sig in i byggnaderna och fram över gatorna och platsernas fria ytor. Än håller skuggorna kvar sina positioner, men de får maka på sig lite varje dag.
Från mitt fönster kunde jag se människor. Några på väg till eller ifrån eller på språng emellan. Jag tyckte deras steg hade lite glädjesvikt. Ju senare på dagen ju längre dröjde människorna sig kvar vid grönskan och bänkarna och framåt lunchtid slog de sig ner på kullerstenarna med ryggen mot husväggen och ansiktet mot solen. De spisade, njöt och nojsade, antagligen mer med vädret än med varandra.  När det var min tur promenerade jag ut och styrde stegen över kullerstenarna mot solen och lutade mig mot husväggen. Vårlyckan dök fram som sällskap på min plats i solvärmen.
Sen dröjde det till kvällen innan jag gav mig ut igen, då hade solen dragit sig mot den andra kanten och ett brunare grått blev kvar bland husen. Jag cyklade hem i en kvardröjande soluppvärmd stad med känslan av försiktigt spirande vår i antågande.

#16 Slog sig ned på en gren #Blogg100

#Blogg100 #16
Idag har det slagit sig ned på en gren. Mellanlandat. Och den ser …

Idag har har det slagit sig ned på en gren. En mellanlandning. Det där otåliga. Funderingar över varför vi inte gör och är bättre än vi är. Tillsammans. Styrning för att nå lägsta ribban. Istället för att ta tillvara olikheter, kreativitet och ingjuta mod att tänja på gränserna för individernas prestationer. Så idag bistår jag med några länkar för att lätta upp och späda ut mina egna ord.

Vart är vi på väg? Jag skrev härom dagen att ”work is business these days”. Då syftade jag på att det inte längre är tillräckligt att vara lojal, kunnig, engagerad, professionell, arbetsvillig, ansvarstagande som medarbetare. Du måste också sälja in dig och aktivt delta i konkurrensen med kollegor. Kräva ditt utrymme och bekräftelse. Här är en akademisk kritiskt ifrågasättande artikel om arbete, arbetsmiljö ledarskap, medarbetarskap, arbetsvillkor och inte minst om makt. Den heliga förnedringen SvD Den är läsvärd. Författaren har också skrivit en avhandling om så kallat tomt arbete, arbetstid som går åt till annat än att jobba.

Måhända lösningen på ett känt problem, eller i alla fall delar av området kommunikation mellan vården och patienter. Ett steg i rätt riktning: Ny lösning för patientinformation.

Det är väl känt, men likafullt förvirrande för att inte säga frustrerande eller kanske drämma till med idiotiskt. Jag anar att det inte är så mycket bevänt med att ställa en fråga som jag vill ha svar på om varför. Den här fasonen som Facebook har att se olika ut i olika apparater. Utifrån teknik och program etc. är det troligen mer eller mindre oundvikligt. Men presentationen, upplägget och valet av inlägg behöver inte skilja sig år som det gör. Resultatet blir i alla fall att det är någon annan som har koll. Facebook är ju inte en enskild person, som har koll, men det gör det nästan ännu värre och syftet hamnar i samma bransch som den förra artikeln i detta inlägg. Det är systematiskt uträknat för att så långt som möjligt få dig att dansa efter någon annans pipa. Kontroll genom att skapa osäkerhet och förvirring. Ah, kanske att ta i men du har i alla fall inte kontrollen i din egen hand. Och det är bara att gilla läget och anpassa sitt deltagande. Jag gillar läget, men ibland slår det sig ned på en gren. Mellanlandar 🙂

Vilken härlig mötesform!
För de som har modet finns mycket att hämta i Open Space metoden, om man vill släppa loss krafter och tillåta delaktighet. ”Metoden används i många olika sammanhang och lämpar sig i förändrings- och utvecklingsarbete liksom för erfarenhetsutbyte och i utbildningssammanhang. En förutsättning är att ledningen vill släppa loss krafterna och tillåta verklig delaktighet. En ledning som vill ha full kontroll över slutresultatet skall använda någon annan metod.”
Det främsta kapitalet är medarbetarnas kompetens brukar det ju heta, då måste ju den här mötesmetodiken passa utmärkt för att få ut så mycket och bra resultat som möjligt.

Så, det var det. Dags att flyga vidare. Vad kan lindra och skingra känslan av otålighet, Kanske en kurs i akvarellmålning? Det tänkte jag pröva i alla fall.

Akvarellåda