Små ljud #Blogg100 53

Det knapras och knasslas och skrapas i buren, Luke ställer sig med tassarna på ett litet träskrank i buren. Han tittar ut över kanten. Ser han oss börjar han tala. Han piper förstås, men höjer och sänker tonen och varierar pipens intensitet och takt. Det måste vara en språkmelodi. Säkert handlar det om mat. – Skulle vi kunna få något gott, lite frukt eller en grönsak?, säger han kanske. Oskar stämmer också in, men han börjar sällan samtalet. Jag tror att de säger – Hej här är vi, vad gör du, ser du mig, kom förbi, titta in … vad som helst, bara du kommer ihåg att vi är här. Jag svarar – Hej på er, hur mår ni, saknar ni något, vad gör ni, har ni tråkigt …? Deras små ögon plirar och söker kontakt, de tystnar och lyssnar. De väntar på svar. När jag svarat, stämmer de upp med sitt tal. Ett salladsblad kan de tycka om att äta direkt ur handen. Det är saftigt och grönt och det låter så förtjusande gott, när de tar emot det jag bjuder dem med små och mycket hastiga tuggor. Det är ok, vi är ok med varandra, men hellre vill de äta själva förstås. De har integritet våra marsvin. De kan lätt hoppa upp, på hyllan eller taket, där jag brukar lägga godbitarna till de små. Där sitter de sedan och plirar och tuggar förnöjt.

Musikerna några trappor ned övar, ett fåtal toner hörs här uppe. De är tillräckligt många för att koppla ihop till ett stycke. Eller en strof, de spelar det gång på gång. Det är så man gör när man övar.

Tågets ljusa, tunga svischande drar förbi. Vissa tåg har komp av tågdunk: Ta-dan, ta-dan, ta-dan, ta-dan … . De kommer i ojämna flöden, ofta flera stycken olika, ganska nära efter varandra, fast i båda riktningarna.

Det är sent, det är natt. Det är tyst runt ljuden som hörs.

Potatis och metaspråk #Blogg100 45

Vilken potatis.
God som guld.
Stor och fylld från Patatavagnen, eller liten och serverad med en härlig tomatsås. Inte vilken sås som helst, en tapassås.

Tala och försöka förstå kan vara svårt, eller i alla fall inte alltid lätt.
Svårast är det att samtala när den du talar med inte vill förstå. Varken vill lyssna, eller försöka få ihop ord och gester till något begripligt. Det är inga komplicerade sammanhang det gäller. Det kan till exempel vara att beställa mat, betala över disk, fråga efter en plats och andra liknande, allmänt förekommande vardagssituationer.

Man har inte alltid tillgång till ett gemensamt språk. Hur det kommuniceras då varierar, dem du vänder dig till gör olika. De är förstås olika personer, och de gör sina val. Varför väljer någon att inte försöka?

Lyssna och försöka förstå är kul, även om det tar emot i känslan kan det vara särskilt kul när det inte är enkelt. De som är roligast att möta är de som prövar lite av varje, som testar att använda ord och språk inifrån sig själv och ut till dig. För att söka efter något som krokar i dig. Ditt språk. Allt är bättre än ickespråk.

Härligt är det att känna glädjen när man faktiskt talar med varandra, och att få skratta tillsammans. Skratta åt vars och ens oförmåga och förmåga. För det är ju aldrig bara den ene som inte förstår. Som extra bonus få vi dela glädjen över det språk vi lyckas skapa, en sorts metaspråk.

Hon ville förstå mina försök att tala så att hon förstod. Det gav mig dubbel lycka: att klara av att beställa en särskild, underbart god, fylld potatis, av kvinnan i patatavagnen på torget.

 

 

Läser, lär och ler #Blogg100 4

Jag läser Bodil Malmsten och jag ler. Ler och ler, och jag skrattar.

Hennes bok om att skriva ”Så gör jag”: Den är fantastisk. Språket, orden och vändningarna. Lätthet och tyngd, förnämligt kulturellt bildat. Kasten mellan intellektet och egensinniga uttryck lyser upp. Hon beskriver och förklarar och det är är upplysande.

Av Bodil Malmsten får jag alltid en gåva när hon uttrycker sig. Allra mest hennes skrivna ord. Hon underhåller och lär mig som ingen annan. Det rör livet och det rör det som inte alltid räknas eller omnämns; det fångar hon in och överlämnar.

Jag får en bukett som inspirerar och förtjusar mig, så som bara hon kan. En uppsättning av bundsförvanter eller personliga nycklar att använda vid behov. Om jag vill, inte för hennes skull.  Buketten består av vackra och allvarliga blommor som förklarar. De sprider sitt ljus över det mesta här i världen, över det som är viktigast i livet. Allt står klart.

Jag tror att allt står klart. För en sekund, en ögonblick i taget.

 

Från en bänk på Le Promenade des Anglais

En onsdag i slutet av april 2016

Hon sitter här och tittar på färgerna. De blå. Suger i sig allt hon kan få. Vinden skakar hennes hår och hennes linne, och får nästan tag i hennes öras yttre delar. Vågorna är ojämna, men det forsande ljudet när de bryts av stranden låter lugnande och känns som en jämn rytm. Det behövs som motvikt till den bråkiga vinden. Hon går vidare till något stillsammare för att få ro. Stöket avbryter ideligen tankarna. Och orden. Det blir lugnare här. En promenad utmed havet förbi alla plager och människor som av skilda anledningar befinner sig utmed samma väg som hon. Några killar flyttar staketsektioner nere på stranden vid en enkel byggnad. De ska troligen starta en verksamhet. Egen eller annans. Sedan en plats där grus pumpas i en slang till en sorts tratt för att spridas och täcka underlaget. Oklart om det syftar till att bli ett område med en upphöjd yta eller om man vill jämna ut en höjdskillnad för att få samma nivå på underlaget som övriga beläggning på promenaden.

Passande nog kan hon besöka toaletten på väg upp mot parken. Hon tänker på grönskan och blommorna som kommit och som kanske alltid står här. På väg över Place Messena och spårvagnsspåren bestämmer hon sig för att gå tillbaka till ett litet café med gott kaffe till bra pris, fastän att hon kände att hon misslyckades med sin franska  när hon köpte sig en kaffe där sist, och så gärna ville försöka beställa och betala på franska. Kanske går det lite bättre den här gången. Dels är hon inte på jakt efter glass idag och dels väljer hon aktivt att gå tillbaka. Det var OK, men en smula besvikelse känner hon över att adjöfrasen levereras på engelska. Inte hennes egen, men kaffeförsäljerskans. Nåväl, inte tillräckligt för att ge upp. Non, jamais!

Två kärringar störtar ner på bänken. De provocerar genom att sakna ödmjukhet eller ens försiktighet. Hon önskar att de skulle hålla tyst, fastän de talar franska. Ett litet barn har de med sig. Parken har besök av många far- och morföräldrar idag. Kan det ha något med onsdagar att göra? Det lilla barnet är gulligt och tilltalande betraktande av sin omgivning. Tanterna är inte det. Varken eller. Nu ska hon läsa en stund. Kärring! Sluta att rucka på bänken där vi sitter. Av någon anledning letar sig tankarna till K, en kvinna som hon jobbat med. Hon tyckte mycket om K. Undrar vad som får tankarna att leda dit. (Ödmjukheten kanske?)

Språket de talar är inte vackert – de mal på. Utan paus och utan någon melodi. Andas människa! – Och gör pauser. Phu, de går!

Nu kan hon läsa.

En strimma av Nice 160526

Det är kul bara att titta på människor.
Havet var lika vackert som jag ville. Det blåser. Skrivinspirationen infinner sig inte riktigt. Men om jag börjar kanske det kommer mera.
Hon uttryckte det så fint ”att vara i språket”, vilken lycka och njutning för oss som tycker om ord.

Ett litet gäng duvor tittar förbi. Kan hända de tror jag har något kvar efter kaffet och glassen. Jag vill inte bjuda dem mitt skräp. Dessutom är den lilla pappmuggen och glassbägaren ihopklämda tillsammans med spade och sked mellan två ribbor i bänken. Jag sitter på en bred bänk utan ryggstöd, det är inte bekvämt när man vill sitta länge. Det vill jag. Solen är varm, här blåser det inte lika mycket som vid havet; nere vid Promenade Anglais precis ovanför La plage, den vackra stenstranden nedanför promenaden.

Kortbyxor, minikjolar, linnen med vidd och slimmade tonårskreationer, utsvängda gabardin- och linnebyxor, fotbollsbyxor, sandaler, boots och galna högklackade skor. Mitt i den oberäkneliga fontänen leker två småflickor som studsar fram på sina starkt rosa gympaskor.

Franskan är vacker. Italienarna som satt här gick. Skönt att få höra franskan porlande fram och slippa hans masserade av henne. De trivdes nog i varandras närhet, men jag satt bredvid och undrade om jag störde eller var uppskattad publik. Många barnvagnar och många hundar. En del med kjol, hundar alltså. Borde fotograferat. För sent kom jag på det.
– Sorlet från de passerande promenerande och bilarna, spårvagnarna, fotstegen, klackarna och rösterna som bryter igenom. Sorlet påminner om havet med vågornas rullande form.

Förtjusta röster tjoar när fontänen kastar ur sig spridda vattenkaskader rätt uppåt, utan skönjbart mönster. Mest hör jag barnens röster.
Hunden med kjol passerade för tredje gången. Den här gången slängde jag upp mobilkameran och brände av tre-fyra bilder. Kameran fångade dem efter att de passerat min bänk och alltså bakifrån. Inte perfekt men det rosa tyllet syns. Tydligen promenerar man fram och tillbaka i denna trädgårdspark.

Tre segways glider förbi. På åkarnas jackor står: Brigades des parcs et jardins. Storvulet eller uttrycksfullt att ha en parkbrigad. Jag charmas av det.

Kyrkklockan slår fem slag. Klockan är 17. Den yngre kvinnan som åt en stor baguette och talade så vackert bredvid mig, efter att Italienarna gått, är inte kvar. Hon talade om osten och ätandet av baguetten. Jag saknar hennes ord, de var särskilt fina att höra i sorlet, och att lyssna till språket. Nu sprutar fontänen ihärdigt och lägger en stresston till ljudflödet. På bänken till höger talas något arabiskklingande språk som spär på den höjda tonen. När vattnet stannar av återkommer den lugnare tonen. Enstaka små fötter i skor plaskar distinkt i vattnet som dröjer sig kvar en kort stund på den platta stenlagda marken.

– En kamouflagemönsterklädd herre i kängor med någon typ av rapmusik strömmande ur sin ryggsäck i kamouflagetyg. Tror faktiskt att jag mötte honom tidigare när jag var på väg hit, nerifrån havet, på jakt efter glass och kaffe. Kaffet var en fullträff medan glassen dög och hamnar på en femma. Även han går alltså fram och tillbaka. Det kanske är så man ska göra här. Man vet ju aldrig vad som kan vara uppenbart för en lokalbefolkning och som en besökare inte vet eller begriper.

Gud vad det är skönt med solen som värmer min kind! Solen värmer allt och oss alla men särskilt skiner den och väcker ljuva kroppsminnen till liv genom huden på min kind.
Duvorna har kommit förbi några gånger till. De ägnar mig inte så stort intresse utan pickar och vickar omkring förstrött i närheten bara.

Ahh! Tre cyklande poliser, och jag missar de igen. Ser dem för sent och hinner inte få fart på kamerafunktionen förrän de är för långt bort för att göra sig på bild. De rör sig också i båda riktningarna. Det var andra gången jag såg de på väg ned mot havet, fastän förra gången var det i en del av parken där det finns en stor skulptur av en båge. Arc någonting … Platsen hade namn efter Albert den förste. Jag förstod inte plaketten vid skulpturen. Arcen var bara presenterad på franska.

Det glesnar, mest på bänkarna, kan hända även bland de promenerande. Solglasögon är vanliga, det är nog det mest gemensamma attributet. I övrigt representeras så många plagg, stilar och attityder att de inte är möjliga att återge, eller ens spegla. Nu har jag vridit mig åt sidan och vänt mig mot solen för att behålla känslan i huden. Glada barnskrik och vattnet sprutar. Ett par slöjbeklädda personer i medelhavsblå färger fotograferas framför vattenkaskaderna av en tredje, klädd och beslöjad i starkt turkos.

Om jag inte misstar mig ser jag ytterligare fler individer för andra och tredje gången. Kanske är det inte konstigare än att de vill vara här i parken precis som jag och det franska paret bredvid mig. Den unga flickan har kommit tillbaka, men hon talar inte så mycket och hon äter inte. Vi hat suttit länge och trivts på vår breda bänk, trots att den saknar ryggstöd. Vi har lett i samförstånd ett par gånger. Jag skriver i mobilen och mamman läser, eller kanske skriver hon också, något i sin mobil.
De andra, de som går av och an, kanske har svårt att sitta still.

En hel grupp med segways flyter förbi med en ”Follow me” i täten. De tar sig med en sväng till mitten av parkens bredd och ledaren gestikulerar och pekar mot omgivningen. Undrar vad han beskriver. De glider vidare efter ett kort vaggande stopp.
Klockan är över 18. Jag bestämmer mig för att lämna min plats. Det är dags att gå.

#Författarkursinice #promenadedupaillon

Näthat

Tanken flyr det levande
orden skyr det levande
Kallhamrad dynga blir kvar
Tolka allt som möjlig gröda
Odla skit och vassa knivar

Ingen kan ha koll på flödet
Vägen fri – ta fram grinet
Baktal, framfall, bild eller saga
valfritt när och hur det ska mineras
Ditt eget val så skyll dig själv

Ska de få hållas
Vem måste backa
Ta tag i saken
Se upp – Vi kan förlora!
Klokhet, kontakt, möjligheter och gemenskap

Den här dikten kom till efter att jag fann en skrivövning på en intressant sida:  
Min plats bland orden – författarblogg av Irene Svensson Räisänen