I huvudet klockan 23 #Blogg100 89

Tolv inlägg kvar till 100 – och elva dagar.

För tidigt att sammanfatta, men svårt att låta bli. Får lov att hålla inne med det ändå.

Ett uppdrag lider mot sitt slut. På onsdag är det finito. Mina delar, filmer och texter framförallt, som jag varit produktionsledare för ska avrapporteras. Det får också anstå.

Hela långhelgen har det varit sommar. Till i morgon kommer temperaturen att sjunka tio grader. På tisdag sjunker det ytterligare några grader och det kommer att regna. Trist för niorna som har sin bal just den dagen. Höga klackar och långa klänningar gör sig inte ihop med regn. Sommaren kommer tillbaka, vi har i alla fall sommaren framför oss.

Hos mig doftar det gott och grönt, fåglarna kvittrar, sjunger och talar vackert. Det känns  och hörs ända in genom den vidöppna balkongdörren. Stadens sus är också hörbart för den som vill lyssna. Marsvinen har fått smaka på sommaren i form gräs, maskrosblad och färska pinnar att gnaga i sig. De tittar lystet på mig och talar pipigt, som för att säga att de vill ha lite till.

Jag har skrivit om än det ena och än det andra och skrivit än här och än där. Det är underbart och precis det som jag vill göra. Det går lätt och då är det rätt. – En av de klokskaper jag fått mig till livs på en kurs vid Folkuniversitetet. Lätt och lust hänger ihop när det gäller detta. Kanske låter det banalt i ditt öra eller ser så ut för ditt öga, men då är det troligen så att du inte behöver den klokskapen. I alla fall inte just nu. Jag behövde den och det har visat sig sant för mig.

Att det går lätt betyder inte att det är utan ansträngning. Vissa texter är svårare att få ur sig och att få till än andra. Oavsett arbetslust, arbetsro, anhörigheter (ett uttryck lånat från Bodil Malmstens bok om att skriva: Så gör jag), fysisk och psykisk form och andra i stort sett vardagliga påverkansfaktorer. Sådana texter behöver tid att gro, växa och mogna. Det ska de få göra. Det är dock inte alltid möjligt att låta dem göra det ostört. Man får göra sig påmind för dem och påminna sig om att de ska vara med i tanken. En stor del av skrivandet sker i tanken innan det faktiska skrivandet.

I denna korta tankerapport blev det obalanserat mycket skrivet om detta, för just ett sådant textarbete har mitt huvud varit upptaget av de senaste dagarna. Det går framåt, men det har varit ansträngande att knöka in de produktiva tankarna. Inte bland vardagligheterna så mycket som bland alla tankar som beter sig som att de har förkörsrätt. Sådana påträngande tankar är därmed inte mindre viktiga.  Men deras buffliga karaktär gör att i slutänden vinner både de och jag på att även de får ligga till sig och mogna. Innan de ges plats i främsta rummet.

 

 

 

 

 

Marina #Blogg100 82

Marina Abramovic

Tog en paus från allt skrivande och pillande på dator och for på cykel till Skeppsholmen. Moderna museets utställning av Marina Abramovic avslutas idag. I morgon skulle det vara för sent.

Jag är glad att jag gjorde det. Det var en tänkvärd utställning. Begriplig, viktig och verklig i alla sin obegriplighet. Cykelturen i sig skulle ha kunnat förgylla dagen, men att bli berörd är extra bonus. Hoppas det händer fler gånger med mitt Moderna museets vänner-kort.

Jobbet blev kvar till ikväll, men nu är det klart och bara för mig att säga: God natt!

I morgon är en ny egenföretagardag.

 

 

Skrivtid och dagtid #Blogg100 9

Det kostar att ligga på topp, är ett populärt uttryck. Det signalerar att man förtjänar att pusta ut och ta en paus.

Egentligen säger det ingenting om vad man ägnat sig åt under tiden på toppen. Mellan raderna betyder det troligen att man arbetat hårt och gjort bra ifrån sig. – Vilket underligt uttryck, det är lätt att associationerna halkar vid sidan av spåret.

Jag har tagit en sorts paus och är åter i arbete men har ännu inte jobbat länge och inte i stor omfattning vad gäller tid per dygn. Hjärnan har fått återgå i tankearbete som styrs av uppgifter att lösa och nya områden att förstå och formulera mig om. Det är underbart och jag njuter av stimulansen och utmaningarna som bidrar med energi och ger glädje.

Att skriva ett inlägg om dagen förhöjer tillfredsställelsen av att få tänka, planera och uttrycka mig ännu mera. Skrivlustens trolska aura har givit åtråvärda stunder av skapande harmoni som dock inte låter sig styras.

Kanske är de stunderna som vanemänniskor eller så behöver de en specifik ställtid för att fungera. I vilket fall som helst har de väntat med att skapa kontakt till någon timme före midnatt. Då blir det sent.

Idag har jag för avsikt att bryta trolldomen.

Det kostar att ligga på topp och jag behöver pusta ut och ta en paus från nattjobbet.

Jag behöver använda hjärnan på dagtid också.

 

 

 

 

 

 

Förändring #Blogg100 7

Om jag skulle skriva en bok, Hur skulle jag gå vidare då. Hur skulle min skrivarlya se ut, Vad skulle boken handla om?
Jag är förtjust i utvecklingsmöjligheter inom många olika områden, men vad vill jag helst skriva om, Vilka karaktärer vill jag ha med? Det är svårt att välja, det finns så många områden och karaktärer att välja mellan.

Idag får ni träffa en karaktär som längtar efter förändring.

– Där står du och hänger, Varför ser du så eländig ut?

– Det är ingen som bryr sig om mig. Jag är ensam och sliten, och mitt inre är en enda röra.

– Kan jag hjälpa dig, Vilket är värst, ditt slitna utseende eller röran inuti dig?

– Jag längtar tillbaka till den tiden när någon brydde sig om hur jag såg ut, och då det jag har i mig var viktigt för någon.

– Vad vill du att jag ska göra för dig?

– Jag önskar att någon kom nära mig och öppnade upp så att vi kunde vara tillsammans. Det vore så skönt om jag kunde få ur mig allt möjligt bråte som andra lämnat och som jag har svårt att göra mig av med på egen hand. Jag behöver vädra ut många års ensamhet och sysslolöshet. Om du visste vad jag har längtat efter att få använda mig av det som är jag, under ytan, och att få dela det med någon.

– Ja, nog ska jag kunna komma närmare dig och vara med dig. Jag kan börja med att hjälpa dig att försöka få ordning på oredan. Vi kan nog komma fram till vad du ska ha kvar och vad som ska bort. Om vi hjälps åt att öppna de stängda utrymmena så känns det nog mycket lättare för dig att få in nytt och att få bort gammalt skräp.

– Det är ett stort arbete du tar på dig om du vågar ge dig i kast med uppgiften. Jag har en bild av hur jag skulle vilja fungera och se ut. Jag har ofta drömt om att en sådan förändring ska ske. Om vi ska klara av att nå dit behöver du ha mycket tålamod och styrka. Du måste också lyssna mycket noga för att det ska bli rätt, så som den jag är.

– Det klarar jag. Jag är beredd, sade jag.

– Bra, då kan du börja med att öppna dörren och fönstren, svarade den lilla övergivna stugan.

Uppfriskande #Blogg100 6

Går upp en morgon och ut på stranden med starka glada kliv. Det är friskt och jag fryser inte, men förstår att det är vinter eftersom isen talar med knakande och toner om vartannat. Oklart vilket innehåll dagen kommer mig till mötes med. Nyttigt och uppfriskande det också.

Tårarna rinner särskilt mycket där jag älgar fram i blåsten, och jag tänker på den lilla sminkinsatsen som var en akut åtgärd, precis innan jag gick hemifrån och låste dörren. Det kanske var en löjlig åtgärd som nu kommer att göra att jag kommer fram till mitt möte med rouge och concealer i vågiga ränder och håret som en spretig växt runt ansiktet. Det ser okey ut hinner jag se, när jag är nästan framme och tittar i ett skyltfönster. Jag tittar tillräckligt mycket för att kunna se, men utan att avslöja att jag försöker fånga spegelbilden av mig själv. Senare på dagen tar jag stora jackan och stora sjalen på mig, men vintern verkar vilja visa sin kraft och jag fryser.

På kvällen talar vi om karriär och personlig utveckling och om att göra en plan. Minst en.

Vi lär oss att börja med att inventera inåt, sedan utåt och sist framåt. Syftet är att reflektera och frammana en bild. Vi gör till synes enkla övningar, som ska bilda en sorts grund, genom att välja ord som stämmer överens med vad vi värderar högt i våra arbetsliv. Jag blir lite förvånad över hur väl det beskriver hur jag vill ha det och vad jag söker. Det ska nog räcka till för att kunna måla upp en bild. När jag ser den så – VIPS – ska jag nog straxt kunna blicka utåt, sedan framåt och till sist fatta beslut om ett mål!

Ha Ha det blev en bra dag. Och vintern sjunger på sista versen.

 

 

Läser, lär och ler #Blogg100 4

Jag läser Bodil Malmsten och jag ler. Ler och ler, och jag skrattar.

Hennes bok om att skriva ”Så gör jag”: Den är fantastisk. Språket, orden och vändningarna. Lätthet och tyngd, förnämligt kulturellt bildat. Kasten mellan intellektet och egensinniga uttryck lyser upp. Hon beskriver och förklarar och det är är upplysande.

Av Bodil Malmsten får jag alltid en gåva när hon uttrycker sig. Allra mest hennes skrivna ord. Hon underhåller och lär mig som ingen annan. Det rör livet och det rör det som inte alltid räknas eller omnämns; Det fångar hon in och överlämnar.

Jag får en bukett som inspirerar och förtjusar mig, så som bara hon kan. En uppsättning av bundsförvanter eller personliga nycklar att använda vid behov. Om jag vill, inte för hennes skull.  Buketten består av vackra och allvarliga blommor som förklarar. De sprider sitt ljus över det mesta här i världen, över det som är viktigast i livet. Allt står klart.

Jag tror att allt står klart. För en sekund, en ögonblick i taget.

 

Vad är det de säger #Blogg100 3

Känner mig märkligt magisk. Nära något eller några som spelar på vackra instrument. Det ljuder av historia som kallar och pockar på uppmärksamhet. Jag önskar att jag kunde svara, men jag vet inte hur jag ska kunna göra det. De har lierat sig och tagit flera steg framåt, så nu befinner de sig på nutidens sida av den tunna hinnan.

De ser mjuka och varma ut, med öppna lyssnande ansikten. Deras smått leende munnar formar inga ord, men de talar till mig.  Jag dras till deras bevekande vänlighet.

Luften är grå, marken är grå och även om himlen visar sin blåhet med sprängkraft lite grann, ligger färglösheten tryggt mellan sol och mark. Deras närvaro grumlar det stelnade med liv. Det sprids lust och dofter som lockar till mjukhet och lystring. Kanske är det från dem själva allt detta kommer, men jag kan inte se dem tydligt, så jag vet inte säkert.

Jag stannade till och var beredd att gå dem tillmötes, men där fanns ingen plats och ingen väg att ta, jag kunde bara fortsätta min egen väg. Då följde de med, eller var det kanske så att min gest gav dem mera kraft och att de kom efter.

De är här, fortfarande utan ord. Jag behöver skärpa mina sinnen för att kunna ta emot deras budskap och försiktigt utforska deras skira vakande.