Parad #Blogg100 41

Parad #Blogg100 41 #BloggSwe

De slår på trummor, spelar och marscherar. Oerhört långsamt. Troligen är det inte entonigt men för lyssnaren är det enformigt. Märkliga förklädnader och manér passerar. De förefaller gå runt och i sick-sack på stadens allra innersta gator. Ibland kommer man inte fram dit man vill på grund av folkmassan, inte ens hem. Poliser, gendarmer och lokala väktare kryllar det av i myllret. De har byggt passager där de kan släppa på och hålla tillbaka de folkströmmar som vandrar i egna banor. Åter till tåget, processionen, karnevalen … vet inte vad företeelsen kallas lokalt. Samlingen som vandrar runt och enformigt består av figurer med smala långa strutar i rött, lila och svart, uniformer och prästliknande klädnader – och gigantiska bärstolar. Vagnar burna på många axlar med en mansfigur i den ena och en kvinnofigur i den andra. Silver och guld. Gissa vem i vilken?

Applåder kommer som på givna signaler. För dem som förstår. 

Kyparen beskrev att det var påsk, att det var förnamn, att man firade deras (figurernas) namnsdagar. Man firade och det var fest!

Vid 16-tiden hörde vi de första ljuden och de hade inte tystnat en timme efter midnatt. Om det är uthålligt och tålmodigt beroende på perspektivet. 

En strimma av Nice 160526

Det är kul bara att titta på människor.
Havet var lika vackert som jag ville. Det blåser. Skrivinspirationen infinner sig inte riktigt. Men om jag börjar kanske det kommer mera.
Hon uttryckte det så fint ”att vara i språket”, vilken lycka och njutning för oss som tycker om ord.

Ett litet gäng duvor tittar förbi. Kan hända de tror jag har något kvar efter kaffet och glassen. Jag vill inte bjuda dem mitt skräp. Dessutom är den lilla pappmuggen och glassbägaren ihopklämda tillsammans med spade och sked mellan två ribbor i bänken. Jag sitter på en bred bänk utan ryggstöd, det är inte bekvämt när man vill sitta länge. Det vill jag. Solen är varm, här blåser det inte lika mycket som vid havet; nere vid Promenade Anglais precis ovanför La plage, den vackra stenstranden nedanför promenaden.

Kortbyxor, minikjolar, linnen med vidd och slimmade tonårskreationer, utsvängda gabardin- och linnebyxor, fotbollsbyxor, sandaler, boots och galna högklackade skor. Mitt i den oberäkneliga fontänen leker två småflickor som studsar fram på sina starkt rosa gympaskor.

Franskan är vacker. Italienarna som satt här gick. Skönt att få höra franskan porlande fram och slippa hans masserade av henne. De trivdes nog i varandras närhet, men jag satt bredvid och undrade om jag störde eller var uppskattad publik. Många barnvagnar och många hundar. En del med kjol, hundar alltså. Borde fotograferat. För sent kom jag på det.
– Sorlet från de passerande promenerande och bilarna, spårvagnarna, fotstegen, klackarna och rösterna som bryter igenom. Sorlet påminner om havet med vågornas rullande form.

Förtjusta röster tjoar när fontänen kastar ur sig spridda vattenkaskader rätt uppåt, utan skönjbart mönster. Mest hör jag barnens röster.
Hunden med kjol passerade för tredje gången. Den här gången slängde jag upp mobilkameran och brände av tre-fyra bilder. Kameran fångade dem efter att de passerat min bänk och alltså bakifrån. Inte perfekt men det rosa tyllet syns. Tydligen promenerar man fram och tillbaka i denna trädgårdspark.

Tre segways glider förbi. På åkarnas jackor står: Brigades des parcs et jardins. Storvulet eller uttrycksfullt att ha en parkbrigad. Jag charmas av det.

Kyrkklockan slår fem slag. Klockan är 17. Den yngre kvinnan som åt en stor baguette och talade så vackert bredvid mig, efter att Italienarna gått, är inte kvar. Hon talade om osten och ätandet av baguetten. Jag saknar hennes ord, de var särskilt fina att höra i sorlet, och att lyssna till språket. Nu sprutar fontänen ihärdigt och lägger en stresston till ljudflödet. På bänken till höger talas något arabiskklingande språk som spär på den höjda tonen. När vattnet stannar av återkommer den lugnare tonen. Enstaka små fötter i skor plaskar distinkt i vattnet som dröjer sig kvar en kort stund på den platta stenlagda marken.

– En kamouflagemönsterklädd herre i kängor med någon typ av rapmusik strömmande ur sin ryggsäck i kamouflagetyg. Tror faktiskt att jag mötte honom tidigare när jag var på väg hit, nerifrån havet, på jakt efter glass och kaffe. Kaffet var en fullträff medan glassen dög och hamnar på en femma. Även han går alltså fram och tillbaka. Det kanske är så man ska göra här. Man vet ju aldrig vad som kan vara uppenbart för en lokalbefolkning och som en besökare inte vet eller begriper.

Gud vad det är skönt med solen som värmer min kind! Solen värmer allt och oss alla men särskilt skiner den och väcker ljuva kroppsminnen till liv genom huden på min kind.
Duvorna har kommit förbi några gånger till. De ägnar mig inte så stort intresse utan pickar och vickar omkring förstrött i närheten bara.

Ahh! Tre cyklande poliser, och jag missar de igen. Ser dem för sent och hinner inte få fart på kamerafunktionen förrän de är för långt bort för att göra sig på bild. De rör sig också i båda riktningarna. Det var andra gången jag såg de på väg ned mot havet, fastän förra gången var det i en del av parken där det finns en stor skulptur av en båge. Arc någonting … Platsen hade namn efter Albert den förste. Jag förstod inte plaketten vid skulpturen. Arcen var bara presenterad på franska.

Det glesnar, mest på bänkarna, kan hända även bland de promenerande. Solglasögon är vanliga, det är nog det mest gemensamma attributet. I övrigt representeras så många plagg, stilar och attityder att de inte är möjliga att återge, eller ens spegla. Nu har jag vridit mig åt sidan och vänt mig mot solen för att behålla känslan i huden. Glada barnskrik och vattnet sprutar. Ett par slöjbeklädda personer i medelhavsblå färger fotograferas framför vattenkaskaderna av en tredje, klädd och beslöjad i starkt turkos.

Om jag inte misstar mig ser jag ytterligare fler individer för andra och tredje gången. Kanske är det inte konstigare än att de vill vara här i parken precis som jag och det franska paret bredvid mig. Den unga flickan har kommit tillbaka, men hon talar inte så mycket och hon äter inte. Vi hat suttit länge och trivts på vår breda bänk, trots att den saknar ryggstöd. Vi har lett i samförstånd ett par gånger. Jag skriver i mobilen och mamman läser, eller kanske skriver hon också, något i sin mobil.
De andra, de som går av och an, kanske har svårt att sitta still.

En hel grupp med segways flyter förbi med en ”Follow me” i täten. De tar sig med en sväng till mitten av parkens bredd och ledaren gestikulerar och pekar mot omgivningen. Undrar vad han beskriver. De glider vidare efter ett kort vaggande stopp.
Klockan är över 18. Jag bestämmer mig för att lämna min plats. Det är dags att gå.

#Författarkursinice #promenadedupaillon

Mod

image

Jag blir arg på människor som är fega. Riktigt rasande förbannad blir jag.

Det är inte extrovert orerande och platstagande jag ser som mod: Nej jag efterlyser de som säger ifrån när någon bemöts, drabbas, utsätts, hindras, ifrågasätts på ett ojuste sätt.

Ojuste är när det bakomliggande orsakerna gagnar de som bemöter, drabbar, utsätter, hindrar, ifrågasätter. Trevligt bemötande för egen vinning. Hur trevligt är det.  Dolda agendor. Konkurrensen hålls i schack.

Mod är att markera, säga ifrån när dömande eller fördomsfulla värderingar sipprar ut. Att öppet stå fast vid att det inte accepteras. Allas lika värde och därmed möjligheter att vara, uttrycka sig – Alla ska lyssnas på. Argument prövas och formas efter motargument och eftertanke.

Värsta sorten är den eller de som abonnerar på att vara öppna – men de är det på ett sätt som inte går att värja sig för. Visst, saker sägs rätt upp och ned, det ges inget utrymme för tolkning, reflektion eller sunt kritiskt granskande. Dessutom syftar det som sägs inte till det orden betyder. Varken orden var för sig eller tillsammans. Det är en blindgång, en återvändsgränd.

Och den behöver man ta sig ur, förbi , igenom. De brukar säga att de är raka, om de inte lärt sig att det är mer politiskt korrekt att säga att man är öppen. Numera. Sådant växlar. Rakhet har en benägenhet att innebära avsaknad av dialog.

Kommunikation kräver två parter.

Tillbaka till modet. Hur många vill ha en bra atmosfär garanterad i sitt liv?

Oavsett vad, vem, hur och varför måste den som har mandaten eller makten ansvara för att det går juste till. Alla deltagare och närvarande har enskilt ansvar. Men för helheten krävs en övergripande styrning. Det kostar engagemang och smaken är inte så mycket mer än tillfredsställelsen att ha bidragit till en sund miljö, eller kultur om man så vill.

Jag tror att det är rätt väg att gå om man vill nå resultat, men resultaten kommer inte av sig själva. Det arbetet tillkommmer, och har kraften av mandat och makt använts till att bygga en gedigen grund så är det nästan som ett självspelande piano i aktion.

Det krävs personligt engagemang, lust, civilkurage och ett intresse för människor för att vara modig. Låta bli att vara privat.

Man kan nog tro det är enklare att vara feg och alla har förstås inte förmågan eller ambitionen att vara modiga. Några anledningar måste det finnas eftersom fegheten är så utbredd.

#32 Like a roundabout #Blogg100

black rounded maze

Like a roundabout

What’s in it for me?
hold on, There’s room for two
there’s a Backyard
and a Frontyard
And the space in between
Who’s to blame?
for not Observing the patterns
We all move around
and yet Standing still
Cannot come through
Get out of my way!

… what’s in it for me?

…… there’s room for two …

#19 Blå #Blogg100

#Blogg100 #19
I’m not blue, but I miss the blue. And now I’ve sealed it in my memory.

wpid-2015-03-19-23.05.08.jpg.jpeg

I’m not blue. But I miss the blue.

Vad gör de därborta i Västindien när inte jag är där. De har förstås en vardag men turister som dussinvara i kvadrat. Ändå så välkomnande och varma i sitt sätt.

wpid-2015-03-19-22.16.39.jpg.jpeg

Några fiskar förstås. Ut tidigt i den ljumma morgonen. Ut och jobba för att fånga fisk och skaldjur. Undrar var det skedde. Vi såg dem aldrig i arbete. kanske var de så långt ut att tankersarna, som vi trodde var öar vi inte visste fanns den första natten, skymmer de små. Eller höll de sig där inga stränder finns,  eller gav de sig ut så tidigt att inte ens skymningen vaknat. Då är det mörkt, riktigt genommörkt. Guppande små enträgna fiskare språkandes Papiamento, ute på det stora havet. Det blå.

wpid-2015-03-19-22.23.39.jpg.jpeg

Eller på nöjessegling i dyra fina båtar. ”Säkert turister” säger hon näsvist, hon som är turist hon också. Långväga Nordbo. Kanske exotisk fast baklänges, lustigt folk tänker de. De som glassar fram och intresserar sig föga för lokalbefolkningen. De äger. Åker All-inclusive och snorklar, dyker, åker u-båt och tillbringar den tid solen inte är uppe på Casino. Något av den minimala öns 14 Casinos.

wpid-2015-03-19-22.28.49.jpg.jpeg

En liten ö med massor av turister och 100 000 fast boende. Och ändå så mycket plats. På hav och på land och för hjärtlighet. Man är kung. Kungen av Karibien.

wpid-2015-03-19-22.41.23.jpg.jpeg

Det mesta är välordnat. Utanför strandstråken, alltså kusten snett mot Venezuela. Det borde vara den sydvästra kusten. Typ. Där är det mindre välordnat, utan upplevelse av elände på något vis. Man har det bekvämt. Dygnet runt. Insekterna blåser bort, vattnet är varmt och inte för stökigt och på nätterna sjunker temperaturen till 20-25 grader och vet ni; kranvattnet går att dricka och är gott. Men vem kan motstå den vackra blå flaskan?

wpid-2015-03-19-22.35.40.jpg.jpeg

Som skydd för solen kan man annektera en parasollplats och när man svältfödd på sand, hav och strandliv legat och fingrat i sanden tills man vant sig, tar det för givet att det finns solsken, stora rena mjuka sandstränder och obegränsat med turkosblåskiftande hav och svala pooler, då tar man sig varisn ställbar solstol och sin serverade strandhandduk och vilar i skuggan. Under palmbladsparasollen med trädstammar som fötter. Man kan till och med ge sig tid att läsa, för allt man vill ha finns runt omkring, utan brådska och andra krav.

wpid-2015-03-19-22.58.07.jpg.jpeg

Detta makalösa blå som glimtar, breder ut sig, inbjuder, rullar in och stannar kvar till din tjänst. Överallt. Det är så vackert att man rycker till när det visar upp sin skönhet. Man rycker till och trevar efter kameran, som ofta är mobilen. Man vill fånga det. Men det låter sig inte riktigt fångas. Det håller på sin integritet och är väl medvetet om var det hör hemma. Man får en avbild som är enastående och intagande, men ändå bara några nyanser av det egentliga spektrat. Av allt det blåa som varsamt sparas i mitt minne.

#8 Vart hän? #blogg100

#blogg100 #8

Det är med blandade känslor jag går till gymmet den sista dagen. Nöjd över att komma upp och iväg och träna redan 06.30. Det är stilla, ljusnande, friskt och varmt. Ljummet, som den luft som alltid omsluter oss här. image image Jag tränar lite längre och tuffare än förra veckan. Svetten lackar och förhoppningsvis blir musklerna starka nog att bära det som benstommen avsagt sig på olika vis. Inför en elva timmar lång flygresa tror jag det är mumma för kroppen. Och stödstrumpor, svarta, och dunjacka i vintergrönt 😀 Ja det är fascinerande vad olika miljöer kräver och hur det påverkar oss. Våra sinnen. Värme verkar leda till mer avslappnat och generöst/vänligt bemötande till exempel.

Det är internationella kvinnodagen idag och det förtjänar att uppmärksammas. Män som bär burka i Afghanistan skänker glädje och hopp. Jag undrar över Arubas jämställdhet eller snarare kvinnors villkor här och tror att den är bättre än i delar av USA. Detta sagt med endast reflektioner över beteenden vi sett och mött under våra veckor på ön som grund. En mycket stor (i alla fall dominerande) andel personer omkring oss är just Amerikaner nämligen. Det har ju på olika sätt framkommit att svensk jämställdhet haltar även om vi ligger i topp i att ha korrigerande lagar och bestämmelser (eller är det antalet?). Kort och gott tror jag inte reglering löser så mycket som man önskar, även om jag anser att vissa områden mår bäst av att regleras. Nåväl det kan lätt bli flera andra diskussioner. Kanske kommer någon av dem i en annan #blogg100.

Trafikreglering behövs. Den här är ett exempel som roar mig. Kanske fullt tillräcklig, men jag är ju Svensk … 😉 imageBorta bra men hemma bäst? Jag är inte helt övertygad. Borta bra och hemma bra? Ja, det funkar för mig! Jag som på många sätt, inte minst materiellt har det oförskämt bra ✌