Från en bänk på Le Promenade des Anglais

En onsdag i slutet av april 2016

Hon sitter här och tittar på färgerna. De blå. Suger i sig allt hon kan få. Vinden skakar hennes hår och hennes linne, och får nästan tag i hennes öras yttre delar. Vågorna är ojämna, men det forsande ljudet när de bryts av stranden låter lugnande och känns som en jämn rytm. Det behövs som motvikt till den bråkiga vinden. Hon går vidare till något stillsammare för att få ro. Stöket avbryter ideligen tankarna. Och orden. Det blir lugnare här. En promenad utmed havet förbi alla plager och människor som av skilda anledningar befinner sig utmed samma väg som hon. Några killar flyttar staketsektioner nere på stranden vid en enkel byggnad. De ska troligen starta en verksamhet. Egen eller annans. Sedan en plats där grus pumpas i en slang till en sorts tratt för att spridas och täcka underlaget. Oklart om det syftar till att bli ett område med en upphöjd yta eller om man vill jämna ut en höjdskillnad för att få samma nivå på underlaget som övriga beläggning på promenaden.

Passande nog kan hon besöka toaletten på väg upp mot parken. Hon tänker på grönskan och blommorna som kommit och som kanske alltid står här. På väg över Place Messena och spårvagnsspåren bestämmer hon sig för att gå tillbaka till ett litet café med gott kaffe till bra pris, fastän att hon kände att hon misslyckades med sin franska  när hon köpte sig en kaffe där sist, och så gärna ville försöka beställa och betala på franska. Kanske går det lite bättre den här gången. Dels är hon inte på jakt efter glass idag och dels väljer hon aktivt att gå tillbaka. Det var OK, men en smula besvikelse känner hon över att adjöfrasen levereras på engelska. Inte hennes egen, men kaffeförsäljerskans. Nåväl, inte tillräckligt för att ge upp. Non, jamais!

Två kärringar störtar ner på bänken. De provocerar genom att sakna ödmjukhet eller ens försiktighet. Hon önskar att de skulle hålla tyst, fastän de talar franska. Ett litet barn har de med sig. Parken har besök av många far- och morföräldrar idag. Kan det ha något med onsdagar att göra? Det lilla barnet är gulligt och tilltalande betraktande av sin omgivning. Tanterna är inte det. Varken eller. Nu ska hon läsa en stund. Kärring! Sluta att rucka på bänken där vi sitter. Av någon anledning letar sig tankarna till K, en kvinna som hon jobbat med. Hon tyckte mycket om K. Undrar vad som får tankarna att leda dit. (Ödmjukheten kanske?)

Språket de talar är inte vackert – de mal på. Utan paus och utan någon melodi. Andas människa! – Och gör pauser. Phu, de går!

Nu kan hon läsa.

En strimma av Nice 160526

Det är kul bara att titta på människor.
Havet var lika vackert som jag ville. Det blåser. Skrivinspirationen infinner sig inte riktigt. Men om jag börjar kanske det kommer mera.
Hon uttryckte det så fint ”att vara i språket”, vilken lycka och njutning för oss som tycker om ord.

Ett litet gäng duvor tittar förbi. Kan hända de tror jag har något kvar efter kaffet och glassen. Jag vill inte bjuda dem mitt skräp. Dessutom är den lilla pappmuggen och glassbägaren ihopklämda tillsammans med spade och sked mellan två ribbor i bänken. Jag sitter på en bred bänk utan ryggstöd, det är inte bekvämt när man vill sitta länge. Det vill jag. Solen är varm, här blåser det inte lika mycket som vid havet; nere vid Promenade Anglais precis ovanför La plage, den vackra stenstranden nedanför promenaden.

Kortbyxor, minikjolar, linnen med vidd och slimmade tonårskreationer, utsvängda gabardin- och linnebyxor, fotbollsbyxor, sandaler, boots och galna högklackade skor. Mitt i den oberäkneliga fontänen leker två småflickor som studsar fram på sina starkt rosa gympaskor.

Franskan är vacker. Italienarna som satt här gick. Skönt att få höra franskan porlande fram och slippa hans masserade av henne. De trivdes nog i varandras närhet, men jag satt bredvid och undrade om jag störde eller var uppskattad publik. Många barnvagnar och många hundar. En del med kjol, hundar alltså. Borde fotograferat. För sent kom jag på det.
– Sorlet från de passerande promenerande och bilarna, spårvagnarna, fotstegen, klackarna och rösterna som bryter igenom. Sorlet påminner om havet med vågornas rullande form.

Förtjusta röster tjoar när fontänen kastar ur sig spridda vattenkaskader rätt uppåt, utan skönjbart mönster. Mest hör jag barnens röster.
Hunden med kjol passerade för tredje gången. Den här gången slängde jag upp mobilkameran och brände av tre-fyra bilder. Kameran fångade dem efter att de passerat min bänk och alltså bakifrån. Inte perfekt men det rosa tyllet syns. Tydligen promenerar man fram och tillbaka i denna trädgårdspark.

Tre segways glider förbi. På åkarnas jackor står: Brigades des parcs et jardins. Storvulet eller uttrycksfullt att ha en parkbrigad. Jag charmas av det.

Kyrkklockan slår fem slag. Klockan är 17. Den yngre kvinnan som åt en stor baguette och talade så vackert bredvid mig, efter att Italienarna gått, är inte kvar. Hon talade om osten och ätandet av baguetten. Jag saknar hennes ord, de var särskilt fina att höra i sorlet, och att lyssna till språket. Nu sprutar fontänen ihärdigt och lägger en stresston till ljudflödet. På bänken till höger talas något arabiskklingande språk som spär på den höjda tonen. När vattnet stannar av återkommer den lugnare tonen. Enstaka små fötter i skor plaskar distinkt i vattnet som dröjer sig kvar en kort stund på den platta stenlagda marken.

– En kamouflagemönsterklädd herre i kängor med någon typ av rapmusik strömmande ur sin ryggsäck i kamouflagetyg. Tror faktiskt att jag mötte honom tidigare när jag var på väg hit, nerifrån havet, på jakt efter glass och kaffe. Kaffet var en fullträff medan glassen dög och hamnar på en femma. Även han går alltså fram och tillbaka. Det kanske är så man ska göra här. Man vet ju aldrig vad som kan vara uppenbart för en lokalbefolkning och som en besökare inte vet eller begriper.

Gud vad det är skönt med solen som värmer min kind! Solen värmer allt och oss alla men särskilt skiner den och väcker ljuva kroppsminnen till liv genom huden på min kind.
Duvorna har kommit förbi några gånger till. De ägnar mig inte så stort intresse utan pickar och vickar omkring förstrött i närheten bara.

Ahh! Tre cyklande poliser, och jag missar de igen. Ser dem för sent och hinner inte få fart på kamerafunktionen förrän de är för långt bort för att göra sig på bild. De rör sig också i båda riktningarna. Det var andra gången jag såg de på väg ned mot havet, fastän förra gången var det i en del av parken där det finns en stor skulptur av en båge. Arc någonting … Platsen hade namn efter Albert den förste. Jag förstod inte plaketten vid skulpturen. Arcen var bara presenterad på franska.

Det glesnar, mest på bänkarna, kan hända även bland de promenerande. Solglasögon är vanliga, det är nog det mest gemensamma attributet. I övrigt representeras så många plagg, stilar och attityder att de inte är möjliga att återge, eller ens spegla. Nu har jag vridit mig åt sidan och vänt mig mot solen för att behålla känslan i huden. Glada barnskrik och vattnet sprutar. Ett par slöjbeklädda personer i medelhavsblå färger fotograferas framför vattenkaskaderna av en tredje, klädd och beslöjad i starkt turkos.

Om jag inte misstar mig ser jag ytterligare fler individer för andra och tredje gången. Kanske är det inte konstigare än att de vill vara här i parken precis som jag och det franska paret bredvid mig. Den unga flickan har kommit tillbaka, men hon talar inte så mycket och hon äter inte. Vi hat suttit länge och trivts på vår breda bänk, trots att den saknar ryggstöd. Vi har lett i samförstånd ett par gånger. Jag skriver i mobilen och mamman läser, eller kanske skriver hon också, något i sin mobil.
De andra, de som går av och an, kanske har svårt att sitta still.

En hel grupp med segways flyter förbi med en ”Follow me” i täten. De tar sig med en sväng till mitten av parkens bredd och ledaren gestikulerar och pekar mot omgivningen. Undrar vad han beskriver. De glider vidare efter ett kort vaggande stopp.
Klockan är över 18. Jag bestämmer mig för att lämna min plats. Det är dags att gå.

#Författarkursinice #promenadedupaillon

#33 Tar vägen om #Blogg100

Cykelturen utmed vattnet var en stund med känsla av sällhet. Fåglar sjöng, änder kväkte. Kunde urskilja bofink, koltrast och and. Även om anden var den enda av dem jag såg utan att säkert kunna avgöra om det var deras röster som hördes.

Solen sken och stod lågt på himlavalvet. Som en spotlight på oss som samsades och om platsen mellan vattenpölar från morgonens snöfall och de torrlagda båtarnas vintervisten.

Löparna tuffade på som de brukar fast de löpte lite glesare än till vardags. Spridda cykelfarare möttes mellan flanerande par och enskilda vandrare.

Det blåste, min cykel var lastad framtill i korgen, last fastsurrad på pakethållaren bak, jag hade en väska över ryggen och en stor papperspåse balanserande på styret.

Jag tror det var veckans skönaste stund. Inte oaktat att det  är dag före helg. Jag flyter fram utan ansträngning och insuper stad, land och vatten.

Bron. Den fina Årstabron. Inte långt hemifrån nu, det är riktigt nära men jag tar mig friheten att lyfta och dra iväg. Jag tar vägen förbi Blåkulla.

#31 Himlar #Blogg100

Vacker himmel inledde denna dag och avslutade den lika vackert.

wpid-img_20150331_072056.jpg

Viktig samling av tankar och känslor, fast det rent konkret är precis tvärtom. Att jag inte tänker och känner för att lämna plats åt koncentrationen, Det kan skapa utrymme för ett lugn som spontant väcker nya tankar och känslor. Utan större ansträngning flyter de upp till medvetandet och känns väl grundade samtidigt som de är lätta. Lite av karaktären fräscha och nya 🙂

Ja så känns det efter Yoga eller Pilates – ibland.
Idag var det Archie som var föremål för min uppmärksamhet. Helt och fullt, eftersom fullt i det här sammanhanget inte kan vara 100%. Det krävs att man har koll på omgivningen, ovillkorligen, annars blir det oro och osäkerhet i gruppen av djur som smittar till oss människor. Då får vi inget inre reflekterande resonemang eller stillsamma insikter. Å det vill vi ha. Jag vill ha det.

Jag talar om ridning. Veckans höjdpunkt – igen, för även den mest givande, stärkande och avkopplande aktiviteten, arbetet och kontakten har sina svackor. Förhoppningsvis är jag åter i sadeln med nyvunnen glädje och tillfredsställelse av att få kommunicera, med mål att uppnå flyt i kommunikationen mellan mig och hästen. Det är en skatt, en gåva, en sällsam upplevelse. Man mår bra, jag mår bra av det. Både koncentrationen, fokuseringen och flytet är en utmaning, vilket i sig är en del av helheten och njutningen i att umgås med hästar och rida.

wpid-20150331_202755.jpg

Himlen var som sagt vackert blå och månen och skyarna svävade därpå. En utsikt från stallplanen efter en och annan förvärvad insikt.

wpid-2015-04-01-00.00.20.jpg.jpeg

#20 Långt borta från nära #Blogg100

#Blogg100 #20 #BlogSwe
Långt borta från nära. Medveten närvaro, Mindfulness, njutning och Luther

wpid-2015-03-21-00.34.22.jpg.jpeg

Medveten närvaro säger vi. Mindfulness var tekniken som kom till oss väster ifrån som den nya läran. Den kommer öster ifrån, har sitt ursprung i Buddhismen.
I dag används den inte bara för att Du själv ska må bra, hantera stress och utveckla dina förmågor. Det används som behandling för själsligt välmående och psykiatrisk problematik.
Vi utbildar oss, övar, utövar, talar om och berömmer tekniken, som handlar mycket om att fokusera, att samla sig. Precis som vid meditation eller kontemplation som talas mycket mindre om, men begreppen har funnits längre och har haft sina perioder av spridning. Sin tider av storhet.
Kanske vi har ett särskilt behov av den här sortens övningar i vårt land. Ett sätt att fånga dagen, Carpe Diem, som också varit i ropet och betraktats som ett högt stående kunnande och förhållningssätt till livet.
Det är lätt att förstå att vi historiskt haft det kärvt när man får syn på att allt vi gör för njutning handlar om att det är skönt efteråt. Det finns något självspäkande i det. Antingen det kommer sig av att vi har sett och därmed våvt in i kulturen, ett samband mellan njutning och synd. Och att om man först gör något mindre njutbart blir njutningen efteråt mindre syndig.
Lutherskt antar jag, men lika fullt intressant att reflektera över.
Ett sådant beteende, isolerat inom landets gränser, kolliderar ju faktiskt med att vara medvetet närvarande i stunderna. Jag föreställer mig att stunderna av det där icke njutningsfulla (eller det räcker kanske med mindre njutningsfulla aktiviteter) faktiskt orsakar en flykt från ögonblicket, en önskan om att inte vara fokuserad på det man gör utan sikta framåt. Fokusera på vad vi får sen, när det tråkiga är över.
Ifall detta handlar om vår Lutherska hållning eller klimatet spelar mindre roll. Oavsett vilka bevekelsegrunder vi har kan det förklara behovet av att hylla en (gärna strikt vetenskaplig) teori som tillåter oss att vara mindre långt borta från att närvara i stunder av njutning.
utövandes Mindfulness kanske vi slipper att plåga oss innan vi får tillåelseatt njuta 🙂