#37 Vems är tiden och varför #Blogg100

Vilken härlig dag! En långhelg är till ända och den har berikat. Familjen, möten, god mat och medveten närvaro. Så pass att jag spontant gått till gymmet två gånger och som bonus under födelsedagsfirandet här hemma idag gick vi på en härlig vårpromenad.

wpid-20150406_132221.jpg

Men …
Så här på söndagen, som visserligen är en måndag, men fungerar som en söndag i mitt fall funderar jag över tiden. Vems är tiden och varför?

Jag ska upp och jobba i morgon.

Jobb är jobb och kan vara stimulerande, tillfredsställande och utmanande i olika grader, men det är inte det som bryr mitt huvud och upptar mina tankar och känslor idag.

Varför måste arbetet utföras mellan 8 och 17? Vilket är det vanliga för en stor majoritet av befolkningen.

Det är då man kan få ljus och luft och med lite tur så här års en gnutta värme. Med andra ord allt det som jag längtar efter och mår bra av, det som definitivt är bristvaror, särskilt så här års. Bara en smula av det skulle göra stor skillnad för välmåendet, och därmed den eftersträvansvärda hälsan samhället pläderar för och var och en strävar efter att ha.

Arbetsgivaren ska ha din tid emot betalning (och förstås någon insats 🙂 ). Det är en självklarhet, jobb är jobb och det ska utföras. Men synen på när tiden ska levereras verkar ha fastnat i kvarlevor från industrialismens framväxt och verkar liksom besläktat med löpande band principen.

I vårt välutvecklade land (liksom i många andra delar av världen) ser jag en uppsjö alternativa lösningar. Med möjlighet att utföra arbetet, eller kanske mer rimligt delar av arbetet, på andra tider eller platser än ett anvisat utrymme med petiga tidsramar. Naturligtvis styr samverkan med andra och arbetsuppgifternas karaktär delvis när och var jag som arbetstagare behöver arbeta, och det är också en självklarhet.

Det krävs förstås styrning, mod och modernitet av arbetsgivaren för att våga släppa på kontrollen och ge mig förtroende och lita på att jag utför mitt arbete med ansvar.

Jag tror det vore hälsosamt och lönsamt för alla parter om arbetsgivaren tog sig en funderare och omprövade en gammal värdering och vana. Flexibilitet har ju efterfrågats i sådan utsträckning att själva ordet i det närmaste förlorat sin mening. Men här passar det och det du förväntar dig av andra bör du väl förvänta dig även av dig själv?

Denna måndags söndagsoro handlar om obehag inför att känna mig instängd. Utestängd, bland annat från ljuset, och tveksam till om jag kan må väl och leverera bra.

Så vad har vi att förlora vi två? Jag menar: ”It takes two to tango”.

#31 Himlar #Blogg100

Vacker himmel inledde denna dag och avslutade den lika vackert.

wpid-img_20150331_072056.jpg

Viktig samling av tankar och känslor, fast det rent konkret är precis tvärtom. Att jag inte tänker och känner för att lämna plats åt koncentrationen, Det kan skapa utrymme för ett lugn som spontant väcker nya tankar och känslor. Utan större ansträngning flyter de upp till medvetandet och känns väl grundade samtidigt som de är lätta. Lite av karaktären fräscha och nya 🙂

Ja så känns det efter Yoga eller Pilates – ibland.
Idag var det Archie som var föremål för min uppmärksamhet. Helt och fullt, eftersom fullt i det här sammanhanget inte kan vara 100%. Det krävs att man har koll på omgivningen, ovillkorligen, annars blir det oro och osäkerhet i gruppen av djur som smittar till oss människor. Då får vi inget inre reflekterande resonemang eller stillsamma insikter. Å det vill vi ha. Jag vill ha det.

Jag talar om ridning. Veckans höjdpunkt – igen, för även den mest givande, stärkande och avkopplande aktiviteten, arbetet och kontakten har sina svackor. Förhoppningsvis är jag åter i sadeln med nyvunnen glädje och tillfredsställelse av att få kommunicera, med mål att uppnå flyt i kommunikationen mellan mig och hästen. Det är en skatt, en gåva, en sällsam upplevelse. Man mår bra, jag mår bra av det. Både koncentrationen, fokuseringen och flytet är en utmaning, vilket i sig är en del av helheten och njutningen i att umgås med hästar och rida.

wpid-20150331_202755.jpg

Himlen var som sagt vackert blå och månen och skyarna svävade därpå. En utsikt från stallplanen efter en och annan förvärvad insikt.

wpid-2015-04-01-00.00.20.jpg.jpeg

#20 Långt borta från nära #Blogg100

#Blogg100 #20 #BlogSwe
Långt borta från nära. Medveten närvaro, Mindfulness, njutning och Luther

wpid-2015-03-21-00.34.22.jpg.jpeg

Medveten närvaro säger vi. Mindfulness var tekniken som kom till oss väster ifrån som den nya läran. Den kommer öster ifrån, har sitt ursprung i Buddhismen.
I dag används den inte bara för att Du själv ska må bra, hantera stress och utveckla dina förmågor. Det används som behandling för själsligt välmående och psykiatrisk problematik.
Vi utbildar oss, övar, utövar, talar om och berömmer tekniken, som handlar mycket om att fokusera, att samla sig. Precis som vid meditation eller kontemplation som talas mycket mindre om, men begreppen har funnits längre och har haft sina perioder av spridning. Sin tider av storhet.
Kanske vi har ett särskilt behov av den här sortens övningar i vårt land. Ett sätt att fånga dagen, Carpe Diem, som också varit i ropet och betraktats som ett högt stående kunnande och förhållningssätt till livet.
Det är lätt att förstå att vi historiskt haft det kärvt när man får syn på att allt vi gör för njutning handlar om att det är skönt efteråt. Det finns något självspäkande i det. Antingen det kommer sig av att vi har sett och därmed våvt in i kulturen, ett samband mellan njutning och synd. Och att om man först gör något mindre njutbart blir njutningen efteråt mindre syndig.
Lutherskt antar jag, men lika fullt intressant att reflektera över.
Ett sådant beteende, isolerat inom landets gränser, kolliderar ju faktiskt med att vara medvetet närvarande i stunderna. Jag föreställer mig att stunderna av det där icke njutningsfulla (eller det räcker kanske med mindre njutningsfulla aktiviteter) faktiskt orsakar en flykt från ögonblicket, en önskan om att inte vara fokuserad på det man gör utan sikta framåt. Fokusera på vad vi får sen, när det tråkiga är över.
Ifall detta handlar om vår Lutherska hållning eller klimatet spelar mindre roll. Oavsett vilka bevekelsegrunder vi har kan det förklara behovet av att hylla en (gärna strikt vetenskaplig) teori som tillåter oss att vara mindre långt borta från att närvara i stunder av njutning.
utövandes Mindfulness kanske vi slipper att plåga oss innan vi får tillåelseatt njuta 🙂