Marina #Blogg100 82

Marina Abramovic

Tog en paus från allt skrivande och pillande på dator och for på cykel till Skeppsholmen. Moderna museets utställning av Marina Abramovic avslutas idag. I morgon skulle det vara för sent.

Jag är glad att jag gjorde det. Det var en tänkvärd utställning. Begriplig, viktig och verklig i alla sin obegriplighet. Cykelturen i sig skulle ha kunnat förgylla dagen, men att bli berörd är extra bonus. Hoppas det händer fler gånger med mitt Moderna museets vänner-kort.

Jobbet blev kvar till ikväll, men nu är det klart och bara för mig att säga: God natt!

I morgon är en ny egenföretagardag.

 

 

Olöst #Blogg100 66

”Det som går lätt är vad du ska göra”, sade han.
”Det är inte lätt”, sade hon. ”Valet är inte ditt.”
”Jo, valet är ditt”, sade han. ”Det är inte fritt.”
”Det är ett som är säkert”, sade hon.
”Säkert är det inte”, sade han. ”Osäkra boliner håller inte, de är lösa.”
”Löst är inte detsamma som fritt”, sade han
”Löst sitter vi alla”, sade hon.

Energi #Blogg100 57

När inget händer, fast man vill, pumpar energin ut i tomma intet. Den hittar inte vägen tillbaka. Undrar vart den tar vägen. Om den ändå landade i en depå varifrån man kunde hämta upp den igen – men icke.

När mycket händer upplever man en ökning av energin. Blir den mer, förökar den sig, eller studsar den tillbaka? (var i från?) Som ett slags energiåtervinning.

Lagom mycket energi är sällan så bra, om den är konstant. Pulsen blir entonig, det vill man inte ha.

Det är växlingarna som är tjusningen. Växla upp tempot och växla ned tempot. Det kräver inte mer energi. På den högre växeln har man fått fart på massan och kan glida på vinden, eller med. Skön känsla.

När nedväxlingen kommer är det också skönt, vila är viktigt. Vilan är inte utan energi, bara en paus från att använda energin. Energin som finns att tillgå när det man gör får någonting att hända.

 

Snabbgenomgång #Blogg100 56

Berätta din historia!

Så inleds en tom sida, det känns kravfyllt.

Man kommer ut, stiger så småningom upp.
Traskar iväg, hittar några ord.
Kastar sand, smider glada planer.
Vill bli stor, växer ganska ojämnt.
Kämpar och lär, tappar riktning och sans.
Ger sig hän, vet bäst av alla.
Fattar mer, ger sig ut och blir med erfarenheter.
Bildar par, stannar upp, letar och bygger bo.
Är på väg framåt, klarar allt, snurrar fort.
Stannar till, tittar upp och ut, var är jag nu?
Dit du gått kära vän.
Vart vill du nu, något nytt?
Något annat, det finns mer.
Finns så mycket hinner inte allt.
Prioriterar mer, väljer ut det som väntat.
Saktar av, stannar upp mitt i stegen.
Titta där vad jag fann!
Nu vill jag vänta med att nå ända fram.

Knepigt #Blogg100 52

Svårt att se. Svårt att förstå. Svårt att tala. Svårt att ge råd.
För den som är gammal finns ingen återvändo. När kroppen ger upp och sinnet trappar ner hamnar man i kläm. Man och kvinna. Du och jag. Vi och dem. Människan.

Beroende av främlingar. Känslan går att tänka sig, men den går inte att uppleva vid sidan av. Alla försök att hitta lösningar vänds till kritik eller omöjliga dilemman. Oförstådd. Förrådd och utlämnad.

Ilskan låser in allt ödmjukt och moget. Lugnet flyger sin kos och kvar blir trots och förväntade oförrätter som tas ut i förväg. Det växer inte bort, går inte över med åren. Människan lär sig inte nu. Det är en återvändsgränd.

Det kan vara på annat vis. Gamla kloka människor som hittar sitt sätt. Använder sin visdom till att behålla respekt och ödmjukhet som smittar av sig, och ger detsamma tillbaka. De finns. De borde lära ut sin kompetens och sina metoder. Knepen de använder för att vända en knepig situation. Det är svårt att tro att knepighet saknas när man tappar autonomin man jobbat för att utveckla hela livet. Vad vet väl jag,

Allra mest önskar jag att det var möjligt att förmedla den kunskapen till de ilskna och förrådda. Så att de kan slippa vara bittra, och kan slippa att sluta sina liv inklämda i sitt hörn.

Sömn #Blogg100 49

Ögonen är fulla av grus, ögonlocken känns tunga
Så tunga att de stänger ute allt ljus och liv som pågår
En dvala sveper in, och lindar tunt tyg av silke runt dig
Som en kokong
Världen och verkligheten tonar bort som i tät dimma
Till sist är dörren stängd

I sömnens rum är det mjukt, där är ett intensivt mörker
Tankarna blir drömmar
Om de ens går att förnimma
I det trygga rummet släpps de fria och splittras upp
Flyter och flyger i udda banor
De bildar mönster som lockar och pockar, men du lämnas ifred

Från din åskådarplats kan du följa dramat
Manuset är fritt, det händer mest märkliga ting
Låt dem göra jobbet
Det tysta lugnet finns där intill
Dit kan du segla iväg
Till din skyddade vila
Där finns din sömn

Övergång #Blogg100 47

Fascinerande hur snabbt omställningen från ett land, en kultur och ett klimat till ett annat land, en annan kultur och ett annat klimat går. Människans styrka, anpassningsbarheten.

Baksidan är den automatiserade funktionen (eller primitiva drivkraften) att anpassa sig för att accepteras och tas upp i gemenskapen. Få vara med i kollektivet.

Nog talat om det. Ämnet lockar inte en dag som denna. Lugnt och skönt och allt i ordning. Väskan uppackad och det mesta tvättat. Besök i källarförrådet där påsklådan sovit ett år. Redo för svensk påsk med ögonstenarna mina.

Vädret ger jag inte mycket för. Försöker att inte låtsas om det. Måste ändå ta mig ut i eländet, och ge mig iväg för att handla. Här ska fyllas påskägg till telningarna. Några kycklingar, ett par tuppar, vackra ägg och en liten knorvlig kanin får pryda ett bord. Där får också några godsaker från det andra landet, den andra kulturen och det andra klimatet sin plats för att vara med på kalaset.

En mjuk övergång, och jag vill gärna dela med mig av upplevelserna och känslan jag har med mig hem. Känslan räcker längre då och blir mer av att få delas med andra. Det är också ett sätt att få suga på den karamellen en stund till; lite mer av högljutt liv, myller, processioner, uteliv och solig värme till oss alla.

Påsktraditionen här hemma är ung, förut var vi hos mor och far och sedan hos bara mamma, men inte längre. Min generation är den äldsta nu. Vi blir många ändå, med min familj och deras familjer som växer.

Påsken står för glädjen över våren, oavsett väder. Vi tar med det det, det vill vi ha kvar, och skapar nytt som blir vårt eget. Så som vi behagar. Färg, ljus, lek och spirande förväntan – tillsammans. Det blir fint.