Din röst har betydelse #Blogg100 20

Jag får tips om att skriva om bostadspriserna … det händer ingenting … just idag … högt, hets, mycket … pengar och vinst … tänker jag.

Nej, idag vill jag tacka DN  – ni gör nytta som granskar organisationer och upptäcker korrupta personer som utnyttjar sina positioner. Gillar en polisanmälan mot chef vid Trafikkontoret.

Jag vill också tacka Europarådet som efter Venedigkommissionens utredning framför besvärande kritik mot Turkiets planerade konstitutionsförändring. De konstaterar att ett sådant auktoritärt presidentstyre sätter (den representativa) demokratin ur spel – Liksom yttrandefriheten, och det ger ett politiskt styrt rättsväsende.

Fy för den lede, säger jag!

Gemensam nämnare för alla tre ämnena: Manipulation. En otrevlig företeelse 🙁

Idag har vi också haft vårdagjämning och dagarna blir nu längre! Skönt!! Välkommet och energigivande – och i stort sett manipulationsfredat 🙂

Kärlek och tillit kontra kontroll #Blogg100 2

Ibland ligger man före sin tid, ibland är man fel ute. Man kan förstås också ligga efter. Alla tillstånd brukar gå att reda ut eller rätta till. Då är man är rätt ute till slut. Och det blir en bra början.

Man är jag, denna dag. Med övertygelse om att igår var idag startade jag Blogg 100 en dag för tidigt. Det är som det är, men i den virtuella världen kan tiden justeras. Ordningen återställd. Detta är inlägg nummer 2 🙂

Hur mycket fel får man göra och vara. Kan man pröva tankar och ifrågasätta andras tankar och göra fel och ändå komma framåt? Jag tror det är en förutsättning. För att växa och få andra och annat att växa.

Oroande många ledare i världen verkar tycka annorlunda.

De visar upp beteenden och maktutövning som för några år sedan benämndes som extremer, exceptionella undantag. Så varför väljs så många ledare, som styr i helt annan riktning; med kontroll, förminskande av andra och våld som lösning – och för att få behålla makten

Ledarskap och kommunikation har mycket mer med människosyn och värderingar att göra än med vilka av alla formulerade ledarstilar som förordas. Gamla som nya. Inte minst handlar det om hur ledaren värderar och bemöter andra personer, speciellt de med mindre makt.

Jag ogillar att skillnaderna mellan vad vi säger och vad vi gör ökar. Det bildas klyftor, tanke (uttalad åsikt) och handling går inte ihop. På arbetsplatser och i stater upplever jag att ”oantastlig argumentation” består av makt- och språkmissbruk i stället för viljan att skapa dialog och vinna förtroende och aktning för ledarskapet. Tydlighet, javisst! – men inte kontroll och totalitäritet.

Men- Snälla chefer lyckas bäst och är lönsamma, var ett budskap som delats flitigt de senaste åren.

Omtänksamma chefer lyckas bättre och är dessutom mer lönsamma än andra. Det visar forskning från Stanford University.

Hårda chefer tror ofta att produktiviteten hos de anställda ökar om man drar åt tumskruvarna. Det enda som ökar är stressen och forskning visar att höga stressnivåer leder till kostnader för både arbetsgivare och anställda, skriver Emma Seppälä, doktor i psykologi vid Stanford University, i Harvard Business Review.

En ledare som förordar kärlek och tillit i chefsrollen utsågs till årets vd 2016. Lyssna på vad han säger, läs intervjun och gläds. Njut!

Lusten är det som får allt att hända. Det menar Erik Ringertz som kammar hem titeln Årets vd 2016. Själv vägrar han att tävla, och hävdar att tillit och kärlek är bästa knepet att driva företag.

Kärlek och tillhörighet är svårare som drivkrafter än ångest, men när man väl uppnått ett klimat byggt på det så är det betydligt mer hållbart, funderar han.

Organisationer som bygger på kontroll misslyckas, tycker Erik Ringertz. Att fråga chefen om lov för att inte ha fel, att sätta upp resultatmål som följs upp – tokfel, enligt Erik Ringertz. Han tycker att chefer ska lita på att anställda ger 100 procent av ren lust. Hans råd lyder därför ”börja lita, väck lusten”.

– Men det innebär inte att man inte ska säga ifrån om någon gör fel. Det är så en ärlig kompis gör, säger Erik Ringertz.”

Vecka 1 #Temablogg52 Glöd och planering

Vecka 1 #Temablogg52

Glöd och/eller Planering

Det finns inte mycket som går upp mot att skriva så pennan glöder. Det härligaste är när det infinner sig ett koncentrerat lugn med den där speciella intensiteten som ger både en kraft med motstånd och en flytande lätthet. Det pulserar och flyter ord i ådrorna, så pass att det är tveksamt om det är möjligt att lämna plats för de egna andetagen.

Men är det möjligt att kombinera glödande skrivlust, som frammanats ur någon vrå eller som kanske har infunnit sig och störtat in som en autostrada med känsla och lust till att formulera det där ogreppbara, med planering? Målinriktat arbete som genomförs på ett strukturerat sätt med ett mätbart resultat. Det kan låta så torrt med struktur, hur mycket jag än uppskattar det som metod för att nå framgång. I synnerhet när det är menat att flera individer ska utföra sitt arbete i syfte att nå någon form av gemensamt mål.

Jag vet inte. Det uppstår en naturlig paus väl lämpad för att ta några andetag. Bäst att passa på innan nästa våg kommer rullande. Tanken är i alla fall att pröva att låta dessa begrepp löpa sida vid sida och räcka ut en hand till varandra när det behövs. Antingen behöver den ena hjälp eller ser ett tillfälle att hjälpa, och vice versa. De behöver utarbeta förmågan att fungera solidariskt, men också strategiskt. Både för att få behålla sina respektive individuella karaktärsdrag och för att nå längre än vad de skulle klara om de tvingades arbeta på egen hand.

Glöden glittrar och sprider sin värme som flytande lava. Det gnistrar om dess framfart. Planeringen spatserar högdraget framåt med taktfasta steg men behöver dock hejda sig med foten i luften för att stanna upp och påminna, och påminnas, om vart de jämna stegen ska bära. Glöden är benägen att anse sig ha ett visst företräde. Det må så vara. Den typen av egenskap kan bära långa vägar och nå höga mål, men det som glöder behöver bränsle och tillförs intet nytt kan lågan falna. Då tar det stopp och det är inte helt säkert att det räcker med att passa på att andas in syre under stiltjen för att få massan att återfå sin värme och börja glöda igen.

Vem har företräde då kan man fråga sig? Finns det ingen plan B så står vi oss slätt. Eller C eller D eller … för den delen.

Om planeringen i det läget plockar fram sin plan och i växelspelet täcker upp för glödens kraft och vilja att gå på, så överbryggar det energitappet som falnandet orsakar. När pennan planenligt fortsätter skrivandet skapas både bränsle och energi som bär framåt.

Tills det glöder igen. Och så där får de hålla på tänker jag. Frihet och disciplin, eller glöd och planering, hand i hand.

Mod

image

Jag blir arg på människor som är fega. Riktigt rasande förbannad blir jag.

Det är inte extrovert orerande och platstagande jag ser som mod: Nej jag efterlyser de som säger ifrån när någon bemöts, drabbas, utsätts, hindras, ifrågasätts på ett ojuste sätt.

Ojuste är när det bakomliggande orsakerna gagnar de som bemöter, drabbar, utsätter, hindrar, ifrågasätter. Trevligt bemötande för egen vinning. Hur trevligt är det.  Dolda agendor. Konkurrensen hålls i schack.

Mod är att markera, säga ifrån när dömande eller fördomsfulla värderingar sipprar ut. Att öppet stå fast vid att det inte accepteras. Allas lika värde och därmed möjligheter att vara, uttrycka sig – Alla ska lyssnas på. Argument prövas och formas efter motargument och eftertanke.

Värsta sorten är den eller de som abonnerar på att vara öppna – men de är det på ett sätt som inte går att värja sig för. Visst, saker sägs rätt upp och ned, det ges inget utrymme för tolkning, reflektion eller sunt kritiskt granskande. Dessutom syftar det som sägs inte till det orden betyder. Varken orden var för sig eller tillsammans. Det är en blindgång, en återvändsgränd.

Och den behöver man ta sig ur, förbi , igenom. De brukar säga att de är raka, om de inte lärt sig att det är mer politiskt korrekt att säga att man är öppen. Numera. Sådant växlar. Rakhet har en benägenhet att innebära avsaknad av dialog.

Kommunikation kräver två parter.

Tillbaka till modet. Hur många vill ha en bra atmosfär garanterad i sitt liv?

Oavsett vad, vem, hur och varför måste den som har mandaten eller makten ansvara för att det går juste till. Alla deltagare och närvarande har enskilt ansvar. Men för helheten krävs en övergripande styrning. Det kostar engagemang och smaken är inte så mycket mer än tillfredsställelsen att ha bidragit till en sund miljö, eller kultur om man så vill.

Jag tror att det är rätt väg att gå om man vill nå resultat, men resultaten kommer inte av sig själva. Det arbetet tillkommmer, och har kraften av mandat och makt använts till att bygga en gedigen grund så är det nästan som ett självspelande piano i aktion.

Det krävs personligt engagemang, lust, civilkurage och ett intresse för människor för att vara modig. Låta bli att vara privat.

Man kan nog tro det är enklare att vara feg och alla har förstås inte förmågan eller ambitionen att vara modiga. Några anledningar måste det finnas eftersom fegheten är så utbredd.

#37 Vems är tiden och varför #Blogg100

Vilken härlig dag! En långhelg är till ända och den har berikat. Familjen, möten, god mat och medveten närvaro. Så pass att jag spontant gått till gymmet två gånger och som bonus under födelsedagsfirandet här hemma idag gick vi på en härlig vårpromenad.

wpid-20150406_132221.jpg

Men …
Så här på söndagen, som visserligen är en måndag, men fungerar som en söndag i mitt fall funderar jag över tiden. Vems är tiden och varför?

Jag ska upp och jobba i morgon.

Jobb är jobb och kan vara stimulerande, tillfredsställande och utmanande i olika grader, men det är inte det som bryr mitt huvud och upptar mina tankar och känslor idag.

Varför måste arbetet utföras mellan 8 och 17? Vilket är det vanliga för en stor majoritet av befolkningen.

Det är då man kan få ljus och luft och med lite tur så här års en gnutta värme. Med andra ord allt det som jag längtar efter och mår bra av, det som definitivt är bristvaror, särskilt så här års. Bara en smula av det skulle göra stor skillnad för välmåendet, och därmed den eftersträvansvärda hälsan samhället pläderar för och var och en strävar efter att ha.

Arbetsgivaren ska ha din tid emot betalning (och förstås någon insats 🙂 ). Det är en självklarhet, jobb är jobb och det ska utföras. Men synen på när tiden ska levereras verkar ha fastnat i kvarlevor från industrialismens framväxt och verkar liksom besläktat med löpande band principen.

I vårt välutvecklade land (liksom i många andra delar av världen) ser jag en uppsjö alternativa lösningar. Med möjlighet att utföra arbetet, eller kanske mer rimligt delar av arbetet, på andra tider eller platser än ett anvisat utrymme med petiga tidsramar. Naturligtvis styr samverkan med andra och arbetsuppgifternas karaktär delvis när och var jag som arbetstagare behöver arbeta, och det är också en självklarhet.

Det krävs förstås styrning, mod och modernitet av arbetsgivaren för att våga släppa på kontrollen och ge mig förtroende och lita på att jag utför mitt arbete med ansvar.

Jag tror det vore hälsosamt och lönsamt för alla parter om arbetsgivaren tog sig en funderare och omprövade en gammal värdering och vana. Flexibilitet har ju efterfrågats i sådan utsträckning att själva ordet i det närmaste förlorat sin mening. Men här passar det och det du förväntar dig av andra bör du väl förvänta dig även av dig själv?

Denna måndags söndagsoro handlar om obehag inför att känna mig instängd. Utestängd, bland annat från ljuset, och tveksam till om jag kan må väl och leverera bra.

Så vad har vi att förlora vi två? Jag menar: ”It takes two to tango”.

#32 Like a roundabout #Blogg100

black rounded maze

Like a roundabout

What’s in it for me?
hold on, There’s room for two
there’s a Backyard
and a Frontyard
And the space in between
Who’s to blame?
for not Observing the patterns
We all move around
and yet Standing still
Cannot come through
Get out of my way!

… what’s in it for me?

…… there’s room for two …