13 Omväg #Blogg100 70

Boken han läste var rolig och spännande. Han vaknade efter sin vila och var på gott humör. Idag skulle han försöka planera sitt uppdrag så att han fick besöka en annan del av staden. Det skulle kännas bra bara att få ta en annorlunda väg än den invanda. Han brukade i och för sig nästan alltid variera sin väg beroende på sol, kyla, tidpunkt och lust, men en helt ny väg var han önskan för dagen.

Önskningarna hade blivit fler de senaste dagarna, kanske var det veckor till och med. Förändringen började efter den där drömmen som gjorde att han företog sig utflykten till trädgården. Han kunde nästan känna irritation över sin dragning till trädgården, liksom ett myggbett som kliade och gjorde sig påmint titt som tätt.

Han valde strandvägen idag, den ledde åt fel håll om han skulle behöva besöka byggnaden där han så många gånger hade varit för att söka och hitta och hämta saker under sina uppdrag. Skulle dagens uppdrag kräva ett besök där fick han väl ta en omväg, tänkte han. En lång omväg över vatten och holmar. Det bekom honom inte, han tyckte om att röra sig i staden. Han var fast besluten att gå över bron och sedan genom skogen på andra sidan vattnet för att få uppleva en ny miljö.

Många gånger hade han undrat över meningsfullheten i att söka efter svar på samma plats eller i alla fall samma område. Några nya ledtrådar att tillföra borde vara lättare funna om han letade på en ny plats, det hade han ofta tänkt och någon gång yppat till uppdragsgivaren. han mådde gott av promenaden vid stranden, det blåste och var stökigt under promenaden över bron. Det var många som använde bron, vilket inte var någon överraskning. Vattnet gick bara att komma över via de broar som fanns så vida man inte använde båt. Någon båt hade han inte tillgång till, eftersom det inte var meningen att han skulle ta den väg han tog idag.

I skogen var det lugnt, som det brukar vara i skogar. Fågelkvitter och lövprassel, några promenerande människor och hundar lade han märke till. Han kunde inte låta bli att vika av från gångvägen och följa flera snirklande stigar som ledde upp på ett berg. Där uppe föreställde han sig att han kunde stanna till och se sig omkring, för att få en bra överblick över de okända omgivningar han befann sig i. Berget var inte så högt, så han var ganska snart uppe på toppen. Han såg sig omkring och fann ett träd med en ganska bred och låg krona, dit gick han.

Från sin utkikspost hade han bra utsikt över skogen och vattnet vilket var en bra hjälp för honom att orientera sig. Han lutade sig mot trädstammen och stack ned händerna i fickorna. I sin vänstra ficka låg boken. Han kunde inte låta bli att ta upp den. Han sjönk ned på marken, fortfarande med ryggen lutad mot trädet, och fortsatte läsa där han hade slutat igår.

Läser, lär och ler #Blogg100 4

Jag läser Bodil Malmsten och jag ler. Ler och ler, och jag skrattar.

Hennes bok om att skriva ”Så gör jag”: Den är fantastisk. Språket, orden och vändningarna. Lätthet och tyngd, förnämligt kulturellt bildat. Kasten mellan intellektet och egensinniga uttryck lyser upp. Hon beskriver och förklarar och det är är upplysande.

Av Bodil Malmsten får jag alltid en gåva när hon uttrycker sig. Allra mest hennes skrivna ord. Hon underhåller och lär mig som ingen annan. Det rör livet och det rör det som inte alltid räknas eller omnämns; det fångar hon in och överlämnar.

Jag får en bukett som inspirerar och förtjusar mig, så som bara hon kan. En uppsättning av bundsförvanter eller personliga nycklar att använda vid behov. Om jag vill, inte för hennes skull.  Buketten består av vackra och allvarliga blommor som förklarar. De sprider sitt ljus över det mesta här i världen, över det som är viktigast i livet. Allt står klart.

Jag tror att allt står klart. För en sekund, en ögonblick i taget.

 

Planering och boksläpp med Maria Morris Nilsson

Den här författaren jobbar jag med nu när hon gett ut sin bok, Det kan bli bättre

Maria har skrivit en bok som innehåller psykoser, smärta, mörker och mani, men framförallt en historia om kärleken till livet. Berättelsen om Maria från barndom till nutid är gripande och medryckande. Läsaren bjuds att följa med på ett äventyr fyllt av energi, faror och funderingar. Beskrivningen av känslor, karaktärer, miljöer och händelser är målande, utan att vara värderande. Det ger en fantastisk möjlighet till både förståelse och kunskap, tillsammans med en inblick i hennes liv med sjukdomen.

Det som gör boken särskilt värdefull är att Maria lyckas förmedla en nyanserad bild av sig själv likväl som av händelser och personer runt omkring sig. Trots att hon ibland var mycket sjuk. Alla skulle behöva läsa den här boken för att lära sig mer om livet och att vara människa. Man känner hopp – Det kan bli bättre.

Maria målar också och ger intressanta och uppskattade föreläsningar!

I februari har Maria vernissage och i mars håller hon releaseparty –  läs mer på hennes hemsida

Från en bänk på Le Promenade des Anglais

En onsdag i slutet av april 2016

Hon sitter här och tittar på färgerna. De blå. Suger i sig allt hon kan få. Vinden skakar hennes hår och hennes linne, och får nästan tag i hennes öras yttre delar. Vågorna är ojämna, men det forsande ljudet när de bryts av stranden låter lugnande och känns som en jämn rytm. Det behövs som motvikt till den bråkiga vinden. Hon går vidare till något stillsammare för att få ro. Stöket avbryter ideligen tankarna. Och orden. Det blir lugnare här. En promenad utmed havet förbi alla plager och människor som av skilda anledningar befinner sig utmed samma väg som hon. Några killar flyttar staketsektioner nere på stranden vid en enkel byggnad. De ska troligen starta en verksamhet. Egen eller annans. Sedan en plats där grus pumpas i en slang till en sorts tratt för att spridas och täcka underlaget. Oklart om det syftar till att bli ett område med en upphöjd yta eller om man vill jämna ut en höjdskillnad för att få samma nivå på underlaget som övriga beläggning på promenaden.

Passande nog kan hon besöka toaletten på väg upp mot parken. Hon tänker på grönskan och blommorna som kommit och som kanske alltid står här. På väg över Place Messena och spårvagnsspåren bestämmer hon sig för att gå tillbaka till ett litet café med gott kaffe till bra pris, fastän att hon kände att hon misslyckades med sin franska  när hon köpte sig en kaffe där sist, och så gärna ville försöka beställa och betala på franska. Kanske går det lite bättre den här gången. Dels är hon inte på jakt efter glass idag och dels väljer hon aktivt att gå tillbaka. Det var OK, men en smula besvikelse känner hon över att adjöfrasen levereras på engelska. Inte hennes egen, men kaffeförsäljerskans. Nåväl, inte tillräckligt för att ge upp. Non, jamais!

Två kärringar störtar ner på bänken. De provocerar genom att sakna ödmjukhet eller ens försiktighet. Hon önskar att de skulle hålla tyst, fastän de talar franska. Ett litet barn har de med sig. Parken har besök av många far- och morföräldrar idag. Kan det ha något med onsdagar att göra? Det lilla barnet är gulligt och tilltalande betraktande av sin omgivning. Tanterna är inte det. Varken eller. Nu ska hon läsa en stund. Kärring! Sluta att rucka på bänken där vi sitter. Av någon anledning letar sig tankarna till K, en kvinna som hon jobbat med. Hon tyckte mycket om K. Undrar vad som får tankarna att leda dit. (Ödmjukheten kanske?)

Språket de talar är inte vackert – de mal på. Utan paus och utan någon melodi. Andas människa! – Och gör pauser. Phu, de går!

Nu kan hon läsa.