På resande fot #Blogg100 63

 

Laddar för en resa till Lappland. Yoghurt och iskaffe. Bäst att passa på här i södern där vi just igår fick vår.

I Norr är det några grader över noll, mössa och vantar och dator i ryggan.  Reser i jobbet som konsult och är glad att jag inte är resande konsult för silkesstrumpor eller så.

 

Snö, istäckta sjöar, skog och mera skog. Landade till en väldigt vacker solnedgång och ett varmt hotellrum 🙂

I morgon lämnar vi det röda hotellet med vita knutar och drar vidare till Sorsele …


Övergång #Blogg100 47

Fascinerande hur snabbt omställningen från ett land, en kultur och ett klimat till ett annat land, en annan kultur och ett annat klimat går. Människans styrka, anpassningsbarheten.

Baksidan är den automatiserade funktionen (eller primitiva drivkraften) att anpassa sig för att accepteras och tas upp i gemenskapen. Få vara med i kollektivet.

Nog talat om det. Ämnet lockar inte en dag som denna. Lugnt och skönt och allt i ordning. Väskan uppackad och det mesta tvättat. Besök i källarförrådet där påsklådan sovit ett år. Redo för svensk påsk med ögonstenarna mina.

Vädret ger jag inte mycket för. Försöker att inte låtsas om det. Måste ändå ta mig ut i eländet, och ge mig iväg för att handla. Här ska fyllas påskägg till telningarna. Några kycklingar, ett par tuppar, vackra ägg och en liten knorvlig kanin får pryda ett bord. Där får också några godsaker från det andra landet, den andra kulturen och det andra klimatet sin plats för att vara med på kalaset.

En mjuk övergång, och jag vill gärna dela med mig av upplevelserna och känslan jag har med mig hem. Känslan räcker längre då och blir mer av att få delas med andra. Det är också ett sätt att få suga på den karamellen en stund till; lite mer av högljutt liv, myller, processioner, uteliv och solig värme till oss alla.

Påsktraditionen här hemma är ung, förut var vi hos mor och far och sedan hos bara mamma, men inte längre. Min generation är den äldsta nu. Vi blir många ändå, med min familj och deras familjer som växer.

Påsken står för glädjen över våren, oavsett väder. Vi tar med det det, det vill vi ha kvar, och skapar nytt som blir vårt eget. Så som vi behagar. Färg, ljus, lek och spirande förväntan – tillsammans. Det blir fint.

 

Solochvår #Blogg100 19

Det som händer är svårt att förklara.
Det som händer när försiktigt tassande steg på grus är skirt solbelysta när de når öronen. En sådan dag då vi får flyga med i ljuden, värmen och färgerna som är på väg tillbaka. De distinkta rösterna som ekar vår, barnens röster låter särskilt klara. Allt hörs tydligare och lättsamt, svävande genom luften. Solen värmer oss mjuka, men flyktigt för att inte luras.  Den laddar vatten, och land för att ge ögonen nya nyanser. Alltid samma och helt unika förändring som når oss. Vi är med, vi ansluter och  står beredda att att följa med i processen. Man kan känna att vår iver är stor. Det går bra att låta skuggan och natten kyla kropp och natur. Det är så det brukar vara, vi har varit med förr och vet att det är värt att vänta på våren.

Från en bänk på Le Promenade des Anglais

En onsdag i slutet av april 2016

Hon sitter här och tittar på färgerna. De blå. Suger i sig allt hon kan få. Vinden skakar hennes hår och hennes linne, och får nästan tag i hennes öras yttre delar. Vågorna är ojämna, men det forsande ljudet när de bryts av stranden låter lugnande och känns som en jämn rytm. Det behövs som motvikt till den bråkiga vinden. Hon går vidare till något stillsammare för att få ro. Stöket avbryter ideligen tankarna. Och orden. Det blir lugnare här. En promenad utmed havet förbi alla plager och människor som av skilda anledningar befinner sig utmed samma väg som hon. Några killar flyttar staketsektioner nere på stranden vid en enkel byggnad. De ska troligen starta en verksamhet. Egen eller annans. Sedan en plats där grus pumpas i en slang till en sorts tratt för att spridas och täcka underlaget. Oklart om det syftar till att bli ett område med en upphöjd yta eller om man vill jämna ut en höjdskillnad för att få samma nivå på underlaget som övriga beläggning på promenaden.

Passande nog kan hon besöka toaletten på väg upp mot parken. Hon tänker på grönskan och blommorna som kommit och som kanske alltid står här. På väg över Place Messena och spårvagnsspåren bestämmer hon sig för att gå tillbaka till ett litet café med gott kaffe till bra pris, fastän att hon kände att hon misslyckades med sin franska  när hon köpte sig en kaffe där sist, och så gärna ville försöka beställa och betala på franska. Kanske går det lite bättre den här gången. Dels är hon inte på jakt efter glass idag och dels väljer hon aktivt att gå tillbaka. Det var OK, men en smula besvikelse känner hon över att adjöfrasen levereras på engelska. Inte hennes egen, men kaffeförsäljerskans. Nåväl, inte tillräckligt för att ge upp. Non, jamais!

Två kärringar störtar ner på bänken. De provocerar genom att sakna ödmjukhet eller ens försiktighet. Hon önskar att de skulle hålla tyst, fastän de talar franska. Ett litet barn har de med sig. Parken har besök av många far- och morföräldrar idag. Kan det ha något med onsdagar att göra? Det lilla barnet är gulligt och tilltalande betraktande av sin omgivning. Tanterna är inte det. Varken eller. Nu ska hon läsa en stund. Kärring! Sluta att rucka på bänken där vi sitter. Av någon anledning letar sig tankarna till K, en kvinna som hon jobbat med. Hon tyckte mycket om K. Undrar vad som får tankarna att leda dit. (Ödmjukheten kanske?)

Språket de talar är inte vackert – de mal på. Utan paus och utan någon melodi. Andas människa! – Och gör pauser. Phu, de går!

Nu kan hon läsa.

En strimma av Nice 160526

Det är kul bara att titta på människor.
Havet var lika vackert som jag ville. Det blåser. Skrivinspirationen infinner sig inte riktigt. Men om jag börjar kanske det kommer mera.
Hon uttryckte det så fint ”att vara i språket”, vilken lycka och njutning för oss som tycker om ord.

Ett litet gäng duvor tittar förbi. Kan hända de tror jag har något kvar efter kaffet och glassen. Jag vill inte bjuda dem mitt skräp. Dessutom är den lilla pappmuggen och glassbägaren ihopklämda tillsammans med spade och sked mellan två ribbor i bänken. Jag sitter på en bred bänk utan ryggstöd, det är inte bekvämt när man vill sitta länge. Det vill jag. Solen är varm, här blåser det inte lika mycket som vid havet; nere vid Promenade Anglais precis ovanför La plage, den vackra stenstranden nedanför promenaden.

Kortbyxor, minikjolar, linnen med vidd och slimmade tonårskreationer, utsvängda gabardin- och linnebyxor, fotbollsbyxor, sandaler, boots och galna högklackade skor. Mitt i den oberäkneliga fontänen leker två småflickor som studsar fram på sina starkt rosa gympaskor.

Franskan är vacker. Italienarna som satt här gick. Skönt att få höra franskan porlande fram och slippa hans masserade av henne. De trivdes nog i varandras närhet, men jag satt bredvid och undrade om jag störde eller var uppskattad publik. Många barnvagnar och många hundar. En del med kjol, hundar alltså. Borde fotograferat. För sent kom jag på det.
– Sorlet från de passerande promenerande och bilarna, spårvagnarna, fotstegen, klackarna och rösterna som bryter igenom. Sorlet påminner om havet med vågornas rullande form.

Förtjusta röster tjoar när fontänen kastar ur sig spridda vattenkaskader rätt uppåt, utan skönjbart mönster. Mest hör jag barnens röster.
Hunden med kjol passerade för tredje gången. Den här gången slängde jag upp mobilkameran och brände av tre-fyra bilder. Kameran fångade dem efter att de passerat min bänk och alltså bakifrån. Inte perfekt men det rosa tyllet syns. Tydligen promenerar man fram och tillbaka i denna trädgårdspark.

Tre segways glider förbi. På åkarnas jackor står: Brigades des parcs et jardins. Storvulet eller uttrycksfullt att ha en parkbrigad. Jag charmas av det.

Kyrkklockan slår fem slag. Klockan är 17. Den yngre kvinnan som åt en stor baguette och talade så vackert bredvid mig, efter att Italienarna gått, är inte kvar. Hon talade om osten och ätandet av baguetten. Jag saknar hennes ord, de var särskilt fina att höra i sorlet, och att lyssna till språket. Nu sprutar fontänen ihärdigt och lägger en stresston till ljudflödet. På bänken till höger talas något arabiskklingande språk som spär på den höjda tonen. När vattnet stannar av återkommer den lugnare tonen. Enstaka små fötter i skor plaskar distinkt i vattnet som dröjer sig kvar en kort stund på den platta stenlagda marken.

– En kamouflagemönsterklädd herre i kängor med någon typ av rapmusik strömmande ur sin ryggsäck i kamouflagetyg. Tror faktiskt att jag mötte honom tidigare när jag var på väg hit, nerifrån havet, på jakt efter glass och kaffe. Kaffet var en fullträff medan glassen dög och hamnar på en femma. Även han går alltså fram och tillbaka. Det kanske är så man ska göra här. Man vet ju aldrig vad som kan vara uppenbart för en lokalbefolkning och som en besökare inte vet eller begriper.

Gud vad det är skönt med solen som värmer min kind! Solen värmer allt och oss alla men särskilt skiner den och väcker ljuva kroppsminnen till liv genom huden på min kind.
Duvorna har kommit förbi några gånger till. De ägnar mig inte så stort intresse utan pickar och vickar omkring förstrött i närheten bara.

Ahh! Tre cyklande poliser, och jag missar de igen. Ser dem för sent och hinner inte få fart på kamerafunktionen förrän de är för långt bort för att göra sig på bild. De rör sig också i båda riktningarna. Det var andra gången jag såg de på väg ned mot havet, fastän förra gången var det i en del av parken där det finns en stor skulptur av en båge. Arc någonting … Platsen hade namn efter Albert den förste. Jag förstod inte plaketten vid skulpturen. Arcen var bara presenterad på franska.

Det glesnar, mest på bänkarna, kan hända även bland de promenerande. Solglasögon är vanliga, det är nog det mest gemensamma attributet. I övrigt representeras så många plagg, stilar och attityder att de inte är möjliga att återge, eller ens spegla. Nu har jag vridit mig åt sidan och vänt mig mot solen för att behålla känslan i huden. Glada barnskrik och vattnet sprutar. Ett par slöjbeklädda personer i medelhavsblå färger fotograferas framför vattenkaskaderna av en tredje, klädd och beslöjad i starkt turkos.

Om jag inte misstar mig ser jag ytterligare fler individer för andra och tredje gången. Kanske är det inte konstigare än att de vill vara här i parken precis som jag och det franska paret bredvid mig. Den unga flickan har kommit tillbaka, men hon talar inte så mycket och hon äter inte. Vi hat suttit länge och trivts på vår breda bänk, trots att den saknar ryggstöd. Vi har lett i samförstånd ett par gånger. Jag skriver i mobilen och mamman läser, eller kanske skriver hon också, något i sin mobil.
De andra, de som går av och an, kanske har svårt att sitta still.

En hel grupp med segways flyter förbi med en ”Follow me” i täten. De tar sig med en sväng till mitten av parkens bredd och ledaren gestikulerar och pekar mot omgivningen. Undrar vad han beskriver. De glider vidare efter ett kort vaggande stopp.
Klockan är över 18. Jag bestämmer mig för att lämna min plats. Det är dags att gå.

#Författarkursinice #promenadedupaillon

En sorts bro #BloggSwe

God kväll. Ett åskväder drog förbi. Kvar finns nu stråk av solbelysta mörka skyar i stilfullt grått och rosa.
Däremellan byggdes en regnbåge

image

#22 Tre lökar #Blogg100

#Blogg100 #22 #BloggSwe

Bumpedibump över kullerstenar. Uppförsbacke och Tre lökar. Stilleben

Andades lugnt och tittade på tulpanerna. wpid-img_20150322_091840.jpgTog hissen ner och stålsatte mig för att möta kylan och gränsla cykeln. I går var den översnöad, korgen lastad med vit kyla och växlarna hade låst sig.
Trampar uppför backen och över vägen, sedan via cykelbanan till lokalgata och vänster, höger, vänster, höger och igen vänster och rakt upp för en tvär ettrig backe. Bump över kanten och sedan kullersten, runda små rackare. Bumpedibumpedibump i oavbrutet skakig färd till Bellmansgatan. – Asch jag prövar rakt fram i stället eftersom vägen jag tog i igår var brant. Nit. Brant kullerstensbacke. Kliver av och bumpar nedåt med handbromsstöd.
Fina hus. Gamla som gatan.

wpid-20150322_095219.jpg

Här innanför finns ateljén där vi lär oss grunderna i att måla akvarell den här helgen.

wpid-20150322_095319.jpg

Steg 1: Blöt papper och spänn upp. Tejpa, skissa rutor. Korsbefrukta Lodrätt med Vågrätt. Ljusast först är en tumregel. Skär loss ditt färgschema, paletten.

wpid-20150322_213101.jpg

Steg 2: Upprepa förarbetet med papperet. Teckna av dina lökar. Isch jag kan inte teckna! Traggel traggel.
Måla dina uppställda lökar. Mitt första stilleben. Vit, röd, gul.

wpid-20150322_213312.jpg

De stod ungefär så här, men bilden är tagen hemma, så lite annorlunda ljus och läge hade modellformen. Inte blev min målning så som de såg ut och absolut inte som jag föreställde mig att de skulle se ut. Borde.

wpid-20150322_213018.jpg

Men OK, man måste börja någon gång, även om det finns en aller annan uppförsbacke. wpid-20150322_095252.jpg