Marknaden #Blogg100 43

Livligt levande och alldeles underbart.

På väg mot butiken mittemot. 

Dimper upp på varsin barstol under ett parasoll vid ett litet runt bord. 

Lättsamt, glatt, ja rent av lustfylld stämning. Intensivt pratigt, ätandes, på språng och ändå inte. Man är tillsammans, alla inkluderade, även servitörerna. Närvaron är stor. 

Så gott. Solen lyser, maten och miljön inspirerar Godaste mellanmålet i historien. 

Tjugofem minuter på trottoaren utanför saluhallen personifierar hur man kan fånga livet i flykten. Tillfället var där och vi tog det i akt. Vi njöt och sparade det i våra hjärtan. 

Jord och lust #Bogg100 28

Det var lite oväntat, åtminstone helt oplanerat, men plötsligt var den där. Lusten. Hon stoppade ner fingrarna i jorden. Grävde sig ned, lyfte upp och släppte tillbaka jorden. Bara kände på den. Hon fylldes av en känsla av lugn, när hon kände den mjuka ljumma massan i sina händer. Vatten, jord, krukor fat och växter ställde hon fram i en oordning, precis som det var brukligt.

De suktande jordklumparna som följer med köpeplantorna lossar hon från plastkrukorna, sedan bäddar hon ned dem i tegelkrukor som hon fyller med mörk mullig jord. Jorden i botten ska vara ordentligt genomvattnad då får rötterna en kick och en bra start. Mellan jordklumpen och krukans kant bolstrar hon med mättad jord, hon har sparat den till dem under vintern. Jorden har stått ute och fyllts på med solvärme som nu omfamnar rötterna.

Torra eller klämda blad pillar hon varsamt undan och även om hon inte talar högt eller direkt till växten föreställer hon sig vad de behöver genom att titta nyfiket på hur de ser ut och vad de förmedlar. De får ansning och vatten tillsammans med värmen, efteråt ser de ut som de sträcker på sig av friskhet och trivsel. Hon inser att det också kan vara nyhetens behag, både ur deras och hennes synvinkel. Det spelar ingen roll vilket som gäller, det är ändå njutbart. En efter en får sedan stoltsera intill varandra i sina nya outfits.

Lusten kan överraska i en tid av skirhet och växande. Man blir sprittglad!
De livskraftiga gröna växterna, de tegelröda krukorna och faten. Och sedan jorden, den svarta luckra jorden som är så mjuk att den nästan är len. Det är mycket enkelt och mycket vackert.

 

 

 

 

Läser, lär och ler #Blogg100 4

Jag läser Bodil Malmsten och jag ler. Ler och ler, och jag skrattar.

Hennes bok om att skriva ”Så gör jag”: Den är fantastisk. Språket, orden och vändningarna. Lätthet och tyngd, förnämligt kulturellt bildat. Kasten mellan intellektet och egensinniga uttryck lyser upp. Hon beskriver och förklarar och det är är upplysande.

Av Bodil Malmsten får jag alltid en gåva när hon uttrycker sig. Allra mest hennes skrivna ord. Hon underhåller och lär mig som ingen annan. Det rör livet och det rör det som inte alltid räknas eller omnämns; det fångar hon in och överlämnar.

Jag får en bukett som inspirerar och förtjusar mig, så som bara hon kan. En uppsättning av bundsförvanter eller personliga nycklar att använda vid behov. Om jag vill, inte för hennes skull.  Buketten består av vackra och allvarliga blommor som förklarar. De sprider sitt ljus över det mesta här i världen, över det som är viktigast i livet. Allt står klart.

Jag tror att allt står klart. För en sekund, en ögonblick i taget.

 

En strimma av Nice 160526

Det är kul bara att titta på människor.
Havet var lika vackert som jag ville. Det blåser. Skrivinspirationen infinner sig inte riktigt. Men om jag börjar kanske det kommer mera.
Hon uttryckte det så fint ”att vara i språket”, vilken lycka och njutning för oss som tycker om ord.

Ett litet gäng duvor tittar förbi. Kan hända de tror jag har något kvar efter kaffet och glassen. Jag vill inte bjuda dem mitt skräp. Dessutom är den lilla pappmuggen och glassbägaren ihopklämda tillsammans med spade och sked mellan två ribbor i bänken. Jag sitter på en bred bänk utan ryggstöd, det är inte bekvämt när man vill sitta länge. Det vill jag. Solen är varm, här blåser det inte lika mycket som vid havet; nere vid Promenade Anglais precis ovanför La plage, den vackra stenstranden nedanför promenaden.

Kortbyxor, minikjolar, linnen med vidd och slimmade tonårskreationer, utsvängda gabardin- och linnebyxor, fotbollsbyxor, sandaler, boots och galna högklackade skor. Mitt i den oberäkneliga fontänen leker två småflickor som studsar fram på sina starkt rosa gympaskor.

Franskan är vacker. Italienarna som satt här gick. Skönt att få höra franskan porlande fram och slippa hans masserade av henne. De trivdes nog i varandras närhet, men jag satt bredvid och undrade om jag störde eller var uppskattad publik. Många barnvagnar och många hundar. En del med kjol, hundar alltså. Borde fotograferat. För sent kom jag på det.
– Sorlet från de passerande promenerande och bilarna, spårvagnarna, fotstegen, klackarna och rösterna som bryter igenom. Sorlet påminner om havet med vågornas rullande form.

Förtjusta röster tjoar när fontänen kastar ur sig spridda vattenkaskader rätt uppåt, utan skönjbart mönster. Mest hör jag barnens röster.
Hunden med kjol passerade för tredje gången. Den här gången slängde jag upp mobilkameran och brände av tre-fyra bilder. Kameran fångade dem efter att de passerat min bänk och alltså bakifrån. Inte perfekt men det rosa tyllet syns. Tydligen promenerar man fram och tillbaka i denna trädgårdspark.

Tre segways glider förbi. På åkarnas jackor står: Brigades des parcs et jardins. Storvulet eller uttrycksfullt att ha en parkbrigad. Jag charmas av det.

Kyrkklockan slår fem slag. Klockan är 17. Den yngre kvinnan som åt en stor baguette och talade så vackert bredvid mig, efter att Italienarna gått, är inte kvar. Hon talade om osten och ätandet av baguetten. Jag saknar hennes ord, de var särskilt fina att höra i sorlet, och att lyssna till språket. Nu sprutar fontänen ihärdigt och lägger en stresston till ljudflödet. På bänken till höger talas något arabiskklingande språk som spär på den höjda tonen. När vattnet stannar av återkommer den lugnare tonen. Enstaka små fötter i skor plaskar distinkt i vattnet som dröjer sig kvar en kort stund på den platta stenlagda marken.

– En kamouflagemönsterklädd herre i kängor med någon typ av rapmusik strömmande ur sin ryggsäck i kamouflagetyg. Tror faktiskt att jag mötte honom tidigare när jag var på väg hit, nerifrån havet, på jakt efter glass och kaffe. Kaffet var en fullträff medan glassen dög och hamnar på en femma. Även han går alltså fram och tillbaka. Det kanske är så man ska göra här. Man vet ju aldrig vad som kan vara uppenbart för en lokalbefolkning och som en besökare inte vet eller begriper.

Gud vad det är skönt med solen som värmer min kind! Solen värmer allt och oss alla men särskilt skiner den och väcker ljuva kroppsminnen till liv genom huden på min kind.
Duvorna har kommit förbi några gånger till. De ägnar mig inte så stort intresse utan pickar och vickar omkring förstrött i närheten bara.

Ahh! Tre cyklande poliser, och jag missar de igen. Ser dem för sent och hinner inte få fart på kamerafunktionen förrän de är för långt bort för att göra sig på bild. De rör sig också i båda riktningarna. Det var andra gången jag såg de på väg ned mot havet, fastän förra gången var det i en del av parken där det finns en stor skulptur av en båge. Arc någonting … Platsen hade namn efter Albert den förste. Jag förstod inte plaketten vid skulpturen. Arcen var bara presenterad på franska.

Det glesnar, mest på bänkarna, kan hända även bland de promenerande. Solglasögon är vanliga, det är nog det mest gemensamma attributet. I övrigt representeras så många plagg, stilar och attityder att de inte är möjliga att återge, eller ens spegla. Nu har jag vridit mig åt sidan och vänt mig mot solen för att behålla känslan i huden. Glada barnskrik och vattnet sprutar. Ett par slöjbeklädda personer i medelhavsblå färger fotograferas framför vattenkaskaderna av en tredje, klädd och beslöjad i starkt turkos.

Om jag inte misstar mig ser jag ytterligare fler individer för andra och tredje gången. Kanske är det inte konstigare än att de vill vara här i parken precis som jag och det franska paret bredvid mig. Den unga flickan har kommit tillbaka, men hon talar inte så mycket och hon äter inte. Vi hat suttit länge och trivts på vår breda bänk, trots att den saknar ryggstöd. Vi har lett i samförstånd ett par gånger. Jag skriver i mobilen och mamman läser, eller kanske skriver hon också, något i sin mobil.
De andra, de som går av och an, kanske har svårt att sitta still.

En hel grupp med segways flyter förbi med en ”Follow me” i täten. De tar sig med en sväng till mitten av parkens bredd och ledaren gestikulerar och pekar mot omgivningen. Undrar vad han beskriver. De glider vidare efter ett kort vaggande stopp.
Klockan är över 18. Jag bestämmer mig för att lämna min plats. Det är dags att gå.

#Författarkursinice #promenadedupaillon

#33 Tar vägen om #Blogg100

Cykelturen utmed vattnet var en stund med känsla av sällhet. Fåglar sjöng, änder kväkte. Kunde urskilja bofink, koltrast och and. Även om anden var den enda av dem jag såg utan att säkert kunna avgöra om det var deras röster som hördes.

Solen sken och stod lågt på himlavalvet. Som en spotlight på oss som samsades och om platsen mellan vattenpölar från morgonens snöfall och de torrlagda båtarnas vintervisten.

Löparna tuffade på som de brukar fast de löpte lite glesare än till vardags. Spridda cykelfarare möttes mellan flanerande par och enskilda vandrare.

Det blåste, min cykel var lastad framtill i korgen, last fastsurrad på pakethållaren bak, jag hade en väska över ryggen och en stor papperspåse balanserande på styret.

Jag tror det var veckans skönaste stund. Inte oaktat att det  är dag före helg. Jag flyter fram utan ansträngning och insuper stad, land och vatten.

Bron. Den fina Årstabron. Inte långt hemifrån nu, det är riktigt nära men jag tar mig friheten att lyfta och dra iväg. Jag tar vägen förbi Blåkulla.

#27 Om fredag #Blogg100

Fredagar kan vara så bra att det spritter av glädje i något jag inte vet vad det är. För kroppen är trött och huvudet matt. Men det spritter! Jag känner mig kär i mina tåg som går förbi på min favoritbro (Årstabron)

Jag har en stund för mig själv i mitt hem. Hemma skulle jag vilja mer vardagsvara i. Älskade lägenhet. Musiken kan jag välja fritt, den gör mig mjukare. Idag är det stökigt men det får vara så. Tankarna börjar klarna och gör sig fria från jobbrastret som skymmer utsikten. Ute är det grått. Det har blivit mörkt.

Tänk så vackert det är ändå. Mörker, Lampor, Stad. Ahhh … Och väntan på våren känns varm och len. En smula ny sol för varje dag. Det blir snabbt en stor portion ljus att vada i och sen bada i. Jag njuter Fredag.

wpid-20150327_225234.jpg