Nästan där

Nästan där

Sortera bort #Blogg100 22

De ligger där i travar och i slarviga högar, nedstoppade i lådor och kassar. Var har de varit, var började de sin bana och vart ska de ta vägen. Deras åldrar kan vara svåra att avgöra, om de inte tillhör kända historier. De som speglar något som känns bekant, eller något som fastnat i minnet är lättare att hitta hem till, än de som inte talar till oss. Stumhet är svårt, även om det bara är upplevelsen av stumhet. För det är klart att de säger oss något. De talar om det som de är eller var, och det borde säga oss något om hur det var. Det är bara det att vi inte förstår vad de säger och visar för oss. Då är den enklaste lösningen att sortera bort dem, trots att vi inte vet vad vi går miste om.

De som vi inte hör tala kan lära oss mer än det vi redan känner till. De kan berätta historier vi inte hört eller känner släktskap med. Men vi är bekväma, de är ju så många. Även de bekanta tar kraft att möta och fördela, så vi nöjer oss med det.

Vad kostar det oss att låta de som vi inte förstår få följa med. Ett visst utrymme kräver de förstås. Men i övrigt inte mer än tålamod och tillförsikten att de kommer att tillföra oss något utöver det vanliga, något nytt. Om vi bemödar oss om att ställa frågor och söka svar är det en hjälp på traven för att förstå vad de säger och vad de beskriver, eller vilka de är.

Det är inte försent. Det finns fortfarande många fotografier kvar, som kan ge oss intressanta och spännande berättelser. Vi har fortfarande chansen att anstränga oss och lyssna lite extra noga till dem, innan vi sorterar bort dem.

 

En strimma av Nice 160526

Det är kul bara att titta på människor.
Havet var lika vackert som jag ville. Det blåser. Skrivinspirationen infinner sig inte riktigt. Men om jag börjar kanske det kommer mera.
Hon uttryckte det så fint ”att vara i språket”, vilken lycka och njutning för oss som tycker om ord.

Ett litet gäng duvor tittar förbi. Kan hända de tror jag har något kvar efter kaffet och glassen. Jag vill inte bjuda dem mitt skräp. Dessutom är den lilla pappmuggen och glassbägaren ihopklämda tillsammans med spade och sked mellan två ribbor i bänken. Jag sitter på en bred bänk utan ryggstöd, det är inte bekvämt när man vill sitta länge. Det vill jag. Solen är varm, här blåser det inte lika mycket som vid havet; nere vid Promenade Anglais precis ovanför La plage, den vackra stenstranden nedanför promenaden.

Kortbyxor, minikjolar, linnen med vidd och slimmade tonårskreationer, utsvängda gabardin- och linnebyxor, fotbollsbyxor, sandaler, boots och galna högklackade skor. Mitt i den oberäkneliga fontänen leker två småflickor som studsar fram på sina starkt rosa gympaskor.

Franskan är vacker. Italienarna som satt här gick. Skönt att få höra franskan porlande fram och slippa hans masserade av henne. De trivdes nog i varandras närhet, men jag satt bredvid och undrade om jag störde eller var uppskattad publik. Många barnvagnar och många hundar. En del med kjol, hundar alltså. Borde fotograferat. För sent kom jag på det.
– Sorlet från de passerande promenerande och bilarna, spårvagnarna, fotstegen, klackarna och rösterna som bryter igenom. Sorlet påminner om havet med vågornas rullande form.

Förtjusta röster tjoar när fontänen kastar ur sig spridda vattenkaskader rätt uppåt, utan skönjbart mönster. Mest hör jag barnens röster.
Hunden med kjol passerade för tredje gången. Den här gången slängde jag upp mobilkameran och brände av tre-fyra bilder. Kameran fångade dem efter att de passerat min bänk och alltså bakifrån. Inte perfekt men det rosa tyllet syns. Tydligen promenerar man fram och tillbaka i denna trädgårdspark.

Tre segways glider förbi. På åkarnas jackor står: Brigades des parcs et jardins. Storvulet eller uttrycksfullt att ha en parkbrigad. Jag charmas av det.

Kyrkklockan slår fem slag. Klockan är 17. Den yngre kvinnan som åt en stor baguette och talade så vackert bredvid mig, efter att Italienarna gått, är inte kvar. Hon talade om osten och ätandet av baguetten. Jag saknar hennes ord, de var särskilt fina att höra i sorlet, och att lyssna till språket. Nu sprutar fontänen ihärdigt och lägger en stresston till ljudflödet. På bänken till höger talas något arabiskklingande språk som spär på den höjda tonen. När vattnet stannar av återkommer den lugnare tonen. Enstaka små fötter i skor plaskar distinkt i vattnet som dröjer sig kvar en kort stund på den platta stenlagda marken.

– En kamouflagemönsterklädd herre i kängor med någon typ av rapmusik strömmande ur sin ryggsäck i kamouflagetyg. Tror faktiskt att jag mötte honom tidigare när jag var på väg hit, nerifrån havet, på jakt efter glass och kaffe. Kaffet var en fullträff medan glassen dög och hamnar på en femma. Även han går alltså fram och tillbaka. Det kanske är så man ska göra här. Man vet ju aldrig vad som kan vara uppenbart för en lokalbefolkning och som en besökare inte vet eller begriper.

Gud vad det är skönt med solen som värmer min kind! Solen värmer allt och oss alla men särskilt skiner den och väcker ljuva kroppsminnen till liv genom huden på min kind.
Duvorna har kommit förbi några gånger till. De ägnar mig inte så stort intresse utan pickar och vickar omkring förstrött i närheten bara.

Ahh! Tre cyklande poliser, och jag missar de igen. Ser dem för sent och hinner inte få fart på kamerafunktionen förrän de är för långt bort för att göra sig på bild. De rör sig också i båda riktningarna. Det var andra gången jag såg de på väg ned mot havet, fastän förra gången var det i en del av parken där det finns en stor skulptur av en båge. Arc någonting … Platsen hade namn efter Albert den förste. Jag förstod inte plaketten vid skulpturen. Arcen var bara presenterad på franska.

Det glesnar, mest på bänkarna, kan hända även bland de promenerande. Solglasögon är vanliga, det är nog det mest gemensamma attributet. I övrigt representeras så många plagg, stilar och attityder att de inte är möjliga att återge, eller ens spegla. Nu har jag vridit mig åt sidan och vänt mig mot solen för att behålla känslan i huden. Glada barnskrik och vattnet sprutar. Ett par slöjbeklädda personer i medelhavsblå färger fotograferas framför vattenkaskaderna av en tredje, klädd och beslöjad i starkt turkos.

Om jag inte misstar mig ser jag ytterligare fler individer för andra och tredje gången. Kanske är det inte konstigare än att de vill vara här i parken precis som jag och det franska paret bredvid mig. Den unga flickan har kommit tillbaka, men hon talar inte så mycket och hon äter inte. Vi hat suttit länge och trivts på vår breda bänk, trots att den saknar ryggstöd. Vi har lett i samförstånd ett par gånger. Jag skriver i mobilen och mamman läser, eller kanske skriver hon också, något i sin mobil.
De andra, de som går av och an, kanske har svårt att sitta still.

En hel grupp med segways flyter förbi med en ”Follow me” i täten. De tar sig med en sväng till mitten av parkens bredd och ledaren gestikulerar och pekar mot omgivningen. Undrar vad han beskriver. De glider vidare efter ett kort vaggande stopp.
Klockan är över 18. Jag bestämmer mig för att lämna min plats. Det är dags att gå.

#Författarkursinice #promenadedupaillon

En sorts bro #BloggSwe

God kväll. Ett åskväder drog förbi. Kvar finns nu stråk av solbelysta mörka skyar i stilfullt grått och rosa.
Däremellan byggdes en regnbåge

image

#31 Himlar #Blogg100

Vacker himmel inledde denna dag och avslutade den lika vackert.

wpid-img_20150331_072056.jpg

Viktig samling av tankar och känslor, fast det rent konkret är precis tvärtom. Att jag inte tänker och känner för att lämna plats åt koncentrationen, Det kan skapa utrymme för ett lugn som spontant väcker nya tankar och känslor. Utan större ansträngning flyter de upp till medvetandet och känns väl grundade samtidigt som de är lätta. Lite av karaktären fräscha och nya 🙂

Ja så känns det efter Yoga eller Pilates – ibland.
Idag var det Archie som var föremål för min uppmärksamhet. Helt och fullt, eftersom fullt i det här sammanhanget inte kan vara 100%. Det krävs att man har koll på omgivningen, ovillkorligen, annars blir det oro och osäkerhet i gruppen av djur som smittar till oss människor. Då får vi inget inre reflekterande resonemang eller stillsamma insikter. Å det vill vi ha. Jag vill ha det.

Jag talar om ridning. Veckans höjdpunkt – igen, för även den mest givande, stärkande och avkopplande aktiviteten, arbetet och kontakten har sina svackor. Förhoppningsvis är jag åter i sadeln med nyvunnen glädje och tillfredsställelse av att få kommunicera, med mål att uppnå flyt i kommunikationen mellan mig och hästen. Det är en skatt, en gåva, en sällsam upplevelse. Man mår bra, jag mår bra av det. Både koncentrationen, fokuseringen och flytet är en utmaning, vilket i sig är en del av helheten och njutningen i att umgås med hästar och rida.

wpid-20150331_202755.jpg

Himlen var som sagt vackert blå och månen och skyarna svävade därpå. En utsikt från stallplanen efter en och annan förvärvad insikt.

wpid-2015-04-01-00.00.20.jpg.jpeg

#19 Blå #Blogg100

#Blogg100 #19
I’m not blue, but I miss the blue. And now I’ve sealed it in my memory.

wpid-2015-03-19-23.05.08.jpg.jpeg

I’m not blue. But I miss the blue.

Vad gör de därborta i Västindien när inte jag är där. De har förstås en vardag men turister som dussinvara i kvadrat. Ändå så välkomnande och varma i sitt sätt.

wpid-2015-03-19-22.16.39.jpg.jpeg

Några fiskar förstås. Ut tidigt i den ljumma morgonen. Ut och jobba för att fånga fisk och skaldjur. Undrar var det skedde. Vi såg dem aldrig i arbete. kanske var de så långt ut att tankersarna, som vi trodde var öar vi inte visste fanns den första natten, skymmer de små. Eller höll de sig där inga stränder finns,  eller gav de sig ut så tidigt att inte ens skymningen vaknat. Då är det mörkt, riktigt genommörkt. Guppande små enträgna fiskare språkandes Papiamento, ute på det stora havet. Det blå.

wpid-2015-03-19-22.23.39.jpg.jpeg

Eller på nöjessegling i dyra fina båtar. ”Säkert turister” säger hon näsvist, hon som är turist hon också. Långväga Nordbo. Kanske exotisk fast baklänges, lustigt folk tänker de. De som glassar fram och intresserar sig föga för lokalbefolkningen. De äger. Åker All-inclusive och snorklar, dyker, åker u-båt och tillbringar den tid solen inte är uppe på Casino. Något av den minimala öns 14 Casinos.

wpid-2015-03-19-22.28.49.jpg.jpeg

En liten ö med massor av turister och 100 000 fast boende. Och ändå så mycket plats. På hav och på land och för hjärtlighet. Man är kung. Kungen av Karibien.

wpid-2015-03-19-22.41.23.jpg.jpeg

Det mesta är välordnat. Utanför strandstråken, alltså kusten snett mot Venezuela. Det borde vara den sydvästra kusten. Typ. Där är det mindre välordnat, utan upplevelse av elände på något vis. Man har det bekvämt. Dygnet runt. Insekterna blåser bort, vattnet är varmt och inte för stökigt och på nätterna sjunker temperaturen till 20-25 grader och vet ni; kranvattnet går att dricka och är gott. Men vem kan motstå den vackra blå flaskan?

wpid-2015-03-19-22.35.40.jpg.jpeg

Som skydd för solen kan man annektera en parasollplats och när man svältfödd på sand, hav och strandliv legat och fingrat i sanden tills man vant sig, tar det för givet att det finns solsken, stora rena mjuka sandstränder och obegränsat med turkosblåskiftande hav och svala pooler, då tar man sig varisn ställbar solstol och sin serverade strandhandduk och vilar i skuggan. Under palmbladsparasollen med trädstammar som fötter. Man kan till och med ge sig tid att läsa, för allt man vill ha finns runt omkring, utan brådska och andra krav.

wpid-2015-03-19-22.58.07.jpg.jpeg

Detta makalösa blå som glimtar, breder ut sig, inbjuder, rullar in och stannar kvar till din tjänst. Överallt. Det är så vackert att man rycker till när det visar upp sin skönhet. Man rycker till och trevar efter kameran, som ofta är mobilen. Man vill fånga det. Men det låter sig inte riktigt fångas. Det håller på sin integritet och är väl medvetet om var det hör hemma. Man får en avbild som är enastående och intagande, men ändå bara några nyanser av det egentliga spektrat. Av allt det blåa som varsamt sparas i mitt minne.