Hurra! #Blogg100 75

Hurra!

Näsan är full av damm, har grå smutskanter under naglarna och huvudet fullt av frågor. Frågorna skulle jag vilja ställa till alla de föremål som korsat min väg idag.

De bara fanns, där. Där har de varit och levt ett liv i skymundan i närmare 30 år, sin storhetstid hade de för mer än 40 år sedan. En salig blandning, av kitsch och kvalitet.

Var kom de ifrån, vem valde dem, när och varför, Trivdes de under den tid de var del i ett passionerat livsprojekt? Saknar de någon av sina samtida pinaler, saknar de relationen till sina forna ägare, Vad har de haft för sig i sin ensamhet?

Nåväl, nu är de ute i livet igen, mindre dammiga och inte längre bortglömda. Spridda till olika platser och personer. Ett nytt liv för de och nya ingredienser i någras liv.

Tänk allt det härliga som föremålen lagrat i alla dessa år. Det kan de  inblandade befrukta varandra med – glädjen och allt det goda med det.

Passar perfekt idag. Jubileum, 75:e blogginlägget av 100!

 

Vantar av annat slag #Blogg100 24

Idag har jag haft vantar av annat slag. Tunna mjuka skinnhandskar. De var väldigt bekväma. Tunna är de, men de värmde gott i vårkylan. De här handskarna är en ny bekantskap som samtidigt är fyllda av minnen. Säkerligen främst helt och hållet andras minnen, minnen som jag inte behöver och inte känner till. Däremot tror jag att jag finns med i ett eller annat av de minnena, men de är inte mina.

Ur handskarnas perspektiv är jag en bärare, mina händer bärs inte av dem. Jag får bära dem vidare i tillvaron, så länge jag ser till dem, och håller reda på dem. Det kändes bra, som känslan av att börja på något nytt. Det gillar jag. Nya perspektiv, att utveckla, förändra och fortsätta vidare. Det känns konstruktivt, friskt och starkt.

Minnena är ömsint bevarade och tryggt förvarade i handskarnas bank, utan att lägga tyngd i mina händer. Allt det som varit tillhör historien och den har tagit oss hit. Handskarna har gått sin väg och jag har gått min. Även om våra vägar korsats kände vi aldrig varandra. Inga förpliktelser finns. Vi har fria händer att skapa en ny era, mammas bruna, släta skinnhandskar  och jag.

 

Längtan i gråväder #Blogg100 10

Det gråa hänger över oss och släpar ner i marken. Det täcker gator och trottoarer och samlar brunsörjigt slask på sina ställen. För oss som är på väg i staden dyker vattensamlingar och sörja upp som hinder att parera och hoppa över, långt eller kort. Det händer att vi behöver byta riktning så många gånger att vi går i sicksack. Jag får en impuls att förstärka rörelsen framåt och springa i vågor, det är alltför deppigt att ta det här vädret på allvar. När jag tänker på det är det ju faktiskt rent av fantastiskt att känna leklust i gråvädret.

Det är tilliten till våren som håller mig vid, eller oss. Det är svårt att föreställa sig att någon tycker om klimatet för dagen, men man vet ju aldrig. Vi närmar oss våren som kommer med ljus och kvirr, ute som inne. Ljusare dagar kommer av sig själv, och med lite sol och lite värme stiger saven som gör att både vi och staden får ny energi. Det blir skönt när robotfunktionerna som drar mig genom delar av vintern kan magasineras. De behövs och det är bra att kunna koppla in dem de dagar och ibland veckor som inte är snö och sol eller mörker och mys.

Tänker på att vi är ett uthålligt folk i Norden. Vintermånaderna är en utmaning. Att vi tittar ner i marken dagar som idag är inte en egenskap, eller konstigt beteende, det är en inlärd och väl utarbetad strategi och levnadsteknik. När solen visar sig lyfter vi upp våra huvuden och kan se varandra och mötas i glädjen över vår vår. Känslan att få lasta av oss lite kläder och skor, sänka axlarna är lättnad och lätthet. Egentligen är det inte så mycket begärt, om man jämför. Åhh …!  Vad det ska bli skönt.

 

Förändring #Blogg100 7

Om jag skulle skriva en bok, Hur skulle jag gå vidare då. Hur skulle min skrivarlya se ut, Vad skulle boken handla om?
Jag är förtjust i utvecklingsmöjligheter inom många olika områden, men vad vill jag helst skriva om, Vilka karaktärer vill jag ha med? Det är svårt att välja, det finns så många områden och karaktärer att välja mellan.

Idag får ni träffa en karaktär som längtar efter förändring.

– Där står du och hänger, Varför ser du så eländig ut?

– Det är ingen som bryr sig om mig. Jag är ensam och sliten, och mitt inre är en enda röra.

– Kan jag hjälpa dig, Vilket är värst, ditt slitna utseende eller röran inuti dig?

– Jag längtar tillbaka till den tiden när någon brydde sig om hur jag såg ut, och då det jag har i mig var viktigt för någon.

– Vad vill du att jag ska göra för dig?

– Jag önskar att någon kom nära mig och öppnade upp så att vi kunde vara tillsammans. Det vore så skönt om jag kunde få ur mig allt möjligt bråte som andra lämnat och som jag har svårt att göra mig av med på egen hand. Jag behöver vädra ut många års ensamhet och sysslolöshet. Om du visste vad jag har längtat efter att få använda mig av det som är jag, under ytan, och att få dela det med någon.

– Ja, nog ska jag kunna komma närmare dig och vara med dig. Jag kan börja med att hjälpa dig att försöka få ordning på oredan. Vi kan nog komma fram till vad du ska ha kvar och vad som ska bort. Om vi hjälps åt att öppna de stängda utrymmena så känns det nog mycket lättare för dig att få in nytt och att få bort gammalt skräp.

– Det är ett stort arbete du tar på dig om du vågar ge dig i kast med uppgiften. Jag har en bild av hur jag skulle vilja fungera och se ut. Jag har ofta drömt om att en sådan förändring ska ske. Om vi ska klara av att nå dit behöver du ha mycket tålamod och styrka. Du måste också lyssna mycket noga för att det ska bli rätt, så som den jag är.

– Det klarar jag. Jag är beredd, sade jag.

– Bra, då kan du börja med att öppna dörren och fönstren, svarade den lilla övergivna stugan.