20 Förunderligt #Blogg100

Han smög fram mot ett fönster som stod på glänt. Först höll han sig intill syrenhäcken och sedan ilade han över grusgången som omgav huset och hukade under fönsterblecket. Rösterna som han hade hört sjöng inte, men talet var melodiskt. Han satt hopkrupen invid det öppna fönstret en stund och lyssnade intensivt. Det var flera röster, några av dem bröt ibland av det melodiska talet.

Han sträckte sig upp för att kunna kika in genom fönsterrutan. Inne i rummet var många av dem han hade sett arbeta och sedan samlas till förmiddagskaffe förra gången han besökte trädgården. Män, kvinnor, barn och gamla. Alla föreföll lyssna men några donade med hushållssysslor, några handarbetade, och en pojke och en flicka satt uppkrupna i en korgstol med dynor. De satt med varsin teddybjörn i knät. Det rådde ett behagligt lugn i rummet.

Nu såg han kvinnan som talade så melodiskt. Hon hade sitt rödaktiga hår löst uppsatt och bar en mörkgrön klänning med knappar framtill och en liten fin krage upptill vid halsen. Hon hade inga skor på fötterna, de stod på golvet intill stolsbenen. Det stod ett bord mitt i rummet och från hans synvinkel skymde det hennes knä och midja. Den lilla pojken avbröt hennes tal med en fråga. Han frågade varför människorna hon talade om gjorde som de gjorde. Kvinnan svarade att det skulle han snart förstå. Pojken nöjde sig med svaret och kvinnan fortsatte att tala.

Han stod kvar och kikade in genom fönstret men undrade vad det var kvinnan talade om och han koncentrerade sig nu på att uppfatta hennes ord. Han lyssnade när hon berättade om vad den ena och den andra personen tänkte och gjorde. Hon berättade sedan vidare om hur dessa två personer trodde att den andra tänkte och skulle göra.

En ung kvinna som satt och handarbetade vid bordet bröt nu in i berättandet med att upprört fråga hur personerna i berättelsen kunde ta så fel. Hon menade att hon som hörde på berättelsen skulle ha förstått situationen annorlunda och bättre och därmed handlat på ett annat sätt. Hon tyckte det hade varit klokare av personerna som kvinnan berättade om de talat med varandra i stället för att söka svar på annat håll.

Den berättande kvinnan sade att det kanske skulle komma att lösa sig och att berättelsen var till för att beskriva hur svårt vi människor ofta gör det för oss själva och andra.
– Det är så det går till när missförstånd leder till flera missförstånd så att det till sist kan vara nästan omöjligt att reda ut, fortsatte hon.
– Man skulle kunna säga att vi söker svar på fel platser eller vänder oss till fel personer, avslutade hon innan hon fortsatte berättelsen. Det hon sagt fick honom att ställa sig käpprakt upp. Då såg han att kvinnan hade en bok i knät.

När han reste sig hade han stött till det öppna fönstret så att det for ut ifrån husväggen. Han hann inte samla sig utan stod kvar med full insyn när människorna i rummet vände sig mot fönstret. Kvinnan var den första som sade något.
– Jaså där är du, sade hon. Välkommen in!

Hans osäkerhet måste ha varit synlig, men han hade inget annat val än att ta emot erbjudandet. Fastän han kände sig väldigt generad tackade han ja och gick runt gaveln på huset och fram till ingången. När han klev upp på verandan öppnades dörren av en ung man som tog emot honom med utsträckt hand. De hälsade och han följde med in i det stora rummet där människorna satt samlade.

– Jag har undrat när du skulle komma, sade kvinnan som hade läst.
– Jag har förstått att du har sökt efter svar på många platser i staden och det du har letat efter och de svar du funnit har inte varit de du sökt efter, eller önskat, har jag förstått, fortsatte hon.
Han visste inte vad han skulle säga.
– Hur visste ni vem jag var, frågade han ändå.
– För att vi känner din historia, svarade kvinnan och log
– Vi besökte dig om natten, i drömmen, eftersom du höll dig så upptagen med dina uppdrag på dagarna. Vi ville få dig att försöka finna de svar du vill ha och behöver här i trädgården. Här finns viktiga delar som rör ditt liv och här finns böcker.

Han stod en bit in i rummet och kämpade mot en impuls att tacka för sig och vända hemåt. Han kände inte något behov av att fly, de hade ju tagit emot honom så vänligt. Han hade mer en känsla av att situationen var overklig och tyckte den var svårt att hantera.

Innan han hann säga eller göra något bjöd kvinnan honom att slå sig ned.
Han satte sig i en stol som stod mellan kvinnan och korgstolen som barnen satt i.
– Ingen människa kan berätta och förklara om livet och oss människor som böcker kan, det kan vara en bra början för dig som söker dina svar, sade kvinnan.
– Nu vill jag gärna fortsätta att läsa och vi får alla tillfälle att tala mer med varandra vid kvällsmaten. Jag hoppas att du stannar.

Han tänkte att detta var förunderligt. Bryderierna om hur han skulle välja, huruvida han skulle fortsätta arbeta för sin uppdragsgivare eller gå sina egna vägar, kändes ur världen. Frågan om att ha en annan kontakt med andra människor och henne fick han lämna därhän tillsvidare. Han hoppades att han skulle finna ett tillfredsställande svar på det också, så småningom.

Han tackade ja till att stanna. Och han är fortfarande kvar.

 

 

19 Tillbaka #Blogg100 99

Vandringen genom staden för att ta sig ut på landet går i sakta mak. Målet med hans utflykt idag är trädgården. Det är nog så, tänker han, att den starka dragning han kände efter drömmen, som pockade och drog för att få hans uppmärksamhet, den har dragit sig tillbaka. Då var det något han inte kunde motstå. Den tid han spenderade med att på håll delta, eller snarast iakttaga, det som försiggick där i trädgården har han väl bevarat inom sig. Men han blev rädd, trots att han brukar vara en säker person i det han tar sig för. Det skrämde honom att vara ute i så okända marker, utan att vara införstådd med vad han hade där att göra.

Vad han kommer att möta idag och hur han ska bete sig är högst oklart för honom. Åh, vad han ibland blir trött på detta eviga sökande; att han inte vet, inte förstår och inte tycker sig få några svar han kan använda. Mycket sällan har han funnit något som hjälpt honom på vägen att finna svaret, eller svaren. Han förväntar sig trots allt inte att ett enda svar är det han söker.

Tidigare än han var bredd på är han närapå framme. Han har inte lagt märke till vägen och tiden, eftersom han har varit försjunken i tankar. Tankar om hur han ska förbereda sig, en strategi för sitt besök skulle han vilja ha med sig. Han känner igen byggnaderna och vägen som går in emellan dem. Fortsätter man vägen mellan husen ett litet stycke bara, så är man framme vid trädgården.

Härifrån känner han sig mer bekväm med att smyga, för att undvika att bli sedd av de som befinner sig i och i omgivningarna runt trädgården. Det mesta är sig likt, förutom att färre personer syns till än när han var här senast. En ung man i uniform leder en cykel över gårdsplanen och fortsätter upp över en grässlänt. Om han hör rätt tycker han sig uppfatta röster inifrån huset. Det låter stillsamt och melodisk. Sjunger de, undrar han.

 

 

18 Övervägande #Blogg100 98

Hur skulle han göra. Han visste inte. Ömsom kändes benen tunga och ovilliga att samarbeta och ömsom upplevde han att hela kroppen var engagerad i hans bryderier. Då var kroppen spänd, som i en form av beredskapsläge vilket var relativt angenämt och gav extra energi. Men visst, en smula tröttande var det. Inte minst blev han trött av allt tänkande och kännande som tagit tag i honom. Han var inte van vid det.

Valet var lätt utifrån den förtjusning och njutning han upplevde de där dagarna när han hade valt egna vägar för sina rundor. Då hade han spenderat tid i skogen, med böcker och han hade prövat att förhålla sig till människorna i staden på ett avslappnat sätt. Han hade frångått sina och arbetets rutiner i allra högsta grad och han hade tyckt om det.

Den ansträngning det hade inneburit att först inte veta om hon var på den plats han brukade passera så ofta, sedan få klart för sig att hon var där och då förhålla sig till det, hade bytts ut mot oron över att hantera att de mötts och att hon nu var klar över hans existens. Kanske var det dumt av honom att att hade röjt sig och sitt genom att samtala med henne.

Det som var svårast var att bedöma vilka konsekvenser en förändring av det slag han övervägde skulle komma att få för hans liv framöver. De saker som talade emot var starka på grund av de bestod av det mesta av det som hade varit hans liv och vardag länge. Även om han själv var beredd att förändra undrade han hur omgivningen skulle reagera. Hur skulle han påverkas om deras bemötande förändrades? Han var van att respekteras i sina egna kretsar och han hade en given plats och flera invanda roller, i synnerhet i relation till de närmaste.

Det som hade satt igång hela den här karusellen var en dröm. Den hade dykt upp mitt i hans idoga arbete med att söka svar på frågor under sina uppdrag. Han hade visserligen lagt till en dimension i sitt arbete sedan en tid tillbaka. Det gällde det att försöka finna svar på angränsande frågor, frågor som han själv ansåg minst lika viktiga. Det hade han gjort på eget bevåg, eftersom han under sitt letande hade upptäckt behovet av att förstå vissa saker och sammanhang. Han hade ännu inte funnit några svar som han varit tillfreds med.

Böckerna hade bidragit till hans engagemang att söka svar, men det var också genom böckernas berättelser som bristerna i de svar han fann hade blivit tydliga. Det fanns så mycket mer än det enkla och uppenbara. Han uppdrag, spännng, var övertygad om det, trots att han upplevt irritation över att människorna varit så förutsebara när han utfört sina uppdrag hos dem.

Drömmen om trädgården gick inte att återfinna i någon av berättelserna i de böcker han läst. Vissa likheter fanns, det måste han tillstå. En skillnad var dock att trädgården hade inte bara varit en berättelse eller en dröm. Trädgården och det som pågick där utanför staden var verklighet, liksom det som hände när han hade varit och besökt den. Han måste bege sig till trädgården igen, det var oundvikligt. Han behövde söka och finna några svar där. Innan dess kunde han inte fatta något beslut.

 

17 Våga välja #Blogg100 90

Han sprang. Fort och med bultande hjärta. Alla svar han hade tagit reda på var inte nog. Han var upprörd över att inte finna de svaren som ledde honom vidare. Trots att han varit på uppdrag i andra byggnader. Det var särskilt en som han hade hoppats på skulle ge verkligt intressanta svar. Där hade varit många människor i rörelse och verksamheten var så viktig att den var bevakad.

Det uppdraget hade gjort honom mycket besviken, trots att han verkligen varit koncentrerad och jobbat enligt konstens alla regler fick han inga svar att tala om.

Ännu en gång sprang han uppför backen, ner i grottan där det var så trångt och kyligt att tankarna frös. Upp igen och iväg mot ännu en ny byggnad. Upp för trapporna, en trappa högre än han hade trott. Han visste inte vad han skulle möta men om det inte fanns svar här heller var han tvungen att fundera på hur han skulle lägga upp det.

Livet hade återgått till att bestå av uppdragen och att söka försörjning, föda och vila. Energin och allvaret som tillsammans hade givit hans liv mening hade tappat kraft under de senaste veckorna. Han var inte ledsen för det, han var arg. Ilskans drev honom vidare, men han var inte alls nöjd. Inte med det han gjorde, inte med sig själv och inte med svaren han grävde fram. Inte ens de små tilläggsuppdragen kunde förgylla hans dagar så som de allra första hade gjort. Det var för enkelt och det gjorde ingen egentlig skillnad.

Vad var det här för människor som arbetade i husen han besökte. Vid ett par tillfällen hade han mött andra som tillhörde hans sort. Bland dem fanns ingen han skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans med. Annars var det en förändring han hade övervägt för att återfå balansen. Uppdragen hade alltid haft ett inslag av spänning och lust, han saknade det. Spänning hade han däremot upplevt i trädgården, i böcker han läst och i mötet med henne.

Han tyckte sig verkligen vara tillbaka på noll. Inte ens kunde han lockas av spänningen ifall hon fanns i den speciella byggnaden där han anat att hon funnits och sedan hittat henne. Den dörren hade han stängt. Hur skulle han komma ur detta, Skulle han våga leta efter svaren på platser som han själv valde? – Som i trädgården och andra platser och sammanhang som han hade gjort avstickare till.

En ny dag #Blogg100 87

På morgonen när han vaknade var solen på väg upp. Det var tidigt, och trots att han fortsatt hade tankar om att det var något annat han ville och skulle göra stack han iväg. Något att äta fick han ta sig på vägen, han hade ingen ro att vänta till staden hade vaknat. Hela vägen upp mot ingången i berget ansträngde han sig för att styra tillbaka sig själv till övertygelsen om hur viktigt det var att han var snabb, grundlig och effektiv. Uppdraget först, uppdragsgivaren efter det och sist han själv – så såg  mallen för prioriteringar ut.

Upptäckten av att människorna var upptagna av sig själva och inte lade märke till honom övertalade han sig själv att glömma. Just idag kändes det särskilt viktigt eftersom gatorna var i stort sett tomma. Den vanliga vägen var inte öppen. Det var inte någon väg som tilltalade honom annat än att det var en genväg och ett bra sätt att komma i rätt form för den uppgift han sedan länge haft: Att obemärkt ta sig in bland människor på deras arbetsplatser och söka uppgifter bland det människorna producerade.

Idag skulle han in till stadens mest centrala delar och till en stor välbevakad byggnad med många personer i rörelse i och utanför. Han ilade som en skugga utmed husfasaderna och pilade kvickt över mer öppna platser. Hade han inte friheten att styra sina steg eller sin dag kunde han åtminstone göra en konst av hur han genomförde sina tilldelade uppdrag. Det var knappt han tillät sig att notera och reflektera över husens utseende, historia och belägenhet. Det var något han lagt sig till med, som en metod för att förgylla dagarna vas innehåll annars var mest strikt och allvarligt.

Han hoppades att han inte skulle stöta ihop med några bekanta. Helst inte någon som han tidigare delat uppdrag och dagar med och han ville definitivt inte få nys om någon han hade en delad historia med som liknade det han hade gemensamt med henne. Phu, han fann det ansträngande att hålla sig undan både människorna i staden och dem av hans egen sort.

Nu var han framme och han var tvungen att cirkulera utanför ingången ett par varv. Det behövdes för att hitta rätt strategi att ta sig in och förbi vakterna. Han följde en dam, iklädd en lång röd kappa, som med lång kliv stegade fram emot porten. Det fungerade perfekt. Nu gällde det bara att snabbt uppfatta om damen avsåg att ta hissen eller fortsätta och gå uppför trapporna. Hon gick och han höll sig tätt intill, som en skugga. När hon blev upptagen i ett samtala med några personer kunde han bege sig dit han skulle.

Det var enkelt, eller i alla fall något han kände till och bemästrade väl. In och söka, finna, notera, söka, finna, notera och söka och finna och notera om igen. De här svaren var viktiga, det förstod han. Men det var inte några svar han hade velat ha. Ibland tyckte han att svaren i stort sett inte sade någonting. De besvarade inte ens frågor med cirkelresonemang utan de besvarade egentligen något helt annat än det som efterfrågades. Men som sagt, det var ingen tvekan om saken, de här svaren var viktiga bidrag i processen och den kommande analysen.

 

16 Tillbakagång #Blogg100 86

Det var när han gick vägen över bron, tog av till till vänster och fortsatte den gatan rakt fram och vidare upp i byggnaden, där han varit så många gånger tidigare, som han gjorde valet. Även idag gällde att ta sig upp flera våningar och in i lokalerna för att söka, undersöka, finna, leta svar och studera. Människor intresserade honom, hur de förändrade sitt beteende när han försköt små detaljer förvånade honom.

Det gällde förstås även honom själv. Den lilla detaljen att han hade fått vetskap om att hon faktisk ofta var på en av de platser han brukade passera hade förändrat hans beteende. Att det hade sammanfallit med hans önskan om att uppleva andra saker än de uppdrag han genomfört med allvar och frenesi, men utan eftertanke, hade haft betydelse för det som hänt. Små, små förändringar i hans beteende hade så småningom lett till att de stötte ihop.

Ledan av att söka och finna utan att hitta något vettigt svar hade hamnat i skuggan av utmaningen i det nya inslaget i uppdragen. Han hade förivrat sig med läsning och att gå egna vägar och hållas med, för honom, yviga tankar. – Tagit ut svängarna för mycket helt enkelt, tänkte han. Nu skulle han återgå till att verkligen koncentrera sig på uppdragen och på allvar se om det kunde föra honom närmare svaret han sökte.

Något ytterligare besök i trädgården och möte med de personer som fanns där, skulle möjligen vara till hjälp i sammanhanget. Utflykten dit hade varit en stark upplevelse och han trodde det fanns mer hjälp att hämta där, för de svar han sökte. Där hade han ju inte talat med någon ännu. Det var nödvändigt att han använde sin kraft till att samla sig och fortsätta sitt sökande. Både för att kunna ge svar till uppdragsgivaren och för att besvara de frågor han själv ville ha svar på. Samtalen med henne fick med andra ord anstå, det var inte säkert det skulle eller behövde bli några fler heller.

 

15 Uppehållen #Blogg100 85

Han smög omkring i buskagen. Det var inte läge att utföra något uppdrag här och nu. Den naturliga vägen och en del av den bana han planerat för dagen var blockerad. Där var mängder med stenblock och fordon och fler människor plats än det någonsin brukade vara vid den här tiden på dagen.

Ett sådant här tillfälle vågade han inte röra sig fritt, Risken att någon skulle komma närmare än vad han var beredd att tillåta var för stor. Hon hade dykt upp vid flera tillfällen senaste tiden och de hade talat med varandra. Samtalen innehöll inget anmärkningsvärt men vid några tillfällen hade hennes närvaro nästan skrämt honom.

Känslan av frihet som han upplevt som något nytt och spännande hade varit glädjefylld och befriande. Han hade tagit risker och njutit av det utan att bekymra sig eftersom han kommit till flera insikter. Det hade öppnat nya vägar och han var tillfreds med att det hade lett in honom på nya spår. Uppdragen hade till och med bestått av uppgifter som gav annorlunda svar än tidigare. Han anade att han var någonting som rörde den absoluta kärnan i sammanhanget på spåret.

Den känslan fanns kvar, men efter mötena med henne var ytterligare något förändrat Vad det var visste han inte. Om det var hans egen del och inställning tiill situationen, eller hennes, hade han svårt att avgöra. Han önskade att han hade kunnat se tillfällena de träffats och talat med varandra utifrån. Det skulle möjligen ha varit till hjälp för att kunna förstå orsaken till vad det nu var.

När han spanade ut från sin plats bland buskarna, för att bedöma läget utanför, förstod han att han seglat i väg i tankarna en ganska lång stund. Stenblocken var flyttade och placerade i en formation, ungefär som en teater, och det måste ha tagit relativt lång tid för de som flyttat dem. Han försökte skaka av sig tankarna som uppfyllde honom och erfor en känsla av igenkänning. Något liknande hade hänt honom förut och den här påverkan var också lik den som trädgården haft på honom. Det var något som lockade och krävde hans uppmärksamhet. – Det här duger inte tänkte han, jag måste fortsätta min runda.