Önskar #Blogg100 97

Önskar mig en berättelse. Kort eller lång. Kärnfull och med angeläget innehåll. Orden flödar och brinner när jag skriver. I min iver att förmedla ser jag beskrivningarna av platser och människor framför mig. Jag ger uttryck för de starka intryck som är där. Händelserna faller i behaglig takt in i varandra. Historien rör sig smidigt mellan hög- och lågintensiv frekvens. Till dess slutet ger hals och knyter ihop, eller hellre blommar ut. Jag önskar det, men har det inte än.

Drömresa #Blogg100 95

Tänk jag drömde en natt att jag hade en lek.
Leken är mild och god och full av skratt.
Den är fantastisk denna lek.

I drömmen reser jag omkring i hela världen och leker.
Om du tänker på hur man lär ut en lek så vet du hur det går till.
Om du tänker på hur du lär dig en lek så förstår du hur det går till.

Leken reser först.
Den har fart och siktet inställt.
Jag leker med – inte också.
Konsten är att locka andra till att leka.

I mörka skogar gör leken det ljumt och skönt.
Den får städerna att mjukna och le.
Djuren tittar på och lystrar.
De trivs och hittar på en egen lek.

Leken känner alla världens platser.
Vår resa är trygg och hittar vägen.
Det är viktigt att nå fram.
Den här leken tar inte slut och därför behöver den inte börja om.
Det är tur för dem som tvekar.

Om jag är vaken eller drömmer spelar ingen roll.
Vart resan går spelar ingen roll.
Det viktigaste är leken och resan.
Jag leker, reser, leker och reser.
Jag ler och lär och ler och läser.
Mest reser jag till New York.

 

 

Flingan #Blogg100 93

Flingan

Det var en gång en flinga. Flingan hade seglat och yrt omkring så länge den kunde minnas. Allt den såg och tänkte ville den berätta för någon.

Alla flingor seglar och yr. De gör det tillsammans utan att någon styr. Hur de ska mötas och kunna berätta för varandra får de kämpa med på egen hand.

Flingan mötte en annan flinga som gjorde den glad. De for omkring tillsammans och tyckte seglatsen gick som en dans. Andra kom till dem ibland och dansade med.

De lätta flingorna kan få upp ordentlig fart. Då yr de iväg och utan att märka av det har de seglat iväg åt okänt håll. Då har de tankarna kvar om allt de sett och berättat för varandra.

När flingan träffade en annan flinga kunde de berätta allt det och lite till för varandra.

Så blir sagorna till. De vävs av vad många flingor hört och ser och tänker.

Sagorna berättar om vad flingor har berättat för varandra och om varandra. Och om hur de tänkte när de seglade och yrde omkring.

17 Våga välja #Blogg100 90

Han sprang. Fort och med bultande hjärta. Alla svar han hade tagit reda på var inte nog. Han var upprörd över att inte finna de svaren som ledde honom vidare. Trots att han varit på uppdrag i andra byggnader. Det var särskilt en som han hade hoppats på skulle ge verkligt intressanta svar. Där hade varit många människor i rörelse och verksamheten var så viktig att den var bevakad.

Det uppdraget hade gjort honom mycket besviken, trots att han verkligen varit koncentrerad och jobbat enligt konstens alla regler fick han inga svar att tala om.

Ännu en gång sprang han uppför backen, ner i grottan där det var så trångt och kyligt att tankarna frös. Upp igen och iväg mot ännu en ny byggnad. Upp för trapporna, en trappa högre än han hade trott. Han visste inte vad han skulle möta men om det inte fanns svar här heller var han tvungen att fundera på hur han skulle lägga upp det.

Livet hade återgått till att bestå av uppdragen och att söka försörjning, föda och vila. Energin och allvaret som tillsammans hade givit hans liv mening hade tappat kraft under de senaste veckorna. Han var inte ledsen för det, han var arg. Ilskans drev honom vidare, men han var inte alls nöjd. Inte med det han gjorde, inte med sig själv och inte med svaren han grävde fram. Inte ens de små tilläggsuppdragen kunde förgylla hans dagar så som de allra första hade gjort. Det var för enkelt och det gjorde ingen egentlig skillnad.

Vad var det här för människor som arbetade i husen han besökte. Vid ett par tillfällen hade han mött andra som tillhörde hans sort. Bland dem fanns ingen han skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans med. Annars var det en förändring han hade övervägt för att återfå balansen. Uppdragen hade alltid haft ett inslag av spänning och lust, han saknade det. Spänning hade han däremot upplevt i trädgården, i böcker han läst och i mötet med henne.

Han tyckte sig verkligen vara tillbaka på noll. Inte ens kunde han lockas av spänningen ifall hon fanns i den speciella byggnaden där han anat att hon funnits och sedan hittat henne. Den dörren hade han stängt. Hur skulle han komma ur detta, Skulle han våga leta efter svaren på platser som han själv valde? – Som i trädgården och andra platser och sammanhang som han hade gjort avstickare till.

En ny dag #Blogg100 87

På morgonen när han vaknade var solen på väg upp. Det var tidigt, och trots att han fortsatt hade tankar om att det var något annat han ville och skulle göra stack han iväg. Något att äta fick han ta sig på vägen, han hade ingen ro att vänta till staden hade vaknat. Hela vägen upp mot ingången i berget ansträngde han sig för att styra tillbaka sig själv till övertygelsen om hur viktigt det var att han var snabb, grundlig och effektiv. Uppdraget först, uppdragsgivaren efter det och sist han själv – så såg  mallen för prioriteringar ut.

Upptäckten av att människorna var upptagna av sig själva och inte lade märke till honom övertalade han sig själv att glömma. Just idag kändes det särskilt viktigt eftersom gatorna var i stort sett tomma. Den vanliga vägen var inte öppen. Det var inte någon väg som tilltalade honom annat än att det var en genväg och ett bra sätt att komma i rätt form för den uppgift han sedan länge haft: Att obemärkt ta sig in bland människor på deras arbetsplatser och söka uppgifter bland det människorna producerade.

Idag skulle han in till stadens mest centrala delar och till en stor välbevakad byggnad med många personer i rörelse i och utanför. Han ilade som en skugga utmed husfasaderna och pilade kvickt över mer öppna platser. Hade han inte friheten att styra sina steg eller sin dag kunde han åtminstone göra en konst av hur han genomförde sina tilldelade uppdrag. Det var knappt han tillät sig att notera och reflektera över husens utseende, historia och belägenhet. Det var något han lagt sig till med, som en metod för att förgylla dagarna vas innehåll annars var mest strikt och allvarligt.

Han hoppades att han inte skulle stöta ihop med några bekanta. Helst inte någon som han tidigare delat uppdrag och dagar med och han ville definitivt inte få nys om någon han hade en delad historia med som liknade det han hade gemensamt med henne. Phu, han fann det ansträngande att hålla sig undan både människorna i staden och dem av hans egen sort.

Nu var han framme och han var tvungen att cirkulera utanför ingången ett par varv. Det behövdes för att hitta rätt strategi att ta sig in och förbi vakterna. Han följde en dam, iklädd en lång röd kappa, som med lång kliv stegade fram emot porten. Det fungerade perfekt. Nu gällde det bara att snabbt uppfatta om damen avsåg att ta hissen eller fortsätta och gå uppför trapporna. Hon gick och han höll sig tätt intill, som en skugga. När hon blev upptagen i ett samtala med några personer kunde han bege sig dit han skulle.

Det var enkelt, eller i alla fall något han kände till och bemästrade väl. In och söka, finna, notera, söka, finna, notera och söka och finna och notera om igen. De här svaren var viktiga, det förstod han. Men det var inte några svar han hade velat ha. Ibland tyckte han att svaren i stort sett inte sade någonting. De besvarade inte ens frågor med cirkelresonemang utan de besvarade egentligen något helt annat än det som efterfrågades. Men som sagt, det var ingen tvekan om saken, de här svaren var viktiga bidrag i processen och den kommande analysen.

 

16 Tillbakagång #Blogg100 86

Det var när han gick vägen över bron, tog av till till vänster och fortsatte den gatan rakt fram och vidare upp i byggnaden, där han varit så många gånger tidigare, som han gjorde valet. Även idag gällde att ta sig upp flera våningar och in i lokalerna för att söka, undersöka, finna, leta svar och studera. Människor intresserade honom, hur de förändrade sitt beteende när han försköt små detaljer förvånade honom.

Det gällde förstås även honom själv. Den lilla detaljen att han hade fått vetskap om att hon faktisk ofta var på en av de platser han brukade passera hade förändrat hans beteende. Att det hade sammanfallit med hans önskan om att uppleva andra saker än de uppdrag han genomfört med allvar och frenesi, men utan eftertanke, hade haft betydelse för det som hänt. Små, små förändringar i hans beteende hade så småningom lett till att de stötte ihop.

Ledan av att söka och finna utan att hitta något vettigt svar hade hamnat i skuggan av utmaningen i det nya inslaget i uppdragen. Han hade förivrat sig med läsning och att gå egna vägar och hållas med, för honom, yviga tankar. – Tagit ut svängarna för mycket helt enkelt, tänkte han. Nu skulle han återgå till att verkligen koncentrera sig på uppdragen och på allvar se om det kunde föra honom närmare svaret han sökte.

Något ytterligare besök i trädgården och möte med de personer som fanns där, skulle möjligen vara till hjälp i sammanhanget. Utflykten dit hade varit en stark upplevelse och han trodde det fanns mer hjälp att hämta där, för de svar han sökte. Där hade han ju inte talat med någon ännu. Det var nödvändigt att han använde sin kraft till att samla sig och fortsätta sitt sökande. Både för att kunna ge svar till uppdragsgivaren och för att besvara de frågor han själv ville ha svar på. Samtalen med henne fick med andra ord anstå, det var inte säkert det skulle eller behövde bli några fler heller.

 

15 Uppehållen #Blogg100 85

Han smög omkring i buskagen. Det var inte läge att utföra något uppdrag här och nu. Den naturliga vägen och en del av den bana han planerat för dagen var blockerad. Där var mängder med stenblock och fordon och fler människor plats än det någonsin brukade vara vid den här tiden på dagen.

Ett sådant här tillfälle vågade han inte röra sig fritt, Risken att någon skulle komma närmare än vad han var beredd att tillåta var för stor. Hon hade dykt upp vid flera tillfällen senaste tiden och de hade talat med varandra. Samtalen innehöll inget anmärkningsvärt men vid några tillfällen hade hennes närvaro nästan skrämt honom.

Känslan av frihet som han upplevt som något nytt och spännande hade varit glädjefylld och befriande. Han hade tagit risker och njutit av det utan att bekymra sig eftersom han kommit till flera insikter. Det hade öppnat nya vägar och han var tillfreds med att det hade lett in honom på nya spår. Uppdragen hade till och med bestått av uppgifter som gav annorlunda svar än tidigare. Han anade att han var någonting som rörde den absoluta kärnan i sammanhanget på spåret.

Den känslan fanns kvar, men efter mötena med henne var ytterligare något förändrat Vad det var visste han inte. Om det var hans egen del och inställning tiill situationen, eller hennes, hade han svårt att avgöra. Han önskade att han hade kunnat se tillfällena de träffats och talat med varandra utifrån. Det skulle möjligen ha varit till hjälp för att kunna förstå orsaken till vad det nu var.

När han spanade ut från sin plats bland buskarna, för att bedöma läget utanför, förstod han att han seglat i väg i tankarna en ganska lång stund. Stenblocken var flyttade och placerade i en formation, ungefär som en teater, och det måste ha tagit relativt lång tid för de som flyttat dem. Han försökte skaka av sig tankarna som uppfyllde honom och erfor en känsla av igenkänning. Något liknande hade hänt honom förut och den här påverkan var också lik den som trädgården haft på honom. Det var något som lockade och krävde hans uppmärksamhet. – Det här duger inte tänkte han, jag måste fortsätta min runda.