Övergång #Blogg100 47

Fascinerande hur snabbt omställningen från ett land, en kultur och ett klimat till ett annat land, en annan kultur och ett annat klimat går. Människans styrka, anpassningsbarheten.

Baksidan är den automatiserade funktionen (eller primitiva drivkraften) att anpassa sig för att accepteras och tas upp i gemenskapen. Få vara med i kollektivet.

Nog talat om det. Ämnet lockar inte en dag som denna. Lugnt och skönt och allt i ordning. Väskan uppackad och det mesta tvättat. Besök i källarförrådet där påsklådan sovit ett år. Redo för svensk påsk med ögonstenarna mina.

Vädret ger jag inte mycket för. Försöker att inte låtsas om det. Måste ändå ta mig ut i eländet, och ge mig iväg för att handla. Här ska fyllas påskägg till telningarna. Några kycklingar, ett par tuppar, vackra ägg och en liten knorvlig kanin får pryda ett bord. Där får också några godsaker från det andra landet, den andra kulturen och det andra klimatet sin plats för att vara med på kalaset.

En mjuk övergång, och jag vill gärna dela med mig av upplevelserna och känslan jag har med mig hem. Känslan räcker längre då och blir mer av att få delas med andra. Det är också ett sätt att få suga på den karamellen en stund till; lite mer av högljutt liv, myller, processioner, uteliv och solig värme till oss alla.

Påsktraditionen här hemma är ung, förut var vi hos mor och far och sedan hos bara mamma, men inte längre. Min generation är den äldsta nu. Vi blir många ändå, med min familj och deras familjer som växer.

Påsken står för glädjen över våren, oavsett väder. Vi tar med det det, det vill vi ha kvar, och skapar nytt som blir vårt eget. Så som vi behagar. Färg, ljus, lek och spirande förväntan – tillsammans. Det blir fint.

 

Stenarna och skogen #Blogg100 26

Hon gillade att klättra bland stenarna. Skogen var gles med många stigar som korsade varandra. Höga träd växte här, de hade en aktningsvärd ålder och stora kronor som bildade ett tak över stora delar av skogen. Det fanns några platser som var mer öppna. Där var sten på marken, marken bestod av sammanhängande sten, som berg, och därför växte inga stora träd just där.

Om man tog av från vägen kunde man promenera vidare på en smal stig upp på bergskammen, stigen gick först uppåt med täta buskar på vardera sida, sedan kom en sträcka med knotiga rötter som gav en föraning om att skogen närmade sig. När stigen började slutta nedåt hade naturen nötts så mycket av att människor gick där att backen ned hade formats i avsatser, som en trappa. I den backen hade man berg på sin vänstra sida och trädkronor över huvudet. Stigen fortsatte utmed berget, men tog man av, eller tittade åt höger var där en sådan där öppen plats.

Om man fortsatte stigen framåt, passerade man berget och var inne i skogen. Träden hade höga bruna stammar och mellan dem växte lägre träd med grå stammar, de hade löv när det var årstid för det.  Ganska snart var det möjligt att välja flera vägar att gå. Hon valde en stig som böjde lite åt vänster, så lite att det knappt var märkbart. Det var viktigt att ta rätt stig, så att man inte hamnade fel, för mycket åt vänster och man var på väg ut ur skogen igen.

Stigen var inte helt rak eftersom den väjde för rötter, buskar och stenar. Det blev fler och fler stenar och mer och mer barr på marken. Det var mjukt att gå på. Stenarna blev också större efter hand hon närmade sig sitt mål. Sista biten fick hon gå mellan stenar som var högre än hon själv var. Ibland stannade hon här, det fanns mängder av gömställen. Det var som kojor eller grottor, eftersom flera stenar hade hamnat emot varandra, som man kunde gå in i.

Idag skulle hon till de riktigt stora stenarna. De skulle straxt dyka upp. Plötsligt, som stora mörka varelser, men hon var aldrig rädd för dem. Kanske hade hon känt sig lite liten de första gångerna hon stött på dem, men inte nu, hon kände platserna i skogen så väl. Där framme var de nu, hon klättrade från sten till sten och hoppade mellan dem för att till sist kliva över en spricka mellan en lägre och den högsta stenen.

Den högsta stenen var inte direkt slät, men i alla fall platt upptill och där hade hon bra utsikt över grottorna och de andra stenarna. När hon klivit över sprickan kände hon sig som att hon intog sin tron. Ingen kunde nå henne och knappt se henne, och kom det någon annan var hon trygg med att hon skulle se dem, innan de upptäckte henne. Hon slog sig ned och tog fram smörgåspaketet ur fickan. Det här var nästan den bästa stunden på dagen. Att sitta där och äta smörgåsarna, som smakade gudomligt gott, medan hon funderade över vilka klätteräventyr hon skulle ge sig ut på bland stenarna den här dagen.

En beskrivning (4) #Blogg100 18

Den lilla tyckte om att leka och hon trivdes bra med att vara utomhus, ifred från de vuxna. Hon var bra på att hitta på saker och hon lekte gärna fantasilekar, ofta med grannbarnen. De lekte i skogen, ömsom familj och ömsom krig. Skogen var helt deras egen härliga värld. Det var tryggt och det var nära hem och även om det, som det brukar, hände att hon eller någon annan blev ledsen, så var det mycket sällan någon var dum med flit, som barn brukar uttrycka det.

Vem var hon då, den lilla. Skruvlockar, glada kinder, laddad för att ta sig an det som korsade hennes väg. Som många små hade hon inte full kontroll över krafterna i kropp och sinne. Ibland blev det för starka uttryck, och uppriktigt sagt var det en större utmaning att hålla tillbaka känslor än att leta efter dem. Tillsammans med lekkamraterna var det inget konstig, de krångligaste sakerna hände oftast när vuxna var inblandade. Hon tyckte föräldrar var svåra att förstå sig på.

Den lilla hade en speciell relation till djur, hon såg dem som jämlikar och pratade med dem. Med djur kunde hon tala om saker hon inte förstod och som gjorde henne orolig och osäker. Hemma var hunden en förtrogen vän. Trots att han föredrog promenader med husse och matte och helst lyssnade på dem, hade han en del av sin uppmärksamhet riktad mot henne. Han kände ett ansvar för den lilla och hennes välmående, därför lyssnade han när hon särskilt sökte sig till honom. Han visste att han inte behövde säga något. Det blev bra ändå, hon växte och blev äldre och klokare.