Doftstråk #Blogg100 79

Cykeln rullar framåt utan alltför mycket benkraft.

Vägarbeten i fyrvägskorsningar med flagghållande walkie-talkie försedda reflexvastbärande personer orsakar köer och trängsel. Man gräver och bökar på stadens gator i sådan omfattning att det ligger nära till hands att ana ugglor i mossen. Men något mer spännande än gubbar i gropar med staket runt syns inte idag. Överallt ser man dem. På vägbanor, gångbanor, cykelbanor, torg, broar och vändplaner.

Omdirigeringen av förekommande trafikslag lämnar en hel del övrigt att önska. Det är inget nytt under solen, men antalet drabbade platser är anmärkningsvärt stort. Efter ett, logistiskt sett, obegripligt långt stopp i en korsning rullar cykeln ner på mot vattnet.

Vårens gröna färg förefaller tillta i styrka så att ögat uppmärksammar det på vägen ner för den svagt lutande backen. Utmed vattnet kommer dofter i stråk på ett sätt som påminner om känslan av kallare och varmare strömmar i vattnet när man simmar. Det doftar vår och sjöstad och sol.

En särskild doft lockar till leenden. Det är häggen med sin vita grönhet bland de lätta och intensiva nyanserna i träd och buskar utmed cykelvägen. Cykeln glider lyckligt som om den tog sig framåt av sig själv.

Det är bara över Västerbron söderut som det nästan tar stopp. Vinden bråkar obarmhärtigt. Visserligen med ojämn styrka, men tillräckligt för att tramporna behöver användas även i backen nedför bron. Där nere är det riktigt rörigt.

Förutom alla gropar som sakta rört sig framåt och säkert tillbaka på just den vägsträckan under många, många månader är där nu en ny, enorm grop. Mer bred än djup och med högt stängsel runt om. Cykelbanan som fanns förra veckan är borta. Kryptiska skyltar leder i väg åt fel håll och man får vända tillbaka där staketet tar slut. Dessvärre rätt ut och tvärs över bilvägen för att komma tillbaka i rätt riktning.

Sista sträcken är inte utan gubbar och gropar. Man får ta sig runt dem utan instruktioner eller cykelvänliga trottoarkanter. Sista biten saknar hål, men trafikeras av desto fler flanörer. Även här doftar vårvärme och grönt på ett sätt så att cykeln gärna skulle rullat på en bit till, förbi hemmet.

Cykeln stannar till sist och andas in mera häggdoft och vajande tulpaner. Den tvekar lätt över att rulla in i cykelrummet, men rullar snällt ner i källaren efter en stund. Den känner sig glad och nöjd över all vår den hunnit insupa idag.

 

 

Huset #Blogg100 73

Det är äldre men inte gammalt. Motståndskraften gör det välbevarat. Gediget grundat, stadigt och välbyggt helt enkelt.
Omgivningarna är populära och det är snart inbäddat i grönska,
Där står det till synes rakt, grått och slitet.
Hållningen är hög och stolt. Det är både prisat och märkt för sin historia.
När solen kommer når den in i varje vrå och gör det hopplöst, väntande och romantiskt.
Då ser man inte det stela, som ser tomt, låst och övergivet ut.
Där inne finns det massor av liv, fastän där är stilla och skyddat.
En utpost för de som så önskar.
Utsikten är smal eller bred. Det ser allt: från detaljer till panorama.
Här finns en fristad eller fredad zon för de invigda.
Och tänk, här bor jag. Tillsammans med några andra.

Brygghäng #Blogg100 62

Här badas det. Så varmt är det inte, alldeles lagom för att ligga på rygg och lyssna på en bok är det. Ena sidan varm och den andra sval. Båtarna glider förbi. Alla sorter: Taxibåt, Delfinbåt, jolle, segelbåt och vacker trämotorbåt. Boken är bra. Det tar en stund att komma in i dubbleringen. Väl där blundar jag mot solen och följer med i händelserna i bokens värld, samtidigt som ljuden utanför strilar runt med en lätthet och den variation som är. Änder som landar slirande på vattnet. Vågor från båtarnas svall som kluckar mot stranden, innanför den brygga jag ömsom sitter ömsom ligger på. Röster på flera språk. Barnskrik, barnlek och skratt.

Vårens första myror ilar upp genom springorna mellan brädorna i bryggkonstruktionen. En liten brunaktig sort klättrar ivrigt på min hörlurssladd. Petar bort den, den får vara någon annanstans. Hör måsskrik som blandas med prat och sorl. Fotsteg som ändrar ton när fötterna kliver ut på bryggan och går förbi; eller stannar för att kropparna de tillhör slår sig ned. Korta besök för att dricka en juice, öl eller kaffe, eller längre för att göra ingenting. Lunchsalladernas tid var bara precis i början av mitt brygghäng.

Dunkande musik och ljud av en människohord når in i min bokvärld. Vänder mig om och ser några polismotorcyklar i krypfart som bereder deras väg, och håller uppsikt. Känns bra att de är med. En regnbågsbanderoll och lite sång till dunket, sedan är de borta. Ju längre dagen lider ju tätare blir trafiken av både flanörer och båtar. Den som ingen fungerande motor har får ro. Två paddelbrädor flyter förbi. Det kan tyckas tidigt med bad och brädor, men när vi nordbor får span på värme är vi snabba att ta chansen att göra så många sommaraktiviteter vi kan komma på.

Lite kyla finns kvar i luften, vinden är tydlig med det. Bladen tränger fram på många grenar och träden börjar åter vara i färg.  Solen är varm och vänlig. Det som sägs sprids lystet över det glittrande vattnet, men badarna gick kvickt upp och i land. Vädret passar bättre med kläder på, och brygghäng räcker gott för att fira att det är vår.

 

Rörelse #Blogg100 51

Det är en skön känsla när det börjar röra på sig. Som känslan när man kommer loss från något man fastnat i. En taggbuske som huggit tag och nästlat sig in i koftan, hårborsten som inte kommer loss ur okammat hår, knappen som vägra komma in eller ut på rätt sida i knapphålet och så vidare. Som en mindre islossning, i ett dike eller så. Den krispiga tunna isen släpper fram vattnet och plötsligt porlar det vackert och isen försvinner. Av det kan man förstå uttrycket att det flyter. Det är det sköna och samtidigt förunderliga, att lossnar en sak, lossnar ofta en annan, och några fler. De hakar i varandra, utan att fastna.

Idag och de senaste dagarna handlar det inte om några märkvärdiga saker, inget isberg som bryter sig loss. Men det lättar lite och rör sig framåt, åt det håll jag tänkt mig. Och jobbat för. Man håller på och håller på och det känns som inget händer, det står still och man rotar runt. Sedan släpper det, det känns inte så arbetsamt och går inte så trögt längre. Saker kommer på plats, det uttrycket stämmer också konstigt nog, fastän de äntligen lossnat.

Våren har fastnat, vintern har hakat sig fast. Jag längtar till att de ska komma loss och komma på plats. På sina rätta platser. De också. Jag tror på att de är på rätt väg, även om bevisen är skrala. Snart kommer de loss och börjar röra sig i rätt riktning utan att jag behöver hålla på och hålla på och rota runt med dem. Jag kan ägna mig åt annat och få loss lite fler saker. Tänk vilket flyt jag kommer att få.

 

Jord och lust #Bogg100 28

Det var lite oväntat, åtminstone helt oplanerat, men plötsligt var den där. Lusten. Hon stoppade ner fingrarna i jorden. Grävde sig ned, lyfte upp och släppte tillbaka jorden. Bara kände på den. Hon fylldes av en känsla av lugn, när hon kände den mjuka ljumma massan i sina händer. Vatten, jord, krukor fat och växter ställde hon fram i en oordning, precis som det var brukligt.

De suktande jordklumparna som följer med köpeplantorna lossar hon från plastkrukorna, sedan bäddar hon ned dem i tegelkrukor som hon fyller med mörk mullig jord. Jorden i botten ska vara ordentligt genomvattnad då får rötterna en kick och en bra start. Mellan jordklumpen och krukans kant bolstrar hon med mättad jord, hon har sparat den till dem under vintern. Jorden har stått ute och fyllts på med solvärme som nu omfamnar rötterna.

Torra eller klämda blad pillar hon varsamt undan och även om hon inte talar högt eller direkt till växten föreställer hon sig vad de behöver genom att titta nyfiket på hur de ser ut och vad de förmedlar. De får ansning och vatten tillsammans med värmen, efteråt ser de ut som de sträcker på sig av friskhet och trivsel. Hon inser att det också kan vara nyhetens behag, både ur deras och hennes synvinkel. Det spelar ingen roll vilket som gäller, det är ändå njutbart. En efter en får sedan stoltsera intill varandra i sina nya outfits.

Lusten kan överraska i en tid av skirhet och växande. Man blir sprittglad!
De livskraftiga gröna växterna, de tegelröda krukorna och faten. Och sedan jorden, den svarta luckra jorden som är så mjuk att den nästan är len. Det är mycket enkelt och mycket vackert.

 

 

 

 

Solochvår #Blogg100 19

Det som händer är svårt att förklara.
Det som händer när försiktigt tassande steg på grus är skirt solbelysta när de når öronen. En sådan dag då vi får flyga med i ljuden, värmen och färgerna som är på väg tillbaka. De distinkta rösterna som ekar vår, barnens röster låter särskilt klara. Allt hörs tydligare och lättsamt, svävande genom luften. Solen värmer oss mjuka, men flyktigt för att inte luras.  Den laddar vatten, och land för att ge ögonen nya nyanser. Alltid samma och helt unika förändring som når oss. Vi är med, vi ansluter och  står beredda att att följa med i processen. Man kan känna att vår iver är stor. Det går bra att låta skuggan och natten kyla kropp och natur. Det är så det brukar vara, vi har varit med förr och vet att det är värt att vänta på våren.

Längtan i gråväder #Blogg100 10

Det gråa hänger över oss och släpar ner i marken. Det täcker gator och trottoarer och samlar brunsörjigt slask på sina ställen. För oss som är på väg i staden dyker vattensamlingar och sörja upp som hinder att parera och hoppa över, långt eller kort. Det händer att vi behöver byta riktning så många gånger att vi går i sicksack. Jag får en impuls att förstärka rörelsen framåt och springa i vågor, det är alltför deppigt att ta det här vädret på allvar. När jag tänker på det är det ju faktiskt rent av fantastiskt att känna leklust i gråvädret.

Det är tilliten till våren som håller mig vid, eller oss. Det är svårt att föreställa sig att någon tycker om klimatet för dagen, men man vet ju aldrig. Vi närmar oss våren som kommer med ljus och kvirr, ute som inne. Ljusare dagar kommer av sig själv, och med lite sol och lite värme stiger saven som gör att både vi och staden får ny energi. Det blir skönt när robotfunktionerna som drar mig genom delar av vintern kan magasineras. De behövs och det är bra att kunna koppla in dem de dagar och ibland veckor som inte är snö och sol eller mörker och mys.

Tänker på att vi är ett uthålligt folk i Norden. Vintermånaderna är en utmaning. Att vi tittar ner i marken dagar som idag är inte en egenskap, eller konstigt beteende, det är en inlärd och väl utarbetad strategi och levnadsteknik. När solen visar sig lyfter vi upp våra huvuden och kan se varandra och mötas i glädjen över vår vår. Känslan att få lasta av oss lite kläder och skor, sänka axlarna är lättnad och lätthet. Egentligen är det inte så mycket begärt, om man jämför. Åhh …!  Vad det ska bli skönt.