20 Förunderligt #Blogg100

Han smög fram mot ett fönster som stod på glänt. Först höll han sig intill syrenhäcken och sedan ilade han över grusgången som omgav huset och hukade under fönsterblecket. Rösterna som han hade hört sjöng inte, men talet var melodiskt. Han satt hopkrupen invid det öppna fönstret en stund och lyssnade intensivt. Det var flera röster, några av dem bröt ibland av det melodiska talet.

Han sträckte sig upp för att kunna kika in genom fönsterrutan. Inne i rummet var många av dem han hade sett arbeta och sedan samlas till förmiddagskaffe förra gången han besökte trädgården. Män, kvinnor, barn och gamla. Alla föreföll lyssna men några donade med hushållssysslor, några handarbetade, och en pojke och en flicka satt uppkrupna i en korgstol med dynor. De satt med varsin teddybjörn i knät. Det rådde ett behagligt lugn i rummet.

Nu såg han kvinnan som talade så melodiskt. Hon hade sitt rödaktiga hår löst uppsatt och bar en mörkgrön klänning med knappar framtill och en liten fin krage upptill vid halsen. Hon hade inga skor på fötterna, de stod på golvet intill stolsbenen. Det stod ett bord mitt i rummet och från hans synvinkel skymde det hennes knä och midja. Den lilla pojken avbröt hennes tal med en fråga. Han frågade varför människorna hon talade om gjorde som de gjorde. Kvinnan svarade att det skulle han snart förstå. Pojken nöjde sig med svaret och kvinnan fortsatte att tala.

Han stod kvar och kikade in genom fönstret men undrade vad det var kvinnan talade om och han koncentrerade sig nu på att uppfatta hennes ord. Han lyssnade när hon berättade om vad den ena och den andra personen tänkte och gjorde. Hon berättade sedan vidare om hur dessa två personer trodde att den andra tänkte och skulle göra.

En ung kvinna som satt och handarbetade vid bordet bröt nu in i berättandet med att upprört fråga hur personerna i berättelsen kunde ta så fel. Hon menade att hon som hörde på berättelsen skulle ha förstått situationen annorlunda och bättre och därmed handlat på ett annat sätt. Hon tyckte det hade varit klokare av personerna som kvinnan berättade om de talat med varandra i stället för att söka svar på annat håll.

Den berättande kvinnan sade att det kanske skulle komma att lösa sig och att berättelsen var till för att beskriva hur svårt vi människor ofta gör det för oss själva och andra.
– Det är så det går till när missförstånd leder till flera missförstånd så att det till sist kan vara nästan omöjligt att reda ut, fortsatte hon.
– Man skulle kunna säga att vi söker svar på fel platser eller vänder oss till fel personer, avslutade hon innan hon fortsatte berättelsen. Det hon sagt fick honom att ställa sig käpprakt upp. Då såg han att kvinnan hade en bok i knät.

När han reste sig hade han stött till det öppna fönstret så att det for ut ifrån husväggen. Han hann inte samla sig utan stod kvar med full insyn när människorna i rummet vände sig mot fönstret. Kvinnan var den första som sade något.
– Jaså där är du, sade hon. Välkommen in!

Hans osäkerhet måste ha varit synlig, men han hade inget annat val än att ta emot erbjudandet. Fastän han kände sig väldigt generad tackade han ja och gick runt gaveln på huset och fram till ingången. När han klev upp på verandan öppnades dörren av en ung man som tog emot honom med utsträckt hand. De hälsade och han följde med in i det stora rummet där människorna satt samlade.

– Jag har undrat när du skulle komma, sade kvinnan som hade läst.
– Jag har förstått att du har sökt efter svar på många platser i staden och det du har letat efter och de svar du funnit har inte varit de du sökt efter, eller önskat, har jag förstått, fortsatte hon.
Han visste inte vad han skulle säga.
– Hur visste ni vem jag var, frågade han ändå.
– För att vi känner din historia, svarade kvinnan och log
– Vi besökte dig om natten, i drömmen, eftersom du höll dig så upptagen med dina uppdrag på dagarna. Vi ville få dig att försöka finna de svar du vill ha och behöver här i trädgården. Här finns viktiga delar som rör ditt liv och här finns böcker.

Han stod en bit in i rummet och kämpade mot en impuls att tacka för sig och vända hemåt. Han kände inte något behov av att fly, de hade ju tagit emot honom så vänligt. Han hade mer en känsla av att situationen var overklig och tyckte den var svårt att hantera.

Innan han hann säga eller göra något bjöd kvinnan honom att slå sig ned.
Han satte sig i en stol som stod mellan kvinnan och korgstolen som barnen satt i.
– Ingen människa kan berätta och förklara om livet och oss människor som böcker kan, det kan vara en bra början för dig som söker dina svar, sade kvinnan.
– Nu vill jag gärna fortsätta att läsa och vi får alla tillfälle att tala mer med varandra vid kvällsmaten. Jag hoppas att du stannar.

Han tänkte att detta var förunderligt. Bryderierna om hur han skulle välja, huruvida han skulle fortsätta arbeta för sin uppdragsgivare eller gå sina egna vägar, kändes ur världen. Frågan om att ha en annan kontakt med andra människor och henne fick han lämna därhän tillsvidare. Han hoppades att han skulle finna ett tillfredsställande svar på det också, så småningom.

Han tackade ja till att stanna. Och han är fortfarande kvar.

 

 

Författare: Gunilla

Larsdotter Konsult erbjuder företag hjälp med texter och att skriva, presentera, förmedla och utreda. Företaget drivs av Gunilla Larsdotter. Gunilla är bland annat fil mag i ledarskap och organisationsutveckling och hon har lång erfarenhet från offentliga förvaltningar. Gunilla har en bland annat arbetat som chef inom vården, med kompetens- och utbildningsfrågor, utredningar samt som mentor och handledare för chefer.

Kommentera