Balkväll #Blogg100 91

Har varit på bal idag. Niornas bal. – Ja, jag vet att jag inte har rätt ålder för det. Det är just därför det är läge att passa på när möjligheten bjuds.

Ett gäng energiska föräldrar har omvandlat matsalen till en bankettsal med stjärnor och glitter. Cirka 250 sittande gäster med bordsservering. Åttorna stod för det mesta av den. Det gjorde de med glans!

Vi började vid 14, festen började vid 18 med röd matta och fördrink och sedan middag vid 19 och dans i ett ovanligt vackert rum som till vardags är lärarrum. Ikväll hade det också beströtts med stjärnglans. Toastmasters, tal, sång, läraruppträdande, skålar, skratt och faktiskt tårar. Tårar av rördhet mest, men också på grund av ojust tal som inte var förankrat bland kamraterna. Hoppas den berörde lärde sig att inte tala för andra utan deras samtycke!

Nåväl, det var som vanligt upplyftande och trevligt med föräldrasamarbetet för att få allt att gå i lås och kul att se de fina högtidligt klädda eleverna. Det var min yngstas bal och min sista grundskoleinsats. I gymnasiet och senare blir det ofta inte sådana föräldraordnade evenemang. En smula nostalgiskt redan nu.

Trötta fötter och matt men glad i sinnet. Nu fyller de 16, en ny period tar vid. Så tacksam att få vara med och följa dem <3

17 Våga välja #Blogg100 90

Han sprang. Fort och med bultande hjärta. Alla svar han hade tagit reda på var inte nog. Han var upprörd över att inte finna de svaren som ledde honom vidare. Trots att han varit på uppdrag i andra byggnader. Det var särskilt en som han hade hoppats på skulle ge verkligt intressanta svar. Där hade varit många människor i rörelse och verksamheten var så viktig att den var bevakad.

Det uppdraget hade gjort honom mycket besviken, trots att han verkligen varit koncentrerad och jobbat enligt konstens alla regler fick han inga svar att tala om.

Ännu en gång sprang han uppför backen, ner i grottan där det var så trångt och kyligt att tankarna frös. Upp igen och iväg mot ännu en ny byggnad. Upp för trapporna, en trappa högre än han hade trott. Han visste inte vad han skulle möta men om det inte fanns svar här heller var han tvungen att fundera på hur han skulle lägga upp det.

Livet hade återgått till att bestå av uppdragen och att söka försörjning, föda och vila. Energin och allvaret som tillsammans hade givit hans liv mening hade tappat kraft under de senaste veckorna. Han var inte ledsen för det, han var arg. Ilskans drev honom vidare, men han var inte alls nöjd. Inte med det han gjorde, inte med sig själv och inte med svaren han grävde fram. Inte ens de små tilläggsuppdragen kunde förgylla hans dagar så som de allra första hade gjort. Det var för enkelt och det gjorde ingen egentlig skillnad.

Vad var det här för människor som arbetade i husen han besökte. Vid ett par tillfällen hade han mött andra som tillhörde hans sort. Bland dem fanns ingen han skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans med. Annars var det en förändring han hade övervägt för att återfå balansen. Uppdragen hade alltid haft ett inslag av spänning och lust, han saknade det. Spänning hade han däremot upplevt i trädgården, i böcker han läst och i mötet med henne.

Han tyckte sig verkligen vara tillbaka på noll. Inte ens kunde han lockas av spänningen ifall hon fanns i den speciella byggnaden där han anat att hon funnits och sedan hittat henne. Den dörren hade han stängt. Hur skulle han komma ur detta, Skulle han våga leta efter svaren på platser som han själv valde? – Som i trädgården och andra platser och sammanhang som han hade gjort avstickare till.

I huvudet klockan 23 #Blogg100 89

Tolv inlägg kvar till 100 – och elva dagar.

För tidigt att sammanfatta, men svårt att låta bli. Får lov att hålla inne med det ändå.

Ett uppdrag lider mot sitt slut. På onsdag är det finito. Mina delar, filmer och texter framförallt, som jag varit produktionsledare för ska avrapporteras. Det får också anstå.

Hela långhelgen har det varit sommar. Till i morgon kommer temperaturen att sjunka tio grader. På tisdag sjunker det ytterligare några grader och det kommer att regna. Trist för niorna som har sin bal just den dagen. Höga klackar och långa klänningar gör sig inte ihop med regn. Sommaren kommer tillbaka, vi har i alla fall sommaren framför oss.

Hos mig doftar det gott och grönt, fåglarna kvittrar, sjunger och talar vackert. Det känns  och hörs ända in genom den vidöppna balkongdörren. Stadens sus är också hörbart för den som vill lyssna. Marsvinen har fått smaka på sommaren i form gräs, maskrosblad och färska pinnar att gnaga i sig. De tittar lystet på mig och talar pipigt, som för att säga att de vill ha lite till.

Jag har skrivit om än det ena och än det andra och skrivit än här och än där. Det är underbart och precis det som jag vill göra. Det går lätt och då är det rätt. – En av de klokskaper jag fått mig till livs på en kurs vid Folkuniversitetet. Lätt och lust hänger ihop när det gäller detta. Kanske låter det banalt i ditt öra eller ser så ut för ditt öga, men då är det troligen så att du inte behöver den klokskapen. I alla fall inte just nu. Jag behövde den och det har visat sig sant för mig.

Att det går lätt betyder inte att det är utan ansträngning. Vissa texter är svårare att få ur sig och att få till än andra. Oavsett arbetslust, arbetsro, anhörigheter (ett uttryck lånat från Bodil Malmstens bok om att skriva: Så gör jag), fysisk och psykisk form och andra i stort sett vardagliga påverkansfaktorer. Sådana texter behöver tid att gro, växa och mogna. Det ska de få göra. Det är dock inte alltid möjligt att låta dem göra det ostört. Man får göra sig påmind för dem och påminna sig om att de ska vara med i tanken. En stor del av skrivandet sker i tanken innan det faktiska skrivandet.

I denna korta tankerapport blev det obalanserat mycket skrivet om detta, för just ett sådant textarbete har mitt huvud varit upptaget av de senaste dagarna. Det går framåt, men det har varit ansträngande att knöka in de produktiva tankarna. Inte bland vardagligheterna så mycket som bland alla tankar som beter sig som att de har förkörsrätt. Sådana påträngande tankar är därmed inte mindre viktiga.  Men deras buffliga karaktär gör att i slutänden vinner både de och jag på att även de får ligga till sig och mogna. Innan de ges plats i främsta rummet.

 

 

 

 

 

Stadsträdgård #Blogg100 88

Borago officinalis L. – Gurkört Allium karataviense – Bollök
Groda – grön i Thymus citriodorus – Citrontimjan
Alstroemeria – hittar inget svenskt namn
Ocimum basilicum – basilika med Groda – Blå
Viola x wittrockiana – Pensé och Lavandula angustifolia – Lavendel och Groda – grå

En ny dag #Blogg100 87

På morgonen när han vaknade var solen på väg upp. Det var tidigt, och trots att han fortsatt hade tankar om att det var något annat han ville och skulle göra stack han iväg. Något att äta fick han ta sig på vägen, han hade ingen ro att vänta till staden hade vaknat. Hela vägen upp mot ingången i berget ansträngde han sig för att styra tillbaka sig själv till övertygelsen om hur viktigt det var att han var snabb, grundlig och effektiv. Uppdraget först, uppdragsgivaren efter det och sist han själv – så såg  mallen för prioriteringar ut.

Upptäckten av att människorna var upptagna av sig själva och inte lade märke till honom övertalade han sig själv att glömma. Just idag kändes det särskilt viktigt eftersom gatorna var i stort sett tomma. Den vanliga vägen var inte öppen. Det var inte någon väg som tilltalade honom annat än att det var en genväg och ett bra sätt att komma i rätt form för den uppgift han sedan länge haft: Att obemärkt ta sig in bland människor på deras arbetsplatser och söka uppgifter bland det människorna producerade.

Idag skulle han in till stadens mest centrala delar och till en stor välbevakad byggnad med många personer i rörelse i och utanför. Han ilade som en skugga utmed husfasaderna och pilade kvickt över mer öppna platser. Hade han inte friheten att styra sina steg eller sin dag kunde han åtminstone göra en konst av hur han genomförde sina tilldelade uppdrag. Det var knappt han tillät sig att notera och reflektera över husens utseende, historia och belägenhet. Det var något han lagt sig till med, som en metod för att förgylla dagarna vas innehåll annars var mest strikt och allvarligt.

Han hoppades att han inte skulle stöta ihop med några bekanta. Helst inte någon som han tidigare delat uppdrag och dagar med och han ville definitivt inte få nys om någon han hade en delad historia med som liknade det han hade gemensamt med henne. Phu, han fann det ansträngande att hålla sig undan både människorna i staden och dem av hans egen sort.

Nu var han framme och han var tvungen att cirkulera utanför ingången ett par varv. Det behövdes för att hitta rätt strategi att ta sig in och förbi vakterna. Han följde en dam, iklädd en lång röd kappa, som med lång kliv stegade fram emot porten. Det fungerade perfekt. Nu gällde det bara att snabbt uppfatta om damen avsåg att ta hissen eller fortsätta och gå uppför trapporna. Hon gick och han höll sig tätt intill, som en skugga. När hon blev upptagen i ett samtala med några personer kunde han bege sig dit han skulle.

Det var enkelt, eller i alla fall något han kände till och bemästrade väl. In och söka, finna, notera, söka, finna, notera och söka och finna och notera om igen. De här svaren var viktiga, det förstod han. Men det var inte några svar han hade velat ha. Ibland tyckte han att svaren i stort sett inte sade någonting. De besvarade inte ens frågor med cirkelresonemang utan de besvarade egentligen något helt annat än det som efterfrågades. Men som sagt, det var ingen tvekan om saken, de här svaren var viktiga bidrag i processen och den kommande analysen.

 

16 Tillbakagång #Blogg100 86

Det var när han gick vägen över bron, tog av till till vänster och fortsatte den gatan rakt fram och vidare upp i byggnaden, där han varit så många gånger tidigare, som han gjorde valet. Även idag gällde att ta sig upp flera våningar och in i lokalerna för att söka, undersöka, finna, leta svar och studera. Människor intresserade honom, hur de förändrade sitt beteende när han försköt små detaljer förvånade honom.

Det gällde förstås även honom själv. Den lilla detaljen att han hade fått vetskap om att hon faktisk ofta var på en av de platser han brukade passera hade förändrat hans beteende. Att det hade sammanfallit med hans önskan om att uppleva andra saker än de uppdrag han genomfört med allvar och frenesi, men utan eftertanke, hade haft betydelse för det som hänt. Små, små förändringar i hans beteende hade så småningom lett till att de stötte ihop.

Ledan av att söka och finna utan att hitta något vettigt svar hade hamnat i skuggan av utmaningen i det nya inslaget i uppdragen. Han hade förivrat sig med läsning och att gå egna vägar och hållas med, för honom, yviga tankar. – Tagit ut svängarna för mycket helt enkelt, tänkte han. Nu skulle han återgå till att verkligen koncentrera sig på uppdragen och på allvar se om det kunde föra honom närmare svaret han sökte.

Något ytterligare besök i trädgården och möte med de personer som fanns där, skulle möjligen vara till hjälp i sammanhanget. Utflykten dit hade varit en stark upplevelse och han trodde det fanns mer hjälp att hämta där, för de svar han sökte. Där hade han ju inte talat med någon ännu. Det var nödvändigt att han använde sin kraft till att samla sig och fortsätta sitt sökande. Både för att kunna ge svar till uppdragsgivaren och för att besvara de frågor han själv ville ha svar på. Samtalen med henne fick med andra ord anstå, det var inte säkert det skulle eller behövde bli några fler heller.